En historia från Riverside

Ted och hans flickvän Nora berättade en historia för mig om några vänner de kände förra läsåret. Då gick de på Riverside, ett universitet söderöver som enligt Ted ligger i mötesplatsen mellan en öken och ett getto. Killen som Ted och Nora kände bäst hette Gram - jag vet inte om det var hans riktiga namn eller bara ett väldigt passande smeknamn.

Gram och hans vänner bodde tillsammans i ett stort och fint hus. De var alla rätt seriösa ingenjörsstudenter, men med en smak för droger. I början av året sysslade de mest med hostmedicin, piller och andra lättare droger men så småningom gled de över till heroin. Först rökte de, men efter ett tag insåg de hur mycket pengar de kunde spara på att injicera. De ville aldrig behöva använda samma nål två gånger, eller dela nålar med varandra, så de köpte en stor förpackning nålar från ett sjukhus. Förrådet räckte ett bra tag, men när det började sina använde de samma nål flera gånger. Till slut delade de allihop på en trubbig nål.

Medan året gick förföll huset. Ingen brydde sig om att betala räkningar, eller hade råd att göra det för den delen. Vattenverket stängde av vattnet, så Gram och de andra slutade duscha. Nora berättade om hur hon såg på när Gram åt glass; eftersom inga köksredskap hade diskats på flera veckor grävde han ur paketet med sina smutsiga långa naglar. Ted beskrev en gång när Gram ramlade av sin stol och föll igenom bakdörrens glasruta. Glasbitarna fastnade och skar upp djupa sår i kroppen, men istället för att åka till akuten skjöt han och de andra upp. Förutom ett tjockt lager smuts var golvet vid bakdörren därefter även täckt av ett lager torkat blod.

För att finansiera sina vanor sålde Gram och de andra heroin till andra. Ryktet spreds i området om var det fanns ett gäng vita rika killar som drev en öppen affär. En dag tog sig ett gäng rånare in under vapenhot och stal hela deras stash, plus deras mobiltelefoner, kläder och andra ägodelar. Efter inbrottet skaffade sig Gram ett gevär, men också det blev stulet ett tag senare när samma sak upprepades. När året var slut hade alla av vännerna misslyckats med sina studier och stod upp till öronen i obetalda räkningar. En av killarna drog därifrån utan att höra av sig igen. Ted vet inte vad som har hänt med resten, förutom att Gram flyttade hem till sina mamma i DC, och att Mike numera bor här i Santa Barbara. Han klarar sig hyfsat i skolan, tack vare att Ted gör alla matteläxor åt honom i utbyte mot marijuana. Mike har lyckats lägga av med heroin, men sålde nyligen sitt playstation för att köpa piller.

Happy Thanksgiving!

Jaha, det här var ju jävligt kul. Thanksgiving är här och varenda jävel har lämnat stan, typ. Jag sitter i min tomma lägenhet och tänker att ensamhet ändå inte är samma sak som frihet (även om jag nu visserligen är fri att spela Olatunji på vilken volym jag vill). Tidigare i höst såg jag fram emot att fira högtiden med Nina, som jag kände i Shanghai, och hennes familj i LA men hennes morsa ligger på sjukhus blev det ingenting med det. Nähä.

Inte för att jag bryr mig, men det är mulet och regnigt ute. Igår tvingade jag mig in till stan för att köpa ett par nya skor, då det hade visat sig att mina kinesiska Nikekopior läckte som två såll. På vägen hem laddade jag upp med matvaror tillräckligt för att inte lämna hemmet under hela långhelgen. Varje skratt på bussen var en pil i bröstet; varje affärsbiträdes "happy thanksgiving!" en direkt förolämping.

No Logo

Idag var jag i stan och köpte No Logo. På vägen hem passerade jag Andersens bageri. Jag insöp doften av nybakat bröd och slogs av en tanke. Andersens, tänkte jag, där känner jag ju en som jobbar. Jackie hette hon. Jag träffade henne på bushållplatsen, efter konserten med Ahmad Jamal. Hon väntade med en apfelstrudel i knäet.

På bussen slog en kille sig ner. Är det en apfelstrudel? frågade han. Ja, svarade hon. Vi log mot varandra och honom, överseende. Jag känner Bill Murrays son, sa han. Vi gick i samma klass. Han var en bråkmakare, men jag tog honom under mina vingar.

"Jackie..." tänkte jag och steg in. Belysning var varm. I bakgrunden spelades julemusik. Med jämna mellanrum fyllde Jackie min kopp med rykande java. Vi pratade. Hon skrattade åt mina skämt och gav mig en bakelse. "Den här vill jag att du ska smaka" sa hon. Jag tog en tugga; bläddrade litegrann i min bok. Ibland lyfte jag blicken från pappret och vi log mot varann. "Vad tyckte du?" frågade hon, "det är marsipan". "...Mmm", svarade jag, "den var god". "Det visste jag att du skulle tycka" sa hon. Jackie gick och hämtade ännu en kopp. Jag smuttade på kaffet och tänkte en stund. Be om hennes nummer? Bjuda henne på en drink? Fråga när hon slutar sitt skift? Jag drack ur och tog en tur till WC. När jag kom tillbaka till bordet fick jag ännu en kopp. Den här gången utan koffein. Det var en annan servitris som hällt upp. Jackie syntes inte till. Var var hon nånstans? Där ute? Inne i köket? Bytte hon möjligtvis om? Den nya servitrisen log bakom disken. Jag frågade om "Jackie gått?". "...Ja", svarade hon, "hon gick".

På begäran: bilder på Teddy

Joey - del 2!

Era stående ovationer inför Joey-historien har gjort att ni förtjänar en fortsättning. Därför tog jag upp mobilen igårkväll och skickade iväg ett "Hey Joey, are you still in town?". Sekunden senare fick jag det tvåstaviga svaret "I am". Först hade jag tänkt att jag skulle bjuda ut henne på det där kafébesöket jag aldrig fått till förra gången, men efter några meddelanden fram och tillbaka visade det sig att vi skulle gå till samma fest.

Där sågs vi också några timmar senare och jepp, fortfarande baxig, dock med lite mera hull än tidigare. (Mycket munchies kanske?) Hon hängde på dansgolvet med tre andra tjejer och en kille (hmm). Musiken var både dålig och öronbedövande så vi gick ut och växlade några ord. Hennes gäng tänkte dra vidare till reggaehuset så småningom, vilket jag tyckte lät som en helt okej idé. Vi bestämde oss för den planen; sedan joinade hon sina vänner på dansgolvet och jag snackade med lite annat folk utanför. På grund av en enorm uppslutning festbesökare och lite andra distraktioner träffades vi inte igen på den festen (jag hade kanske kunnat söka upp henne på det cp-packade dansgolvet, men någon gräns för hur mycket den här följetongen ska diktera mina handlingar får jag ändå dra.) Jag ringde henne efteråt när festen, i vanlig ordning på tok för tidigt, tagit slut. Hon sa att de hade kollat in reggaehuset men att det var tomt och att de nu var på väg hem. Jag föreslog att vi skulle hänga dagen efter på kaféet Java Jones, vilket hon tackade ja till.

I eftermiddags satte jag mig följdaktligen på Java Jones, tog en kopp kaffe och skickade iväg ett meddelande att det var dags för henne att ta sig dit. Responsen uteblev. När jag en och en halv timme senare var på väg hem fick jag svaret: "Sorry I was asleep!". Ingen följdfråga, ingen invit till att träffas. (Hmm... jag tror jag börjar minnas varför jag slutade höra av mig förra gången.) Om bollen fortfarande var i spel så låg den helt klart på hennes planhalva. Men, å andra sidan, där skulle den med största sannolikhet stanna om inte jag återigen tog mig för att agera. Och vad hade det då blivit för fortsättning på historien?

Min cyniska sida fick mig givetvis att ifrågasätta ärligheten i hennes svar. Men samtidigt hade jag känslan av att Joey till sin natur var en väldigt spontan sms-skrivare; att hon skrev ned precis vad som råkade dyka upp i huvudet efter en första läsning. Hade hon verkligen inte velat träffa mig hade hon kanske gett mig ett omedelbart "pallar inte" (hur man nu säger det på engelska, det är en sak jag fortfarande inte har fattat och som ofta gör det omöjligt att förklara sina motiv för folk). Jag såg framför mig hur hon vaknade upp, såg mitt mess, slängde iväg ett svar utan minsta eftertanke och sedan gick vidare med sin dag. Kanske åt sig en muffin (eller två numera?). Utropstecknet efter "I was asleep!" var också, förutom en lustig detalj, något som i mina ögon talade för att hon faktiskt hade varit ärlig. Men för att skingra mina tvivel kring frågan skickade jag: "ok, let me know if you would be down to hang out 2nite or tomorrow". Hon svarade omgående med "yeah I will".

Längre än så sträcker sig inte historien, för nu, my friends, rör vi oss i realtid. Jag hoppas i alla fall på en del 3 där jag, ansikte mot ansikte, lägger fram korten på borden och frågar om det inte är dags att get it on already.

Nu till något annat

Ja, jag hörde att det får musiken att låta bättre.......det här? Det är RZA, GZA...special technique of shadowboxin’ fuck that....vad sa du? det är Ann Peebles. Det är O.V. Wright. Det är Emotions. Ghost Dog? Det är Syl Johnson. Det är Natural Four….få se nu nu....Ecstasy...Sweet Sticky Thing...Kool and the Gang...vadå? Players Association...lyssna nu....”Är det här jazz?”....eh..nej...fake jazz... Night Fever...Subway...Saying Goodbye To Lonely Nights....”Spela Santa Ana winds igen”....jaja för fan!.......hur visste han Santa Ana winds? Tog mig två år.... The purdie shuffle.....Home at Last... Black Market…hmmm….Elegant People....Portishead?...Rikki Don’t Lose That Number....Cameo...Atlantic Starr....Skin I’m in...My Love is Waiting....High Hopes...See Me...So glad I’m the one..... Babylon Sist...!!!!!!! VA????????....Vad hände nu? Vad fan hände med musiken?....Varför är han helt lugn? Drömde jag? ......jaha det var...han...fjärrkontrollen....Jaha volymen...haha..för högt? Nej? Ok....aaaaaaaahhhh......Green Flower Street....New Frontier...här ska vi stanna ett bra tag......So glad I’m the One…After The Party…Better Love.....Just det....mina kläder...jag ska bar...vilken maskin var det nu.....är dom mina kläder?....... ......hur länge har jag varit här inne??..... där är en tjej....”Vad gör du?” ”Du viker dom? ”Varför viker du kläderna?” ”Tycker du inte det är lättare att köra ner allt i påsen? Så här!"... "hej då!!”........hey..ska vi åka?...... ......nu är vi på samma ställe igen....... .......Hej tjejer...okej, ge mig kameran......klick!....var kommer du ifrån? Hawaii? Som Obama? Din faster känner Obama?… Reverand Wright-Bill Ayers pallin’ around with terrorists-Din faster, är hon terrorist? Hahaha...Jon Stewart, Colbert? Jon Stewart…..”I couldn’t have done it without the support of my best friend, the love of my life, the cornerstone of my family...ladies and gentlemen......William Ayers!!”…hahahahaha…haha……….vad nu? “Did he say terrorist!?” ”That’s not cool” ”I’m from the middle east ok?” ”You can’t SAY that!”….haha där är talk to the hand…hahaha....ha…ok…..........få se nu....på dansgolvet?…...Low Low Low Low Low Low Low Low.....titta på henne...jaså du kan dansa....jaha jag bryr mig inte...titta på henne....jag bryr mig inte om dig heller......se där en negress, eller mulatt...haha vad gör hon nu?.....ta det lugnt.....jaha så där du kan hålla på hela kvällen lilla negress....det blir ingen reaktion här....haha vilken sjuk dans........jaha där tröttnade hon ja.............jag med.........ska vi dra?.....ska vi åka hem?..Vill du också åka hem?...... ......Jaha vad fick man ut av den här kvällen då?...inte så jävla mycket....

Joey

Nu följer fortsättningen på det allra första inlägget på den här bloggen. Som ni kanske minns berättade jag där om en kväll i september då jag och min rumskamrat Brian var på en fest och träffade två 18-åriga tjejer. Det jag inte berättade var att en av dem var riktigt söt att hon i själva verket inte var född 1990 utan 1991. Hon hette Joey och hade precis flytta hit från Park City, Utah. Den andra tjejen var Joeys rumskamrat; hon hette Amun och var en utbytesstudent från Pakistan. Amun var också lite söt på sitt vis, men, som sagt, Pakistan. Båda två var nya i stan och kände, I likhet med oss, inga av de andra festdeltagarna, som mest utgjordes av frat-killar i shorts och flipflops och tjejer i kortkort och höga klackar. Inomhus pågick en rätt stökig beer pong-tävling, så jag och Brian valde att hänga utanför på verandan, ovanför havet. Det var där vi träffade Joey och Amun och en konversation inleddes.
- Joey, sa jag, det heter hon i Dawson’s Creek.
Joey var inte bekant med tv-serien. Jag kom på att hon antagligen fortfarande gick på dagis när den gick på tv. Men hade hon känt till den hade jag kanske sagt att hon liknade sin namne i serien, vilket i alla fall hade varit lite sant då de har ungefär samma hårfärg. Joey hade på sig en svart och ganska högt skuren klänning. Eftersom några öl hade luckrat upp filtret mellan tanke och tunga sa jag till henne att hon hade ”nice skin”.
- Det är för att jag är italiensk, svarade hon.
- Verkligen?
- Eller jag heter Maw i efternamn.
- Förlåt?
- Maw, M-A-W.
- Jag trodde att alla italienska namn slutade på en vokal, sa jag. Det hade jag lärt mig från Sopranos.
- Jag vet inte, jag är säkert en blandning av allt möjligt.
Joey såg åtminstone italiensk ut. Eller, hon såg ut som man kanske tänker sig att snygga italienska tjejer gör. Vi fortsatte samtalet och hon visade sig vara överraskande rolig att prata med. Jag har glömt det mesta av vad vi pratade om, men jag minns att hon sa att hon ville bli hög och att jag föreslog att hon skulle ringa numret som stod listat som ”Baze me out...” i min telefonbok, en kvarlämna från den tidigare ägaren. Jag frågade henne om vad hon brukade göra hemma i Utah. Åka skidor, svarade hon, men att hon hade skadat knäet. Jag undrade om hon visste nånting om Sverige. Det gjorde hon inte. Hursomhelst kände jag att det gick ganska bra och så småningom fick jag även tillfälle att röra vid hennes najsa skinn. Hade vi varit ensamma på verandan hade vägen säkert varit öppen för lite hångel. Men ensamma var vi tyvärr inte, eftersom Amun hängde över mitt ben och Brian satt i solstolen bredvid, smuttandes på en mugg jack daniels. Han var tillbakalutad med halvslutna ögon och ett leende på läpparna, ett uttryck man ofta kan se hos honom. Runtomkring oss började festen så småningom tappa fart och snart började folk gå hem. Som jag berättade i första inlägget tog vi härefter en nattlig biltur på jakt efter en öppen spritaffär. När vi inte hittade någon föreslog Brian att tjejerna skulle sova hemma hos oss. Jag tyckte det var lite out of line, men jag tror nog att de hade tackat ja om det vore för att de hade ett diagnostiskt prov tidigt nästa morgon. Så vi körde och lämnade av dem vid deras korridorrum i Santa Rosa-byggnaden. Joey gav mig en kram från baksätet och sa ”call me”.

Jag stötte på henne igen redan nästa dag, vid universitetets välkomstceremoni. Det slog mig hur ung hon såg ut. Hon hade inget smink och var klädd i ett par oskuldsfulla shorts istället för den sexiga klänning jag hade sett dagen innan. Amun var också där, och några av deras jämngamla kompisar. Stället var fullt med nya studenter, samlade på en gräsmatta runt ett podium där någon höll tal. Vi slog oss ner och det visade sig att talaren var Jacques Cousteaus son- eller dotterdotter. ”Om jag hade fått göra om mitt val idag”, sa hon, ”hade jag gått på college här i Santa Barbara, på ett vackert campus precis vid Stilla Havet". Hon förklarade för oss hur privilegierade vi var. ”Ni är unga och har fyra fantastiska år framför er. Ta till vara på dem, de kommer bli de bästa i era liv”. Jag kände mig inte särskilt ung för tillfället. Snarare tvärtom. Jag tittade på Joey där hon satt med sina kompisar och tänkte att jag hoppades att hon skulle följa Cousteaus råd om att ta tillvara på den här tiden i sitt liv. Joey satt lutad över en sudoku och verkade ganska inne i den, så jag tvivlar på att hon hörde vad som sades. Jag hade också en sudoku framför mig; vi hade fått dem tillsammans med en massa andra prylar i ett välkomstpaket. Medan Joey lyckades fylla sin med siffror var min så gott som helt blank. Det bekymrade mig lite. Jag började bli lite trött på att sitta där. Hettan var stekande och talet engagerade mig inte längre. Jag tecknade åt Joey att det kanske var dags att gå och hon instämde. Amun följde också med.
- Vi tänker gå ner till stranden, sa Joey till mig, vill du följa med?
När hon nu stod upp tänkte jag återigen på hur ung hon såg ut. Knappast äldre än 17. Kanske vore det bäst att jag gick hem och fortsatte skriva på den där uppgiften jag skulle lämna in.
- Jag har ingen beach gear, svarade jag.
- Vi ska bara gå runt, svarade hon.
- Okej då.
Vi gick ner mot stranden och småpratade lite på vägen. Jag frågade hur det hade gått på provet. Sådär tror jag. I övrigt sa jag inte så mycket, men Amun höll igång samtalet ganska bra. Tydligen kom hon från någon rik fabriksägande släkt i Pakistan. Joey var också pratsam. Hon berättade entusiastiskt att de tidigare hade varit på Costco och köpt en massa muffins. En hund vi passerade på vägen fick henne att sakna sin hundvalp hemma i Utah. Vi kom ner till stranden och gick en tur längs havet. Efter ett tag konstaterade vi att det började bli tråkigt så vi svängde av upp mot campus igen. Vi var inte säkra på vart vi skulle gå i det här läget, men jag tog på mig att visa vägen. Den gick upp för en kulle och planade så småningom ut för att följa strandkanten till skolans lagun. Värmen började bli tryckande, så vi rörde oss sakta framåt. Joey började känna av sin knäskada, vilket fick mig att tycka lite synd om henne. I can't run or do anything cause it hurts my fucking knee, berättade hon, it hurts like bitch. Jag gillade sättet hon sa det på, att hon gjorde det med ett leende, utan att gnälla. Vi fortsatte gå. Promenaden började vid det här laget göra mig både trött och törstig. Vi närmade oss slutet i alla fall. Eller, vi trodde att vi gjorde det eftersom vi kom närmare campus. Snart visade det sig dock att vi hade gått ut på en halvö i lagunen, inte en landbrygga; det var alltså vatten mellan oss och campus. Vi gick tillbaka till vägskälet och tog en ny väg. Denna visade sig leda till Santa Rosa, där tjejerna bodde.
- Vill du följa med hem till oss? frågade Joey.
- Jag tror jag ska gå hem och skriva, sa jag. Jag har en uppgift som vara klar snart.
- Du kan hänga med på en muffin.
- Hmm, jag kanske kan ta lite vatten.

Joey och Amun bodde i en korridor med kanske 40 andra ungdomar. Deras namn stod med stora färgglada bokstäver på dörren till rummet de bodde i. När vi kom in fick jag en flaska vatten. Joey tog en av de muffins som hon hade varit så peppad på. Hon erbjöd mig en men jag tackade nej.
- Jag var inte så imponerad av den här, sa Joey efter att ha tagit en tugga, till synes helt oberörd.
Jag gillade att hon inte kände sig tvungen att vara lojal mot sitt inköp, trots att de hade köpt två stora tolvpack. Jag fick ena halvan av hennes muffin och kunde konstatera att den mycket riktigt inte var särskilt god. Efter en stund i rummet tyckte jag att det började bli ansträngande att vara social. I och med promenaden var min energi så gott som slut för dagen. Bäst att göra sorti. Av någon anledning kändes det också lite fel att vistas i deras rum. Det var lite...barnkammare över det. Och Joey såg litegrann ut som ett barn, om än ett baxigt sådant.
- Vad gör du ikväll? frågade hon när jag var på väg ut.
- Ikväll måste jag plugga, svarade jag. Men jag hör av mig senare i veckan.

På vägen hem frågade jag mig själv vart jag egentligen ville komma. Hon verkade peppad i alla fall, delvis för att jag var en av de få hon dittills hade lärt känna på skolan. Snart skulle hon nog integreras dock, så om jag nu ville styra upp något borde det ske inom kort.

Hon messade mig nästa och nästnästa dag, men av olika anledningar blev det inte av att vi träffades. På fredagen var jag nere på campus och kollade den första presidentdebatten.”McCain nog kan ta hem det här”, minns jag att jag tänkte. När debatten var slut hakade jag på några holländare ut och åt, inte för att jag tyckte de verkade roliga utan för att jag inte hade något annat för mig. Efter måltiden, som präglades av samtal om hur spännande det var med alla dessa skillnader mellan Europa och USA, gick vi till en fest nere i Isla Vista. När vi kom fram skickade jag ett mess till Joey. Större delen av festen tillbringade jag och holländarna på ett rum där värdparet bodde, två bögar som bjöd på vodka med jordgubbssmak. Konversationen med mina nya vänner tråkade ut mig, och dessutom var en av de holländska tjejerna så motbjudande till utseendet att jag helst inte ville se på henne. Faktum var att hon gjorde mig illa till mods. Jag tänkte på Joey och undrade om hon inte hade svarat på messet utan att jag märkt det. Det hade hon: fest på 6549 Sabado, typ. ”I’m there” skrev jag; ”Ballin!” svarade hon. En av bögarna, Kelly, gav mig en vägbeskrivning. Jag ursäktade mig och lämnade festen, glad över att komma därifrån.

Jag kom fram till den utgivna adressen och såg att en kille stod på framsidan och uppmanade alla som kom dit utan tjejer att ”move along”. På baksidan, där jag kom in, stod två tjejer och förde ett högljutt samtal. Jag märkte strax att att det var Joey de pratade om: ”Joey sitter på soffan med Brad”, sa en av dem till den andre. Ajdå, tänkte jag, här har man lyckats komma för sent. Jag gick fram och presenterade mig.
- Ni känner Joey? frågade jag.
- Ja
- Jag med, hej förresten, jag heter Max.
- Är det du som är Max? Joey har pratat om dig!
- Har hon? Vad har hon sagt? frågade jag.
- Nej jag vet inte, att du är svensk. Och att du är äldre.

Jag fortsatte in och fick så småningom syn på henne. ”Du kom!” ropade hon förtjust i mitt öra medan hon kramade mig. Hon var påtagligt dyngrak. Knappt hade vi hälsat på varandra förrän någon kille, kanske Brad, drog iväg henne ut på dansgolvet. Jag sjönk ner i soffan med en corona och såg på hur tre eller fyra killar till svärmade runtomkring henne. Trött och suddig som jag var kände jag att jag inte särskilt sugen på att ge mig in i leken. En känsla av att jag kanske inte hade så mycket att hämta på stället började komma över mig. Jag reste mig och gick ut för att hänga lite. En stund senare såg jag hur Joey kom utvinglande i armarna på en kille. Snart fick jag också se hur killen hångla upp henne. Det var min cue att gå hem.

Nästa gång jag träffade henne var några veckor senare, under en sen kväll i ett frathouse. Jag, Henric från Stockholm och en dansk kille vid namn Jakob, som tydligen förstod vad vi sa även om vi inte förstod honom, hade börjat kvällen med förfest hos mig. Vi kollade Slagsmål i Oxie, lyssnade lite på Berit Hälsar och peppade på en fest Henric hade fått en inbjudan till. Tydligen skulle ett band spela där också, vilket jag inte var särskilt exalterad över, men ändå. Stämningen var hög när vi vandrade ner mot Isla Vista. När vi kom fram blev det emellertid omedelbart tydligt att festen inte höll vad den lovade. Spelningen var inte så mycket en spelning som en repning. Och festen var inte så mycket en fest som en glest befolkad hangout. Därtill hade bandet svårt att komma igång eftersom basen hade slutat fungera. Det var ingenting jag sörjde direkt, men det drog ner stämningen. ”Öken” tyckte Henric; jag höll med. Jag tänkte att jag skulle kunna messa Joey och se om inte hon kunde rädda kvällen med något hett festtips. Det var på den här nivån vår relation nu hade hamnat, att jag hörde av mig för att fråga om fester att dra till. Dagen efter vårt senaste möte hade jag börjat känna mig smått patetisk som jagade efter en 17-åring. Istället för att skita i de tankarna och bjuda ut henne på en kaffe, vilket jag borde ha gjort, tänkte jag att om vi ska träffas igen får hon höra av sig, och att ”vi ses ändå snart på skolan säkert”. Ingen av de grejerna inträffade och kontakten mellan oss ebbade ut.

Inom en minut fick jag svar på mitt sms. Det var fest på Beta House, det var fett och jag borde komma. Bara att ge sig dit alltså. Stället var packat med folk och hade öppen bar. Efter en tid i den gick jag och Henric gick upp på dansgolvet och började "steka". Jag fick syn på Amun; full som en indian var hon. Jag ropade till henne om hon möjligtvis visste var Joey var någonstans, men fick inget vettigt svar. Jag gick iväg och började leta. Kollade bakgården och ovanvåningen. Såg jag ett mess från henne som jag hade missat. För en halvtimme sedan var hon var på bakgården. Jag gick tillbaka dit, inte helt logiskt eftersom jag precis hade varit där, och sedan återvände jag till dansgolvet. Där var hon, i intim dans med någon kille. Jaha, det kunde man ju räkna ut. Vi hälsade i alla fall på varandra. Sedan gick jag gick ut och slog mig ner på trappan utanför. Joey kom ut efter ett tag. Hon hade en vit klänning på sig, kortare än den svarta hon hade haft när vi träffades första gången. Vi pratade en stund. Sedan gick hon hem med killen från dansgolvet. Jag gick hem med Amun.

New directions in blogging

Responsen på senaste inlägget fick mig att tänka om när det gäller den här bloggen. Det verkar som att delgivande av lite äkta känslor då och då smäller högre än blaserade beskrivningar av yttre förlopp; som att självupplevda erfarenheter är mer engagerande läsning än trötta reportage från tv-soffan. Jag kommer nu därför att gå tillbaka i minnet och ta om det här från början. Och den här gången lägger jag lite känsla bakom orden. Jag har också insett att romantiska eskapader är kanske det man helst vill läsa om, särskilt om de inte går helt enligt planerna. Uppdatering följer.

Det är så trist att inte blogga...

... så jag ger mig på ett inlägg även om det inte har hänt så mycket sedan sist. Det får bli lite vardagliga iakttagelser, helt enkelt. Eftersom mitt liv är rätt ointressant för tillfället (jag är inne i en dryg studiefas just nu) så kan jag kanske kan skriva lite om vad min rumskamrat Ted ägnar dagarna åt istället. Inte jätteintressant det heller, men här är i alla fall några av de grejer han brukar ta sig för: laga elektriska prylar med skruvmejsel, räkna matte med sin flickvän framför någon VH1-dokusåpa som Charm School eller Real Chance of Love, ladda sin nya vaporizer med ganja, uppvisa ett barsnligt pepp på veckans nya avsnitt av Celebrity Rehab, hacka upp en oxycotin på en spegel, bjuda över typer som bär solglasögon inomhus, spela Ibiza-podcasts på dansgolvsvolym, stirra med tom blick ut i luften, glida upp till kliniken i närheten och hooka medicinsk marijuana med ett fejkat recept, etc. Sån är han, min rumskamrat Ted. Jag kan också berätta vad min rumskarat Daniel sysslar med: stannar i sitt rum hela dagarna. Vi andra tre har bondat lite mer, kan jag berätta. På söndagarna kollar vi the Pickup Artist tillsammans. För de som inte känner till programmet kan jag berätta att det gåt ut på att världens mest berömda pickupartist, Mystery, ska lära ut sina knep till ett gäng killar i total avsaknad av game. Ganska smärtsamt att titta på för det mesta. Särskilt när de får saker som ”does this have a punchline?”, ”I’m bored by this” eller ”shut the fuck up” till svar på sina raggningsrepliker. Inte så konstigt, visserligen, eftersom killarna kör fraser som ”Do you think the rockstar Mick Jagger is hot?”. Ändå fascinerande att se hur skitsnacket ibland går hem. Ted sa till oss att det är bäst att ni antecknar, för proven kommer ute på festerna, varje helg. Jag får strama upp lite där kanske, ligger på ett svagt C skulle jag tro. När jag ändå är inne på att förklara dokusåpor kan jag berätta vad Real Chance of Love, som jag nämnde förut, handlar om. Det är en spinoff på I Love New York, som i sin tur är en spinoff på the Flava of Love. Flava of Love handlade om Flava Flavs jakt på en fru. En av deltagarna därifrån, New York, som hon kallades, fick ett eget program efteråt. Där dök bröderna Real och Chance upp och så småningom fick de ett eget program de med. Efter den här säsongen av Real Chance får kanske deltagarna Lusty, Milf eller Corn Fed också ett eget program. Jag var på en buss i LA häromdagen där jag fick höra fyra vuxna människor, inklusive busschauffören, hålla en ingående diskussion om karaktärerna i ovan nämnda såpor, samt ytterligare en av spinoff-serierna, I Love Money. Det är så härligt här i utlandet att folk pratar med varandra på bussen. Kommer man ner till Spanien eller Latinamerika sjunger de och dansar på bussen också.

Vad mer kan jag berätta om? Halloween var ett tag sedan nu, men det var lite av en stor grej här. Hur festligt det än är att klä ut sig i galna dräkter kände jag att det var aningen främmande för min natur. Men, man vill ju passa in; when in Rome, etc. Och tydligen skulle man sticka ut om man inte var utklädd så det var bara att foga sig. Jag hade fått veta att många av tjejerna skulle köra på kinky nurse-klädseln, så jag tänkte att doktor vore ett lämpligt val. På så sätt kunde jag komma undan utan förnedrande utstyrsel - det var bara att köra på en skjorta med vit rock över. Det gav mig också tillfälle att säga saker som ”jag är redo att operera” och ”tillåt mig att examinera dig” – repliker som inte på något vis är under min nivå, om nån trodde det.

Kvällen inleddes hemma, där Ted hade bjudit in sju polare från Thousand Oaks, där han kommer ifrån. ”Let’s get fucked up!” utropade han, både ironiskt och allvarligt på en och samma gång. Sedan pumpades trancen upp. Jag och Brian bestämde oss för att gå i förväg ner, mot festen. Det första som hände när vi kom ner i Isla Vista, som det heter, var att polisen stannade mig för att jag hade en öppnad öl i handen. Ja, det stämmer, det är olagligt här. Jag skulle ha haft vett att leva upp till min del av avtalet och haft den i brun papperspåse. Hursomhelst gick vi vidare ner mot festen. Det verkade som min stiliga doktorsutstyrsel gav utdelning, för rätt var det var kom en sjuksköterska fram och la armen om mig. Hon var svart, bör jag tillägga, och sa att hon slog vad om jag aldrig varit med en svart tjej tidigare. Av någon anledning ville jag inte ge henne rätt på den punkten, så jag svarade ”jojo, klart”. Detta förtog hennes intresse i stort sett helt och hållet, så snart därefter gick hon sin väg. Det rörde mig inte i ryggen just då, eftersom jag bevisligen hade så mycket game att jag inte ens behövde anstränga mig.

Så småningom dök vi upp på festen. Jag snackade med en tjej utklädd till Rambo. Hon hade inte sett First Blood, men vad bryr jag mig? Jag är inte Orvar Säfström. Festen var ballin', jag mådde bra och bjöd in Ted och hans polare. De kom dit och snodde en trelitare vodka från frysen under det tumult som uppstod då polisen stormade in och stängde ner hela skiten vid tolvsnåret. Dags att dra vidare. Brian försvann någonstans efter att vi kom fram till nästa fest. Nu var det läge att flytta upp saker och ting till nästa nivå med rambobruden, men precis i den stunden blev hon räddad av sin polare, så hon försvann uppför trappan. Kvar satt jag nu i en soffa på en efterfest med ett gäng fem eller fler år yngre främlingar som spelade nån sorts trist tv-spel. Och ville att jag skulle gå. Jag kände att kvällen hade tappat lite av sin magi. Så jag bestämde mig för att ge mig av hemåt. Jag kan tillägga att det, för första gången sedan jag kom hit, ösregnade utomhus.

The spin zone

Jag undrade hur Fox News skulle presentera nyheten att Colin Powell ställer sig bakom Obama. Såhär gjorde de det: ett kort inslag från Powells framträdande och sedan en uppföljning med ett läsarbrev från en kvinna som tyckte att eftersom Powell var en del av Bushadministrationen borde den här utvecklingen göra att Obama, och inte McCain, nu är den som står närmast Bush. "Interessant!" säger nyhetsankaret innan hon går vidare till nästa inslag om hur Obamas skattepolitik hotar Joe the Plumber.

Den stora frågan

I skuggan av den politiska retoriken försöker experterna reda ut valkampanjens avgörande fråga: kommer en demokratisk valseger att höja Joe the Plumbers skatt?. Omständigheterna är oklara, skriver den politiska granskaren Politifact om konversationen där Joe the Plumber (eller enbart "Joe", som McCain numera kallar honom) frågade Obama om vad demokraternas skattepolitik skulle göra för den rörmokarfirma som Joe funderade på att köpa . Det framgår inte exakt vad Joe syftade på när han sa att firman tjänade $270 000 - 280 000 om året, och därmed skulle bli en måltavla för skattehöjningar. Om det var nettovinsten han menade skulle Obamas skattepolitik mycket riktigt höja Joes skatt, från 36 till 39 procent på beloppet över $250 000. Om det däremot var bruttovinst som avsågs skulle en demokratisk seger istället innebära en skattesänkning. Politifact påpekar att en rörmokarfirma som drar hem en nettovinst på $270 000d skulle behöva vara "extremt framgångsrik". Tax Policy Center beräknar att runt två procent av USA:s egenföretagare skulle få höjd skatt med Obamas politik. På grund av osäkerheten i fallet går det inte att avgöra huruvida Joe skulle komma att tillhöra den gruppen eller inte. (Eftersom Joe har kvarskatt på 11 000 dollar är det dock troligt att en demokratisk seger skulle ge honom sänkt skatt i vilket fall som helst.) Obama svarade Joe att även om denne skulle tillhöra skattehöjningsskategorin skulle en progressiv skattepolitik ändå kunna ha en positiv inverkan på rörmokarens ekonomi; skatteförslaget innefattar nämligen sänkningnar för låginkomsttagare som skulle ge fler människor råd att anlita hans tjänster. "When you spread the wealth around, that's good for everybody", avslutade Obama sitt resonemang med. Den repliken snurrar nu för fullt hos McCain-kampanjen som ett bevis för att Obama politik bör benämnas med S-ordet, socialism.

Om Joe the Plumber verkligen kommer att kunna köpa den rörmokarfirman han har ögonen på är ett annat osäkerhetsmoment i den här frågan. En Youtube-användare skrev frågan om hur Joe, med en årsinkomst på $40 000, skulle kunna kvalificera sig för ett lån att köpa en firma som går med $270 000 - $280 000 i vinst om året. "Sounds like he's looking for a subprime loan", står det i kommentaren. Om lagstiftarna drar några lärdomar från finanskrisen kan ett sådant bli svårt att få i framtiden. Att Joe dessutom saknar rörmokarlicens kan ytterligare försvåra saken. Under omständigheterna kanske Joe the Plumber helt enkelt bestämmer sig för ge upp sin karriär som rörmokare och skaffar sig ett eget program på Fox.

The Alfred E Smith Memorial Dinner

Jag vet inte hur bra koll ni i Sverige har på valkampanjen - ni kanske inte ens vet skillnaden mellan Joe Sixpack och Joe the Plumber - men den som är insatt kan ha stor behållning av McCains och Obamas tal på the Alfred E Smith Memorial Dinner, ett välgörenhetsevenamang där kandidaterna ägnar sig åt komik istället för the usual politickin'. Själv har jag kollat CNN till i princip varje måltid så om ni undrar bakgrunden till något av skämten är det bara att fråga. Visas det här i Sverige? Annars kan ni kolla här:

McCain del 1, McCain del 2
Obama del 1, Obama del 2

Alltså, hur soft är inte Obama?

Ahmad Jamal

Först och främst måste jag erkänna att Idris Muhammad inte var med på koncerten, i motsats till vad jag hade inbillat mig själv och andra. I verkligheten hade Ahmad Jamal med sig en yngre förmåga vid namn James Johnson III på trummor. På bas hade en annan ung kille vid namn James Cammack. Trion var utökad med slagverkaren Manolo Badrena, känd från Weather Reports Heavy Weather, där han bland annat bidrog med skip-låten Rumba Mama.

Det säger sig självt att det var en fet koncert, om än aningen återhållen.

Under första låten höll Manolo Badrena en låg profil. Hans ena hand strök försiktigt över congatrummorna, medan den andra klappade på koklockorna. Så vände sig Ahmad Jamal om och pekade mot honom, och då gick han igång. Han började nu lägga kraft bakom slagen. Uppmuntrad av Ahmad Jamal tog han med ena handen också upp en trumstock och gick in i ett första solo. Mestadels höll sig dock Manolo Badrena på sin kant, men då och då inflikade han ytterligare slagverksolon. Som bäst var koncerten när trion fick fritt spelrum. (Bandet var av någon anledning listad enbart som Ahmad Jamal Trio.) Fokus låg mestadels på melodierna, men ibland drog Ahmad Jamal iväg i hastiga improvisationer, uppbackade av James Cammacks basgångar och James Johnsons bebop-snabba cymbalspel.

Tittade man åt Manolo Badrenas håll kunde man se honom spela tamburin, skaka maracas eller dra handen genom en eller annan vindflöjel. Ibland vevade han en vindsnurra över huvudet eller lät fingrarna stryka över en samling snäckskal han hade hängande vid mikrofonen. Vid ett tillfälle tog han upp en näsflöjt och blåste ett par toner. Vissa läten åstadkom han med munnen. En av märkligaste instrumenten han hade i sitt förråd var minitrumman - knappt synlig från där jag satt - som han då och då höll upp till mikrofonen och slog sina fingrar emot.

Till min stora besvikelse tilläts jag inte att fotografera i lokalen. Åtminstone inte av mannen bredvid mig, som brusade upp när att jag tog den första bilden. "Varför går du inte ut i gången om du vill hålla på och leka runt?" frågade han mig. Här är i alla fall vad som fastnade på plåten:

Ralph Nader

Syftet med Ralph Naders framförande var, som vanligt, att påvisa allt som är fel med tvåpartisystemet och förklara varför reformsinnade amerikaner borde sluta att stödja det. Vanan att ständigt rösta för det minst dåliga alternativet leder inte till reformer utan ger endast båda partierna mandat att fortsätta att bli sämre för varje val. "You keep voting for the winners, but you keep losing", som Naders vicepresidentkandidat Matt Gonzalez uttryckte det.

Rädslan för en republikansk president har enligt Nader gjort att valbarhet snart är det enda kriteriet som räknas för en demokratiskt presidentkandidat. Demokraternas vänsterväljare tolererar vad som helst eftersom de inte har något alternativ. Kontrasten är stor till den republikanska basen, som inte accepterar att deras presidentkandidat tar ställning emot någon enda av deras hjärtefrågor. De republikanska kärnväljarna öser galla över sin kandidat ända tills han har tagit sig ända ut på den kristna högerkanten; spåren efter de avvikande åsikter som John McCain uppvisade i nomineringskampanjen är numera så gott som bortsopade. Demokraternas kärnväljare, däremot, " kommer till förhandlingsbordet med total underkastelse som sitt utgångsbud". Följdaktligen har Obama kunnat röra sig obehindrat åt höger. På vägen har han plockat röster från folk som tror på oljeborrning till havs, och pengar från exilkubanska intressegrupper och anhängare av den mer-pro-Israel-än-Israel-självt-organisationen AIPAC. I ett tal inför AIPAC fastställde Obama att USA aldrig kommer att förhandla med Hamas, i ett läge när till och med den israeliska regeringen gör just det. När Ralph Nader i en TV-panel blev tillfrågad vem som vann den första presidentdebatten svarade han "militarism won the debate".


















Vicepresidentkandidaten Matt Gonzalez var först ut i talarstolen. Han riktade skarp kritik mot vad han ansåg vara en av grundorsakerna till tvåpartisystemets upprätthållande, nämligen förbudet för små kandidater att delta i debatter. När han själv deltog i borgmästarvalet i San Francisco steg hans opinionssiffror från sex procent till 47 procent efter att han fick tillåtelse att debattera. Och i Minnesota lyckades Jesse Ventura gå från nio procent till 36 procent och därmed ta hem guvernörsvalet.

Matt Gonzalez argumenterade också emot att demokratiska väljare har för hög tolerans för Obamas röster för oförsvarliga förslag i senaten. "It should be, you vote for the Patriot Act, that's it, I don't want to hear about it". Han avslutade med att säga till publiken att "If you hear anyone criticizing Ralph Nader, you need to stand up, and tell that person: what are you doing? Do you have any idea how ignorant you are?"

Sedan steg Ralph Nader in på scenen, till jubel och stående ovationer. Han inledde med att hävda att det finns tiotals miljoner amerikaner som inte vill rösta på varken en demokratisk eller en republikansk presidentkandidat. Republikraternas politiska agenda är enligt Nader långt ifrån vad majoriteten av amerikanerna tycker."People want universal health care, they want solar power. They want to see a crackdown on the corporate crooks on Wall Street who ar shredding pensions funds, unemploying millions of workers and then jumping ship into a golden lifeboat".

Istället för folkets vilja är det de två partiernas finansiärer, storföretagen, som diktera politikens villkor. Han frågade varför den amerikanska lagstiftningen är den mest fackfientliga i västvärlden och varför företag i Amerika har konstitutionella rättigheter, precis som individer. "It's bizarre", sa han.

En röst på någon av de marginaliserade partierna utanför mittfåran räknas av de flesta amerikaner som en bortkastad röst. För att påverka gäller det att rösta på antingen en republikan eller en demokrat. Men I många distrikt står inte ens valet mellan två partier utan i praktiken har bara ett av dem en chans att vinna. Kaliforniens valdistrikt har blivit manipulerade till den punkt att det är, med undantag för en sexskandal, omöjligt för en sittande kandidat att förlora. Att valdistriktskartan kan ritas om av sittande politiker var enligt Nader ytterligare ett bevis för att demokratin är i skriande behov av förändring. "Get on the justice train" uppmanade han publiken. "You don't want to miss it as it is pulling out of the station. Fifty years from now, when your grandchildren are asking you: "when all of these things were falling apart, what were you doing?", you don't want to be answering them: "grandchild, we were busy updating our status on facebook".

Eftermiddagens sista talare var en advokat med lång erfarenhet av att stämma storföretag. Han uppmanade publiken att donera pengar till Ralph Naders kampanj "för alla saker han har gjort för er". Bland annat var Nader, i princip egenhändigt, ansvarig för att inga kärnkraftverk har byggts i USA under de senaste trettio åren. Advokaten berättade också att Nader i fyrtio år skrivit brev till amerikanska flygbolag och uppmanat dem att förstärka dörrarna in till cockpiten, men att flygbolagen ansåg det vara för dyrt före 9/11.

Three 6 Mafia

Lite svårt att ta skarpa bilder genom röken.















Dj Paul hade nån jävla dunk han drack ur.

Three 6 Mafia-koncerten var rätt soft, de har ju gjort en hel del hits, typ Sippin' on some syryp, Lolli lolli och Stay high/fly. (Hard out here for a pimp har jag dock aldrig förstått grejen med.) Mellan låtarna sa de saker som "don't do drugs" och "look at all the pussy here tonight, do y'all smell that pussy?" Juicy J sa att han kände för att tre vita tjejer skulle komma upp på scen och hångla med honom. Vid ett tillfälle klättrade en tjej upp i ett träd, så Three 6 fick be henne att klättra ner; "get down that tree woman, come on, what are you a squirrell, trying to get a nut? You want a nut, you come up on stage".

















Förbandet UNI fick ett svalt mottagande. "You suck!" ropade killen bredvid mig. Bakom mig hörde jag "I can rap better than these fools". Till UNIs försvar ska dock påpekas att de äntrade scenen till tonerna av Bob James Nautilus och att de i en låt använde samma hi-hat som hörs i Raekwons Incarcerated Scarfaces.

Idag hade skoltidningen the Daily Nexus en intervju med Three 6 Mafia, gjord av reportern Sara-Fay Katz. Smakprov:

Daily Nexus — Is there a muse for your song “Azz and Tittiez?” Did you write it for a special girl?

DJ Paul — You.

DN — Me? You wrote “Azz and Tittiez” for me?

DJ P — We did actually.

DN — So I need to know, are you “azz” or “tittiez” men?

DJ P — Uh, everybody’s an ass man first, but titties come in handy. It’s like if you order a cheeseburger. Anybody can order a cheeseburger. But when you get lettuce on it, it’s got that extra incentive. Just like a cheeseburger with lettuce.

Hela intervjun finns här att läsa och att lyssna på.

Ralph Nader och Three 6 kommer till stan

Imorgon kommer presidentkandidaten Ralph Nader till campus, vilket lär bli intressant. Så här uttrycker han sig i The Santa Barbara Independent om den senaste tidens skattefinansierade räddningspaket åt Wall Street: "As we speak, Socialist Superman is sweeping down on New York City from Washington, D.C., to bail out the big casino capitalists on Wall Street, which continues to spew forth ever more kryptonite."

Även ikväll får universitetet eminent besök, i form av Three 6 Mafia. Konserten har dock väckt anstöt hos en av skoltidningens kolumnister, som skrivit en halv sida lång avrådan från att gå dit. Här är ett utdrag: "So I ask you, students of UCSB, but more specifically the impressionable freshmen: Will you, for the sake of preserving a sense of morality within yourself and decency on campus, avoid the Three 6 Mafia concert and restrain yourself from being sonically bombarded by hate-speech".

On the Waterfront

Min telefonbok

Mobilen jag använder har tidigare tillhört någon annan vars kontakter är kvar i telefonboken. Därför har jag nu gratis tillgång till diverse olika lokala typer, bland andra Chuky, Creeper, Cricket, Cyclone, Dopey, Duke, Earz, El Puente, Junebug, Kurupt(!), Medina, Sicko, Snapper, Squeeks, et al. Ett nummer står listat helt enkelt som "Blaze me out...".

Now that's a fatburger

Igår söndag

Jag flyttade in i lördags. Igår dök min lägenhetskamrat Brian upp. Vi presenterade oss för varandra. Sedan frågade han "dricker du?", och "röker du?". Han förklarade att han röker mycket. Det hjälper honom att koppla av. "Jag går till skolan hög", sa han, "till tentor". Sedan åkte vi till Jack in the Box och åt lunch. Han tog en Supreme Cheese, jag en Ultimate Bacon. På vägen hem berättade han att bilen var köpt för pengar han hade tjänat när han gick i åttan och sålde tjack och pcp. På eftermiddagen tittade vi på en stonerfilm. Sedan åkte vi till ett keg party. Folk spelade beer pong och drack öl ur en tunna. Vi pratade med några tjejer födda 1990. De ville röka på eller åka till en öppen spritbutik. Det var söndag, så allt var stängt. Vi kallade det en kväll och åkte hem.