No Logo

Idag var jag i stan och köpte No Logo. På vägen hem passerade jag Andersens bageri. Jag insöp doften av nybakat bröd och slogs av en tanke. Andersens, tänkte jag, där känner jag ju en som jobbar. Jackie hette hon. Jag träffade henne på bushållplatsen, efter konserten med Ahmad Jamal. Hon väntade med en apfelstrudel i knäet.

På bussen slog en kille sig ner. Är det en apfelstrudel? frågade han. Ja, svarade hon. Vi log mot varandra och honom, överseende. Jag känner Bill Murrays son, sa han. Vi gick i samma klass. Han var en bråkmakare, men jag tog honom under mina vingar.

"Jackie..." tänkte jag och steg in. Belysning var varm. I bakgrunden spelades julemusik. Med jämna mellanrum fyllde Jackie min kopp med rykande java. Vi pratade. Hon skrattade åt mina skämt och gav mig en bakelse. "Den här vill jag att du ska smaka" sa hon. Jag tog en tugga; bläddrade litegrann i min bok. Ibland lyfte jag blicken från pappret och vi log mot varann. "Vad tyckte du?" frågade hon, "det är marsipan". "...Mmm", svarade jag, "den var god". "Det visste jag att du skulle tycka" sa hon. Jackie gick och hämtade ännu en kopp. Jag smuttade på kaffet och tänkte en stund. Be om hennes nummer? Bjuda henne på en drink? Fråga när hon slutar sitt skift? Jag drack ur och tog en tur till WC. När jag kom tillbaka till bordet fick jag ännu en kopp. Den här gången utan koffein. Det var en annan servitris som hällt upp. Jackie syntes inte till. Var var hon nånstans? Där ute? Inne i köket? Bytte hon möjligtvis om? Den nya servitrisen log bakom disken. Jag frågade om "Jackie gått?". "...Ja", svarade hon, "hon gick".