Det är så trist att inte blogga...

... så jag ger mig på ett inlägg även om det inte har hänt så mycket sedan sist. Det får bli lite vardagliga iakttagelser, helt enkelt. Eftersom mitt liv är rätt ointressant för tillfället (jag är inne i en dryg studiefas just nu) så kan jag kanske kan skriva lite om vad min rumskamrat Ted ägnar dagarna åt istället. Inte jätteintressant det heller, men här är i alla fall några av de grejer han brukar ta sig för: laga elektriska prylar med skruvmejsel, räkna matte med sin flickvän framför någon VH1-dokusåpa som Charm School eller Real Chance of Love, ladda sin nya vaporizer med ganja, uppvisa ett barsnligt pepp på veckans nya avsnitt av Celebrity Rehab, hacka upp en oxycotin på en spegel, bjuda över typer som bär solglasögon inomhus, spela Ibiza-podcasts på dansgolvsvolym, stirra med tom blick ut i luften, glida upp till kliniken i närheten och hooka medicinsk marijuana med ett fejkat recept, etc. Sån är han, min rumskamrat Ted. Jag kan också berätta vad min rumskarat Daniel sysslar med: stannar i sitt rum hela dagarna. Vi andra tre har bondat lite mer, kan jag berätta. På söndagarna kollar vi the Pickup Artist tillsammans. För de som inte känner till programmet kan jag berätta att det gåt ut på att världens mest berömda pickupartist, Mystery, ska lära ut sina knep till ett gäng killar i total avsaknad av game. Ganska smärtsamt att titta på för det mesta. Särskilt när de får saker som ”does this have a punchline?”, ”I’m bored by this” eller ”shut the fuck up” till svar på sina raggningsrepliker. Inte så konstigt, visserligen, eftersom killarna kör fraser som ”Do you think the rockstar Mick Jagger is hot?”. Ändå fascinerande att se hur skitsnacket ibland går hem. Ted sa till oss att det är bäst att ni antecknar, för proven kommer ute på festerna, varje helg. Jag får strama upp lite där kanske, ligger på ett svagt C skulle jag tro. När jag ändå är inne på att förklara dokusåpor kan jag berätta vad Real Chance of Love, som jag nämnde förut, handlar om. Det är en spinoff på I Love New York, som i sin tur är en spinoff på the Flava of Love. Flava of Love handlade om Flava Flavs jakt på en fru. En av deltagarna därifrån, New York, som hon kallades, fick ett eget program efteråt. Där dök bröderna Real och Chance upp och så småningom fick de ett eget program de med. Efter den här säsongen av Real Chance får kanske deltagarna Lusty, Milf eller Corn Fed också ett eget program. Jag var på en buss i LA häromdagen där jag fick höra fyra vuxna människor, inklusive busschauffören, hålla en ingående diskussion om karaktärerna i ovan nämnda såpor, samt ytterligare en av spinoff-serierna, I Love Money. Det är så härligt här i utlandet att folk pratar med varandra på bussen. Kommer man ner till Spanien eller Latinamerika sjunger de och dansar på bussen också.

Vad mer kan jag berätta om? Halloween var ett tag sedan nu, men det var lite av en stor grej här. Hur festligt det än är att klä ut sig i galna dräkter kände jag att det var aningen främmande för min natur. Men, man vill ju passa in; when in Rome, etc. Och tydligen skulle man sticka ut om man inte var utklädd så det var bara att foga sig. Jag hade fått veta att många av tjejerna skulle köra på kinky nurse-klädseln, så jag tänkte att doktor vore ett lämpligt val. På så sätt kunde jag komma undan utan förnedrande utstyrsel - det var bara att köra på en skjorta med vit rock över. Det gav mig också tillfälle att säga saker som ”jag är redo att operera” och ”tillåt mig att examinera dig” – repliker som inte på något vis är under min nivå, om nån trodde det.

Kvällen inleddes hemma, där Ted hade bjudit in sju polare från Thousand Oaks, där han kommer ifrån. ”Let’s get fucked up!” utropade han, både ironiskt och allvarligt på en och samma gång. Sedan pumpades trancen upp. Jag och Brian bestämde oss för att gå i förväg ner, mot festen. Det första som hände när vi kom ner i Isla Vista, som det heter, var att polisen stannade mig för att jag hade en öppnad öl i handen. Ja, det stämmer, det är olagligt här. Jag skulle ha haft vett att leva upp till min del av avtalet och haft den i brun papperspåse. Hursomhelst gick vi vidare ner mot festen. Det verkade som min stiliga doktorsutstyrsel gav utdelning, för rätt var det var kom en sjuksköterska fram och la armen om mig. Hon var svart, bör jag tillägga, och sa att hon slog vad om jag aldrig varit med en svart tjej tidigare. Av någon anledning ville jag inte ge henne rätt på den punkten, så jag svarade ”jojo, klart”. Detta förtog hennes intresse i stort sett helt och hållet, så snart därefter gick hon sin väg. Det rörde mig inte i ryggen just då, eftersom jag bevisligen hade så mycket game att jag inte ens behövde anstränga mig.

Så småningom dök vi upp på festen. Jag snackade med en tjej utklädd till Rambo. Hon hade inte sett First Blood, men vad bryr jag mig? Jag är inte Orvar Säfström. Festen var ballin', jag mådde bra och bjöd in Ted och hans polare. De kom dit och snodde en trelitare vodka från frysen under det tumult som uppstod då polisen stormade in och stängde ner hela skiten vid tolvsnåret. Dags att dra vidare. Brian försvann någonstans efter att vi kom fram till nästa fest. Nu var det läge att flytta upp saker och ting till nästa nivå med rambobruden, men precis i den stunden blev hon räddad av sin polare, så hon försvann uppför trappan. Kvar satt jag nu i en soffa på en efterfest med ett gäng fem eller fler år yngre främlingar som spelade nån sorts trist tv-spel. Och ville att jag skulle gå. Jag kände att kvällen hade tappat lite av sin magi. Så jag bestämde mig för att ge mig av hemåt. Jag kan tillägga att det, för första gången sedan jag kom hit, ösregnade utomhus.