söndag 24 maj 2009

Best Western Carpinteria Inn, Carpinteria

Förra söndagen träffade jag Vanessa, en 22-årig afroamerikansk skönhet. Hon satt med sitt sällskap vid en lägereld på Sand Bars uteservering, jag satt på andra sidan med mitt. Till vänster om sig hade hon en vit kille, till höger en svart, som jag av hennes kroppspråk att döma slöt jag mig till var hennes pojkvän. Musiken på stället var modern hiphop och r&b, som Vanessa känslosamt sjöng med i och rörde sig till. Jag tittade uppskattande på henne och när hon mötte min blick skålade jag med henne över elden. Hon böjde sig framåt och frågade om hon kunde få en cigarett ur det paket med Parliament som låg på bordet framför mig. Jag slängde över en p-funk till henne och flyttade sedan över till platsen bredvid henne, som nu hade blivit ledig.

- Du verkar väldigt inne i musiken på det här stället, sa jag till henne.

- O ja, sa hon, jag tror det beror på min hudfärg.

- Det tror jag också.

Jag frågade henne om hon också gillade gruppen Parliament; den kände hon inte till. Vi fortsatte att prata om musik och hon blev imponerad av mina kunskaper.

- Jag måste ta ditt nummer, sa hon, du måste komma och festa med mig och mina tjejpolare, de kommer att älska dig!

Vi bytte nummer och jag frågade henne varifrån hon kom.

- Jag är från Santa Barbara men jag är rysk-jamaikansk.

- Whoa, verkligen? frågade jag förvånat, den kombon har jag inte stött på förut. Men den funkar; du är jävligt snygg.

- Åh tack, sa hon. Det var uppenbart att hon inte var ovan vid sådana kommentarer.

- Så vad är din bakgrund?

- Min pappa är från Ryssland och träffade min mamma på Jamaica. Jag bodde där till jag var två, sedan flyttade vi hit. Det är min bror därborta, sa hon och pekade på den svarte killen som hade suttit bredvid henne förut – en glatt överraskande upplysning.

Vi fortsatte att prata en stund om lite olika grejer och kom överens om att vi skulle träffas och festa tillsammans nästa helg. När det blev dags för hennes sällskap att ge sig av frågade hon mig än en gång ifall jag verkligen hade hennes nummer i min telefon. Jag svarade ja och hon sig upp för att gå.

- Vila upp dig nu under veckan, sa hon och pekade på mig, för på helgen ska vi ut.

- Visst, utan tvekan, sa jag och kysste henne farväl på handen, vilket hon uppskattade.


Utsikterna inför den kommande helgen såg alltså onekligen ljusa ut. Men på fredagen dök ett orosmoln upp: min vän Alex hade nämligen stött på den vita killen som också hade varit med Vanessa på Sand Bar och fått reda på att denne var hennes pojkvän. Jag trodde först inte på det eftersom jag inte hade sett, eller valt att se, någon vidare kemi mellan dem. Glädjande nog la emellertid Alex till Patrick, som han hette, hade pratat om Vanessa som att deras förhållande var på upphällningen eller eventuellt redan slut. På kvällen samlade jag mod till mig ur ett glas Jim Beam och ringde upp henne. ”Hej Vanessa, det är Max” öppnade jag med. Hon svarade lite flirtigt med att säga hej och sedan säga mitt namn på ett utdraget vis. Sedan bjöd hon in mig och mina vänner på förfest hemma hos henne; hon skulle smsa adressen. Efter samtalet kände jag mig upprymd, men började snart bli bekymrad över att adress-messet lät vänta på sig. Minuterna, och sedan timmarna, tickade iväg. Jag skickade själv ett mess och frågade var hon bodde, men det gick obesvarat. När det började bli dags att ta sista bussen in till stan övervägde jag att ringa henne, men beslöt mig till slut för att avstå. Sedan följde en tung känsla av besvikelse. Den tidigare så uppsluppna förfesten gick in i en fas av nedstämdhet. Efter en stund såg jag dock ett missat samtal från henne. Jag ringde tillbaka utan at få något svar, men kände ändå att hennes gest varit tillräcklig för att rädda kvällen. Det var skönt också att slippa åka in till stan och nu kunde vi istället följa med min rumskamrat Vince på en fest i Isla Vista.


Dagen därpå skickade jag ett sms till henne där jag uttryckte min misstanke om att hennes pojkvän hade haft finger med i spelet:

- Hey, dunno what happened last night, i’m guessing your bf thought it was inappropriate (?) Anyways, i still think u n ur friends should meet up with me n my friends 2nite, we’ll have a blast. What do u say? :)

Hon svarade:

- My man cheated on me so where on a break …so it’s party time!

- brilliant! Well, I’m sorry ur man cheated on u and all but u know what I mean. We’re pre-gaming downtown, u should come. I’ll hit u up later

- For sure im gonna start drinkin at a friends pad downtown in an hr. Call u latr maybe u could come over…


Mitt humör var nu åter på topp. Huvudet fylldes med tankar på hur jag skulle kunna hjälpa henne att hämnas på sin pojkvän. När jag kom fram till förfesten nere i stan ringed jag upp henne och hon svarade med samma sexiga hälsning som dagen innan. Jag frågade henne vad hon hade för planer för kvällen. ”Vi ska till Tonic”, sa hon, ”vi ska till Tonic”; jag instämde. Hon frågade var jag var; jag berättade var förfesten låg och hon sa att hon skulle komma dit om en halvtimme.


Efter tjugo minuter kollade jag mobilen, efter ytterligare fem gjorde jag det igen, och sedan gjorde jag det ungefär varannan minut. Nästan en timme förflöt. Till slut ringde jag henne. Signalerna gick fram obesvarade och för var och en av dem sjönk mitt hjärta ett steg. När hon inte svarade kunde jag konstatera att min kväll hade skjutits i sank. Resten av förfesten ville åka till klubben Eos; när vi gick in i taxin skickade jag ett mess till henne och berättade det. Även det förblev obesvarat.


Efter att ha kollat och avfärdatl Eos gick jag vi vidare till Indochine. Mitt entusiasm inför kvällen var i princip obefintlig. Jag kände att jag borde leta upp någonting för att stilla besvikelsen, men visste samtidigt att jag inte var på humör för att försöka. Mina vänner blev snart missnöjda med Indochine och ville gå någon annanstans; jag var likgiltig och sa inte nej. Vi gick till Tonic. Även om det var där Vanessa hade sagt att hon skulle vara gjorde jag inga större ansträngningar att leta upp henne. Jag spanade lite på några svarta tjejer, men kom fram till att ingen av dem var hon. Mest stod jag och hängde i utomhusbaren. Efter ett par bärs drog jag in för att gå på muggen. Jag letade lite efter den men hittade bara damernas. Utanför stod en halvsnygg asiatisk tjej som jag frågade var herrtoaletten låg. ”Runt hörnet” förklarade hon. Jag tittade henne länge i ögonen, först för att bedöma huruvida hon var tillräckligt pulig, sedan för tillkännage mina avsikter att styra upp henne. Efter en stund bröt hon ut i ett litet nervöst skratt och tryckte undan mig med handen. Trots det lyckades jag få henne att följa med och visa vägen till herrtoaletten, även om jag vid det här laget visste var den låg. När jag kom ut därifrån gick jag mot uteserveringen igen, men blev stoppad av en vakt som sa att det var kö för att komma ut. Med lite tur fick jag en rätt bra plats i kön. Snart såg jag den asiatiska tjejen igen, nu med sin kompis, gå mot utgången. Även de blev avvisade av vakten. På inrådan av en välmenande främling bakom mig drog jag då in henne till min plats och nu blev hon plötsligt full av förtjusning, vilken jag ökade på genom att ge henne en fransk hälsning och säga ”såhä hälsar vi Europa” (en fin grej med det här landet är att man ofta betraktas som europé snarare än svensk). Jag märkte att hon var rejältt packad, vilket naturligtvis inte minskade mina chanser. När vi kom ut på gården fick jag veta att hon hette Janet och att hon och hennes kompis var på besök i stan från L.A. för att se Kings of Leon. Hennes kompis hette Kristen och hade ett snyggt sydeuropeiskt, kanske italienskt eller möjligtvis armeniskt, utseende. Hon höll sig nykter för att kunna köra tillbaka till deras hotellrum i Carpinteria, en stad strax öster om Santa Barbara. Jag fick intrycket av att Kristen inte var så nöjd med att Janet supit ner sig och nu dessutom höll på att bli uppraggad. Motvilligt följde hon efter oss till utmhusbaren. Jag gav Janet lite Corona och en shot tequila som stod på bardisken; sedan kunde hon inte ta sina händer borta från mig. Kristen gick emellertid in och skött den biten och sa till henne bestämt att det var dags att gå på toaletten för att prata igenom ett och annat. Jag släppte iväg Janet och sa åt henne att komma tillbaka till samma ställe efteråt.


Runt tjugo minuter senare såg jag Janet och Kristen stå på andra sidan baren. Janet sken upp när jag kom dit, sedan frågade hon mig vad jag hette och när jag var född; jag svarade -82, vilket hon uppfattade som att jag var 22.

- You’re such a baby! you’re adorable! sa hon och rufsade mitt hår.

- Okej, nu är det dags för oss att dra, sa Kristen och tog tag i sin kompis.

Janet drog med mig och sa att jag skulle följa henne till bilen. När vi kom dit tiggde hon praktiskt taget om att jag skulle åka med.

- Är du säker på att det är lugnt med din kompis? frågade jag

- Jadå! sa hon.

Jag visste att hon var ute och cyklade men kunde i det här läget knappast tacka nej. Det hade jag nog inte i vanliga fall heller, men just den här kvällen kände jag att jag behövde få revansch så jag klev in i bilen. Där möttes jag direkt av en kylig tystnad. Till min förvåning satte sig Janet i framsätet.

- This is awkward, konstaterade jag.

Kristen startade bilen medan jag ursäktade mig för henne.

- Det här var inte vad jag hade väntat mig; jag hade inte följt med om jag inte hade fått intrycket att det var okej.

- Skitsamma, sa hon till mig. Till Janet sa hon: det var precis det här jag talade om.

Bilfärdern förflöt under tystnad, men jag var lite avtrubbad så den stela stämningen bekom mig inte särskilt mycket. För att upprätthålla Janets intresse lekte jag med hennes hand hela vägen. När vi kom fram till hotellet i Carpinteria sa jag återigen förlåt till Kristen och upprepade attt jag hade trott att det var lugnt, hur nu jag skulle kunna ha gjort det. Till min lättnad verkade hon lägga skulden på Janet.

När vi kom upp på deras våningsplan gick Kristen in på rummet. Jag höll kvar Janet utanför och hånglade upp henne mot väggen. Hon var lite ovillig att gå längre än så eftersom korridoren var helt upplyst och hon var nervös över att bli upptäckt av andra hotellgäster eller videokameror. Jag flyttade bort henne bort till en avdelad sektion för läsk- och godisautomater, där jag gick ner på henne. Efter en kort stund avbröts vi av Kristens röst. Hon hade öppnat dörren borta i korridoren och bad oss att komma in på rummet, vilket vi gjorde.

- Det är lugnt, sa hon till oss, ni kan sova här, jag ska ge mig av, sa Kristen.

Hon var ganska het i sin klänning men nu hade hon bytt om till ett par pyjamasbyxor och en t-tröja som verkligen framhävde verkligen hennes former och gav henne en avspänd look som var oerhört tilltalande. Hon hade också bytt ut sin sinnestämning. Nu pratade hon rätt friskt och det blev därigenom uppenbart för mig att hon var en intelligent och sympatisk människa, som inte behöll ett dåligt humör längre än nödvändigt. Janet frågade henne vart hon skulle åka.

- Jag drar tillbaka till LA, svarade hon. Hennes ansikte lyste upp i ett sarkastiskt leende. Skämtet gick förlorat på Janet som började hetsa upp sig.

- Nej jag skojade, sa Kristen, men jag ska åka härifrån, till han jag träffade i Santa Barbara.

- Det kan du inte göra, du känner ju inte honom! sa Janet upprört. Ta hit honom istället! Vi kan bara ta det lugnt och kolla på tv.

Jag drog på munnen och tittade på Kristen, som tittade tillbaka på mig med samma ansiktsuttryck.

- Jag kan inte ta hit honom!

- Varför inte!?

- Jag tänker inte dra över honom hit för en jävla fyrkant, skrattade hon.

- Du kan inte köra bil, du är ju full! sa Janet sedan. Jag och Kristen förklarade för henne att Kristen var spiknykter och precis hade kört oss till hotellet. Men Janet ville inte ge med sig så efter ett tag gav Kristen upp och bad killen komma till hotellet istället.

- Vet killen vad dealen är? frågade jag henne

- Ja, jag har sagt det till honom. Jag mår lite dåligt för att jag drar in honom i det här, sade hon i en skämtsam ton.

Därefter la jag och Janet oss på en av sängarna och Kristen på den andra. Vi kollade på VH1s top 100 hotties of the 90’s, mestadels under tystnad. Kristens kille anlände så småningom, och hon ursäktade sig skrattande för valet av teveprogram och la till att det fick henne att känna sig gammal (Kristen var 26; Janet 27). Janet låg nu och sov medan jag låg och lyssnade när Kristen och hennes kille låg och småpratade med varandra. Under tiden väcktes en beklämmande känsla i mitt bröst, en djupt sittande känsla av saknad. Jag frågade mig själv varför det inte var jag som låg bredvid den smarta och snygga tjejen med humor, istället för att ännu en gång ligga bredvid en halvsnygg, halvdum tjej som tyckte att jag var ”lustig”, och ”sa så konstiga saker”, och som dessutom var så full att hon under kvällen hade frågat efter mitt namn ungefär sju gånger. Efter en stund gick Kristen och hennes kille ner till hennes bil för att röka gräs och gissningsvis också för att knulla. När dörren gick igen väckte jag Janet och inledde ett förspel.


Någon timme senare kom Kristen och hennes kille tillbaka. Med dem kom också känslan från tidigare tillbaka. Den föregående timmens fysiska aktivitet hade dövat min smärtan och gett mig tillfällig glädje men nu sjönk den glädjen snabbt undan. Kristen var hög och lite fnittrig, vilket gjorde henne ännu mer olidligt attraktiv. Åter igen låg jag vaken och lyssnade på deras småprat tills de somnade. Jag lyckades sova en stund, sedan gick jag upp, gick ut och tog första bussen in till stan. Med mig hade jag en förtärande sorg i bröstet, som vägrar att släppa taget.

torsdag 7 maj 2009

I måndags på gymmet...

...kom en tjej fram till mig och sa: "I just wanna say, that Thin Lizzy is the shit!". "Eh, ja", tänkte jag, "tell me something I don't know muthafucka". Men sedan kom jag på att jag hade min gamla Bad Rep-tröja på mig, och att det var den hon anspelade på. Så istället svarade jag typ "that is...definitely true". Jag undrar om hon tänkte samma sak som jag gjorde när jag såg en tjej i en Wu Tang-tischa på campus, med C.R.E.A.M. i stora gula bokstäver på ryggen. Det kan ha varit bland det mest attraktiva jag någonsin har sett.

Well-W-W-Well-Well-W-Well-W-Well-W-W-W-W-W-W-W-W-WELL-W-W-WELL…….

Självförtroendet från fredagen skulle naturligtvis omsättas i ännu en utekväll på lördagen. Jag var på ett strålande humör, och det vet man ju att det inte kan hålla i sig, så det gällde att passa på; när järnet är glödhett så smid för Guds skull! Hammaran bankade och blåsbäljarna jobbade för fullt - det var nästan så att man undrade om inte hela smedjan snart var på väg att brinna upp. Den rusiga lyckan som uppfyllde mig var alltså redan från början förenad med en känsla av överhängande fara. Tåget skenade, och ingenting kunde utesluta att det inte skulle spåra ur kvällen var slut. Icke desto mindre kunde jag inte annat annat än att sitta kvar för att se vart det skulle ta mig.

Det som gällde på kvällen var en förfest hemma hos en tjej som Henric, men inte jag, kände. Hon hade bjudit in en grupp nära vänner på vin och ost kring en lägereld i sin trädgård. Gästerna var i min ålder och uppåt, vilket i den här kretsen, som var överhängande kristen, innebar mestadels gifta par. Jag och Henke grundade lite hemma hos honom med bourbon och plockade sedan upp några Long Boards och Sierra Nevada på vägen dit.

Mitt soliga humör tog sig uttryck i en uppsluppen och väl tilltagen pratighet. Jag minns att jag höll om inte hov så åtminstone låda, både vid ostbrickan, kring lägerelden och däremellan. Samtalsämnena rörde sig fritt mellan saker som F. Scott Fitzgerald och Larry David. Även Too $hort togs upp när en tjej, förvånat, undrade varifrån jag hämtade ett särskilt Bay Area-uttryck. Självfallet var jag tvungen att citera några av hans rim också. Det hade inte vara något att anmärka på om jag vid tillfället vore ute i det frihetliga och dekadenta Isla Vista, där jag vanligtvis håller till, men här var en lite mer konservativ samling människor och det fanns viss anledning att tro att de kunde ta illa upp. Jag tyckte mig emellertid se en viss förtjusning hos mina åhörare över mitt vågade sätt, så jag körde vidare. Mina skämt blev allt djärvare och eftersom de fortsatte att dra ner skratt dansade jag allt närmre närmare kanten - så till den grad att jag vid återblickar dagen efter började känna mig något illa till mods. Vad hade egentligen hänt igår? Hade jag trampat i klaveret? För att lugna mig skrev jag till Henric, som lyckligtvis försäkrade mig om att jag ”med minsta möjliga marginal hade hållit mig på rätt sida anständighetsstrecket”. Det kan ju låta som en optimal nivå att lägga sig på; att inför förundrade blickar surfa utmed en nedtsörtande Tsunami, för att strax innan brytningenoskadd svänga av mot stranden i triumf. Men efter vågstycket, emellertid, är det lätt att man kan känna sig aningen skärrad. Och det var precis vad jag gjorde på söndagen. Det var nämligen så att jag i mitt framträdande - under sista akten - hade fört min publiken inpå ämnet politik. Med andra ord var jag inne på minerad mark. Helst bör man inte beträda den alls, men ska man göra det bör det ske med yttersta försiktighet - framförallt om man befinner sig på bortaplan. Och att göra det fyllan dessutom är nästan som att tigga om att bli bränd. Betänk att jag inte var i min vanliga miljö, det vänstervridna, eller i alla fall politiskt apatiska, Isla Vista, utan bland människor som gått i kristna skolor, med djupt konservativa övertygelser. Ämnet jag valde att skämta om var Reagan, och hur skrattretande jag tyckte det var att han, i ljuset av den aktuella ekonomiska kollapsen, fortfarande framhölls av somliga som ett ekonomiskt-politiskt föredöme. Störst fokus för mina ord var den snygga tjejen som satt bredvid mig, Tara tror jag att hon hette. Entusiastiskt pratade jag på om Reagan, och kom osökt in på Eddie Murphy i Delirious, när någon i publiken ropar “Reaganomics suck!” och han bara ”Why don't you tell us something we don’t know, motherfucka!?" Jag tror också att jag jämförde reaganhyllningarna på nyheterna med att idag framhålla Bresjnevs tid vid makten i Sovjet som ett under av ekonomisk framgång. Som grand finale på min harang slängde jag in några väl valda ord om Oliver North och Iran/Contras. När jag var klar tittade sällskapet på mig. De skrattade - visserligen, men reste sig samtidigt för att gå. Frågan om de gav sig av på grund av mina ord var något som vid tillfället inte rörde mig i ryggen, men som plågade mig desto mer dagen efter. Precis efter att dTara och de andra hade gått, minns jag, frågade Henric mig om jag visste var Tara jobbade. Nej, det visste jag inte, så han berättade det för mig. Det här stället var det tydligen.

måndag 4 maj 2009

2009, jag lägger dig till handlingarna.

Jag har en god vän som lever efter den vettiga principen om att allt är lugnt så länge man får knulla åtminstone en gång per år. En generös regel kan tyckas, särskilt eftersom den inte anger att det måste vara med en ny tjej varje år (”som tur är räknar jag inte så”). Ändå bör den inte underskattas; Gud vet att jag har fått jobba hårt hittills i år för att försöka efterleva den. Ni som har följt min blogg har fått några ledtrådar; resten av isberget har jag länge tänkt redogöra för, men har inte haft tid; kvalitets- och därmed tidskraven på den här bloggen har ju trissats upp till orimliga proportioner, något jag strax tänker åtgärda, plus att jag dessutom har haft en annan blogg att tjäna. Hursomhelst, tillbaka till ämnet: 2009 har varit magert. Därför är det nu med stor lättnad som jag kan meddela att årets plikt är uppfylld, och att jag därför kan, och kommer att, slappna av under resten av tiden fram till nyår. Till på köpet ordnade sig saken utan att jag (åtminstone i bildlig mening) lyfte ett finger, vilket alltid är trevligt.


Det hade varit kul att ge er lite info om bruden ifråga, men tyvärr är min kunskap rätt begränsad. Jag vet varken hennes namn eller under vilket årtionde hon föddes. Eventuellt kallades hon för ”C” av sina kompisar, så jag kör på det; det låter bloggigt och bra. Jag träffade henne i fredags på den sena bussen hem från stan. Hon satt på platserna bredvid mig med sina kompisar och sin syrra. Ganska söt var hon. Visserligen var syrran hetare, men c’est la vie. När jag steg av lade hon sin arm omkring mig, och saken var avgjord. Vi följde resten av hennes kompisgäng hem till dem. En lång jävla promenad var det, hela vägen från Embarcadero del Mar och Pardall till slutet av Trigo. Jag och C gick en bit bakom de andra. Emellanåt stannade jag och hånglade upp henne mot närmaste bil. Vi fortsatte till nästa nivå på soffan hemma hos henne, och det var soft. Testade att dra henne lite håret också, vilket hon verkade gilla så det greppet ger jag kanske en fast plats i repertoaren.


När jag vaknade nästa morgon var hon inte kvar på soffan. Några av hennes kompisar hängde i rummet så jag pratade lite med dem och frågade:

- So, is...um she upstairs?

- Yeah, svarade en av dem.

- Okay, maybe I’ll go up and say bye.

- She’s passed out.

- Oh okay…I’m thinking maybe I should get her number. You got it?

- Um, I don’t know…She’s more of a one night-type of girl.

- Oh, really? skrattade jag.

- Yeah, skrattade hon tillbaka.

- All right. Well, bye then, sa jag och började röra mig därifrån.


Det hängde en lapp på insidan av ytterdörren; för ett ögonblick övervägde jag att skriva mitt nummer där, så att det åtminstone skulle finnas en teoretisk chans att hooka upp igen. Men jag pallade inte leta upp en penna, plus att jag tänkte att det var smartare att satsa på nya erövringar under sista tiden här. Så jag klev ut i solen och hade en trevlig promenad hemåt. Förutom en svagt oroväckande ryckning i underläppen var det en riktigt soft dag.