tisdag 23 mars 2010

Fler härliga minnen

Några dagar senare började skolan. Jag satt i en metodkurs som jag i princip hade bestämt mig för att hoppa av men som jag snart fick anledning att stanna kvar i. Bredvid mig satt nämligen en ganska söt brunett och tack vare föreläsarens uppmaning att bekanta oss med grannen fick jag tillfälle att prata med henne. Hon hette Megan och hade precis kommit hem från Barcelona.

På eftermiddagen såg jag henne igen. Vi läste båda kursen ”Globalization and Resistance”, som inte var så mycket en akademisk kurs som en megafon för föreläsaren Bill Robinsons revolutionära marxistiska idéer. Ryktet sa att han ibland höll sina föreläsningar iklädd en Sandinist-uniform som han hade fått under sin tid hos gerillan. Mr. Robinson förde inte bara en hård linje mot det globala kapitalet utan även mot dåligt uppförande i klassrummet.”Om ni skickar sms eller använder er dator för något annat än att föra anteckningar kommer jag att sparka ut er”, sa han. ”Jag kommer att skämma ut er inför alla andra, för ni ska inte slösa er tid här inne. Högre utbildning är inte ett privilegium; det är ett ansvar.”

Några rader framför mig satt Megan och såg snygg ut. Hon sjönk ner i sin stol och lade upp benen på sätet framför. Den ställningen gjorde henne ännu mer attraktiv. Hon såg soft, avslappnad ut. I pausen frågade jag vad hon tyckte om vår föreläsare.
- Han är så intressant! sa hon.
- Ja... men kanske inte så nyanserad.
- Jaja, han är ju galen, det vet jag, det får man räkna med.

På torsdagen var nästa föreläsning i metodkursen. Det fanns bara några få lediga platser i salen men en av dem var precis bredvid Megan. Jag slog bort impulsen att ta första bästa plats och trängde mig fram till henne. Föreläsaren dröjde precis lagom länge för att vi skulle hinna småprata lite utan att få slut på samtalsämnen. Efter föreläsningen fortsatte vi vårt samtal.
- Vill du hitta på nånting senare? frågade hon mig. Varannan torsdag har de en konstrunda nere i stan; man går runt till olika gallerier och kollar. Jag tror att det är ikväll.
”Helvete vad trist” tänkte jag, även om jag blev glad åt initiativet. Dessutom var jag inställd på att se vicepresidentdebatten på kvällen.
- Mmm, det låter kul, sa jag, men är det inte debatt ikväll? Jag är sugen på att se Sarah Palin...
- ... skämma ut sig totalt?
- Ja, precis.
- Ja, det är klart. Men man kan alltid se den sen.
- Vi kan höras sen så får vi se, sa jag och tog hennes nummer.
- Okej, ring mig vid halv sex-tiden.
Därefter kände jag ett behov av att snabbt ta mig därifrån för att inte riskera att klanta till det. Jag gjorde en hastig sorti och gick hemåt, på ett strålande humör. ”Det var ju ingen konst att fixa brudar i det här landet”, tänkte jag. Men så jävla lätt var det ändå inte, skulle det visa sig. Klockan halv sex ringde jag, men hon svarade inte. Förbryllad väntade jag på att hon skulle höra av sig utan att något hände.

På tisdagen frågade jag henne vad som hade hänt.
- Du, eh, vad hände med dig i torsdags?
- Jaha, nej jag jobbade då.
- Aha okej...
Sedan frågade hon:
- Ursäkta vad var det du hette igen? Med det nålsticket punkterade hon mig. I fortsättningen kände jag mig alltid underlägsen i hennes sällskap och våra konversationer skulle aldrig bli lika avslappnade som förut. Jag stötte på henne när jag var i stan för att se Ahmad Jamal. Hon och en kompis skulle på bio.
- Vad ska ni se? Frågade jag.
- Vicky Christina Barcelona.
- Jaha... jag står inte ut med Woody Allen.
- Okej... Jag har bott i Barcelona så jag hade tyckt den skulle vara kul att se.
- Mmm, det är klart...
- Vi måste nog gå nu, sa hon. Hejdå.
- Hejdå.

***

Kvällen när Obama blev vald till president var jag på en utomhusfest i Isla Vista. Jag stod lutad mot en bil med en Becks i handen när två tjejer kom in från gatan.
- Tjena, tjejer, sa jag.
- Hej, sa en av dem, den snygga. Säg grattis till mig, jag fyller 21!
Jag gratulerade henne och vi presenterade oss. Den snygga hette Cat. Tjejerna hade inget att dricka så jag bjöd på min flaska. Cat tog tag i sin tröja som för att torka av öppningen.
- Tack så mycket för att du utgår ifrån att jag har herpes, sa jag, den mest vidriga av alla könssjukdomar.
Hon skrattade, och fortsatte att skratta åt allt jag sa under kvällen. Snart hade vi tagit oss upp på ett hustak. Där satt vi i den ljumma natten och tittade på stjärnhimlen medan vi skickade en flaska Jack Daniel’s mellan oss. Runtomkring oss hörde vi spridda skaror med folk som firade Obamas seger. Det låg förändring i luften; jag tänkte att den kanske även skulle gälla mitt eget torftiga (sex)liv. Men precis som med Obama skulle förhoppningen visa sig naiv och förhastad. Cats telefon ringde och bröt förtrollningen. Snart hade hon glömt bort mig och var på väg ner för att gå någon annanstans. Jag hängde på. Hon skulle gå, sa hon. Jag följde henne till gathörnet och svängde sedan av hemåt.

Jag bestämde mig ändå för att leta upp henne på facebook efteråt. Tack vare hennes ovanliga förnamn var det inte så svårt. ”Nu när du är 21 borde vi gå ut och ta en drink tillsammans”, skrev jag till henne. Hon svarade att hon gärna hade gjort det om det inte var för att hon bara hade skämtat om att hon fyllde år. Strax därefter blev hon tillsammans med någon annan kille som hon i fortsättningen fyllde sitt statusfält med passionerade kärleksförklaringar till.

***

En kväll gick jag för ovanlighetens skull ut med min lägenhetskamrat Brian. Inne på klubben kom vi snart ifrån varandra men i gengäld träffade jag min odrägligt självgoda kurskamrat Roberto från Mexiko. Han var inte min favoritperson men jag var ändå glad över ett bekant ansikte i ett rum med främlingar. ”Kom, vi drar till dansgolvet”, sa han och ledde vägen. Där fanns en balkong där de som kände sig extra exhibitionistiska kunde hålla till. Roberto svingade sig upp och jag följde efter. Direkt hittade han någon het brud att dansa med. Själv stod jag mest och såg dum ut så jag hoppade ner igen. Den spanska musiken började gå mig på nerverna så jag trängde mig ut från dansgolvet och sökte mig upp till tredje våningen. Där var det lugnt och tyst och helt folktomt sånär som på en soffa där det satt ett par småtjejer: en latinamerikansk och en söt blondin. Jag tittade på dem men kom inte på något att säga. Situationen började bli ansträngd och det var nära att jag vände om och gick ner igen. Tack och lov öppnade någon av tjejerna munnen och räddade mig med ett ”hej”. Dolly hette latinamerikanskan och den söta blondinen hette Lauren. Hon var magiskt söt, kan jag tilläga, åtminstone just där och då. Båda två var förstaårsstudenter, alltså 18 år, och verkade lite imponerade över att jag både var äldre och från Europa. Medan jag pratade strålade Lauren mot mig med sitt barnsligt förtjusta leende och fick mig alldeles knäsvag. Då och då gick hon till en spegel och rättade till sitt hår och sin lilla turkosa klänning, vilket jag tolkade som ett gott tecken. Så småningom gick vi alla ner för att dansa. Nedanför trappan stötte jag på Brian igen och presenterade honom för tjejerna. Innan vi gick och dansade behövde han gå till toaletten. Jag följde med honom och där inne delade vi upp bytet. Brian var sugen på Dolly, vilket passade mig utmärkt. Men ute på dansgolvet råkade vi båda hamna bakom fel tjej och sedan började den i USA så vanliga grind-dansen, där tjejen på ett närmast oanständigt sätt trycker sig mot ens skrev. I Sverige hade det tolkats som en otvetydig sexuell invit men i USA betydde det knappt mer än en handskakning – en kulturell skillnad som flera gånger förvirrade mitt stackars huvud. Dolly gned sig mot mig; under tiden tittade jag på Lauren och föreställde mig att det istället var hennes nätta kropp som rörde sig framför mig. Ett par låtar in i dansen bestämde sig tjejerna plötsligt för att gå.
- Vart ska ni? frågade jag förvånat.
- Vi ska hem.
- Inget telefonnummer?
- Det behövs inte, vi kommer att ses på campus.
- Det kommer inte att hända, sa jag. Efter min erfarenhet med Joey visste jag att man inte alls stöter på varandra på campus.
- Jodå, sa de och gick därifrån.

Till min stora förvåning mötte jag faktiskt Dolly någon vecka senare på campus.
- Jag sa ju att vi skulle ses igen, sa hon.
Vi pratade lite och efteråt lade jag till henne på facebook. Jag hade försökt adda Lauren dagen efter vårat möte, när min inre syn helt upptogs av hennes leende. Tyvärr gick det inte den gången eftersom ungefär hälften av alla tjejer i Kalifornien har hennes förnamn, och Dollys namn hade jag inte lagt på minnet. Dolly var listad som i ett förhållande, vilket gjorde att jag utan att vara oartig kunde fokusera på Lauren. Visserligen antydde, eller snarare angav, hennes profilbild att hon också hade pojkvän men det valde jag att bortse ifrån. Jag skrev en hälsning till henne och påpekade att jag kom ihåg henne som blond men att hennes hår på profilbilden såg mörkare ut. Hon skrev tillbaka att hon visserligen hade blont hår men att det var ”dirty blonde”. Jag svarade att jag gillade ”dirty blondes”, och på det spåret fortsatte jag. Sedan följde en retsam utväxling av meddelanden som i korta drag gick ut på att jag tyckte att vi borde träffas medan hon talade om för mig att det här minsann var en dans och att jag fick fortsätta dansa om jag skulle få vad jag ville ha. Det var kul medan det varade men ledde, föga förvånande, aldrig någon vart. Jag och Brian åkte tillbaka till samma nattklubb en annan gång, när jag var stenad bortom all vett sans. Dolly och Lauren var inte där, men det kanske var lika bra det.

***

Terminen nådde sitt slut och jag befann mig snart i Washington, D.C. utan att ha fått se mycket till action. Visserligen fick jag hångla med någon tjej under jullovet i Nashville men då kunde jag inte riktigt uppskatta det eftersom jag samtidigt stod och sneglade mot Dale. Jag ville se om min upphookning med en annan tjej skulle framkallade någon reaktion hos henne. Det gjorde det inte.

Men en kort tid efter att jag hade kommit till D.C. var jag på en latinamerikansk nattklubb där jag träffade en ganska het colombiansk tjej som hette Mary. Hon verkade precis ha stigit av båten för hennes engelska var knappt förståelig. Jag charmade henne med hjälp av några spanska fraser och låtsad nyfikenhet på vad det nu var för dans hon höll på med. Hon började ivrigt att lära mig stegen och det dröjde inte länge förrän hon hånglade upp mig. Som den senorita hon var hade hon ett eldigt temperament. Ena stunden kysste hon mig, nästa stund skällde hon ut mig för att jag hade druckit upp hennes drink och beordrade mig att köpa en ny. När jag kom tillbaka stod hon och pratade med en annan man.
- Det här är min chef! sa hon entusiastiskt.
Chefen verkade inte alls lika förtjust över att träffa mig. Jag ledde bort Mary till avskiljt ställe där vi kunde fortsätta att hångla. Jag tog hennes nummer, men just som jag knappade in de sista siffrorna drog chefen bort henne och sa att det var dags att gå. Jag skrattade åt situationen och följde efter för att få resten av numret. Språkförbistringen mellan oss gjorde det svårt att uppfatta vad hon sa så jag lämnade över luren till henne. Chefen drog iväg med henne allt snabbare. Hon lämnade tillbaka telefonen och bad om ursäkt för att hon hade råkat trycka på fel knapp. Jag skulle just fortsätta att följa efter när telefonskärmen lystes upp av ett nytt sms. ”New text message from Dale”, stod det. I mitt tillstånd just då tänkte jag att hon skrev för att meddela att hon äntligen hade insett att hon älskade mig. Jag rördes vid tanken och tog ett djupt andetag. Andaktsfullt öppnade jag meddelandet. Dale skrev att hon hade sett en kille som såg exakt ut som Kevin Bacon.

torsdag 17 september 2009

Minnenas Allé

I november förra året förklarade jag att jag skulle ’göra om göra rätt’ med den här bloggen och gå tillbaka i minnet och berätta om min vistelse i Santa Barbara från början, den här gången med inlevelse. Därefter skrev jag inlägget om Joey. Nu är det dags för del två i den här serien. Den utspelar sig ännu lite tidigare, nämligen kvällen före historien om Joey tog sin början, under min allra första utekväll i Santa Barbara. Jag och några andra var på O’Malley’s nere i stan. Till skillnad från vad namnet antyder var det inte en irländsk pub, utan snarare en kombinerad hamburgerrestaurang och nattklubb, därtill en ganska sunkig sådan. Efter några glas på stället började jag prata med en norsk tjej som hette S. Hon var ett år äldre än jag och gick också på UCSB, eventuellt skulle vi även läsa någon kurs tillsammans. I ärlighetens namn var hon inte särskilt snygg, men hon var i alla fall inte särskilt ful heller. Man kan väl säga att hon såg ganska alldagligt ut, vilket på fyllan kan vara tillräckligt, om inte mer än tillräckligt, till och med.

Jag och S pratade på. Mitt sällskap tyckte det gick så bra att de lät mig stanna när det var dags att ta sista bussen hem. Vi flyttade oss så småningom från uteserveringen in till dansgolvet. DJ:n spelade en hel del west coast-klassiker, bland andra Snoop Doggs Ain’t No Fun. Jag tittade S djupt i ögonen och sjöng med som om jag menade vartenda ord. Allt gick som det skulle. Efter Juveniles Back That Azz Upp och några andra låtar av samma kaliber gick S på toaletten. Jag passade också på att göra det, så snabbt som möjligt för att inte bryta stämningen, och ställde mig sedan utanför badrummen och väntade. Hon tog god tid på sig tyckte jag. Så god att jag för en stund tänkte att hon kanske redan hade kommit ut, men där jag stod hade jag uppsikt över hela dansgolvet. För säkerhets skull gick jag ändå en runda och kollade. När jag kom tillbaka och väntade ytterligare ett slag bestämde jag mig för at gå in på damtoan och titta. Den var tom. Jag ringde numret jag hade fått av henne; ingen svarade - det verkade inte ens som om det fungerade. Jag letade ännu en gång inne på stället men hittade henne inte. Till slut fick jag konstatera att hon var borta.

Besviken gick jag därifrån. Bussarna hade slutat gå så jag fick leta upp en taxi. Jag förhandlade fram ett pris med chauffören: alla kontanter jag hade på mig, och åkte hem. Det skulle bli skönt att få sova i alla fall.

Väl framme letade jag mig fram till min nya bostad, där jag hade flyttat in i samma dag. Jag stoppade handen fickan för att ta upp nyckeln, men kände inte den direkt. Lugnt förvissad om att den fanns där fortsatte jag leta. Jag sökte grundligt igenom höger ficka och gick sedan, smått orolig, över till den vänstra. Den var också tom. Under stigande panik kollade jag även bakfickorna. Jag tog upp plånboken och kollade i den, jag kände på dörren; den var låst. Alla fönster var stängda och ingen förutom jag hade flyttat in i lägenheten än. Jag vittjade mina fickor igen, febrilt, frenetisk. Den fanns verkligen ingenstans. Jag kände mig febrig. Plötsligt förnam jag en strimma hopp, det var nämligen ett ställe som jag inte hade letat på: den lilla mini-fickan inuti höger framficka, fickan som inte fyller någon funktion men som brukar vara ett utmärkt ställe att leta på för att hitta borttappade saker. Dock inte den här gången; den var tom. Jag gav upp. Med en suck tänkte jag att fortsättningen i Santa Barbara förhoppningsvis skulle bli lite mer lyckad.

fredag 12 juni 2009

The Wildcat Lounge

Nästa dag messade jag Vanessa och frågade vad hon sysslade med:

Hey vanessa, what happened last night? I was confused u didn’t return my call, u might even say disappointed. It’s a shame cos I feel that I really like your personality but u’re acting weird. What’s up? First I thought we hit it off pretty good…

Strax därefter ringde hon upp.
- Hej, jag läste ditt meddelande och jag vill bara säga att jag ber om ursäkt och att det aldrig kommer att hända igen.
- Okej...
- Det var en massa ”gnarly shit” som hände igår med mina tjejkompisar och deras pojkvänner och..
- Mycket drama?
- ...massa drama och ’gnarly shit’. Och när jag blir full så tappar jag typ bort min telefon. Så jag ber om ursäkt, och jag vill gottgöra dig.
- Det är lugnt, det är ingen stor deal. Vi får försöka träffas någon annan gång. Typ nästa helg eller något.
- Vad gör du just nu?
- Eh, typ inget speciellt...
- Vill du gå ut och festa ikväll? Jag jobbar inte på måndagar.
- Jag har ingen skola på måndagar heller.
- Okej, jag och mina tjejkompisar ska precis sätta oss i jacuzzin och dricker drinkar. Det är jag och två blonda tvillingar. Du kan komma över.
Min puls steg så kraftigt att jag fick anstränga mig för att rösten inte skulle flacka.
- ...okej...*svälj*...det låter inte så dumt.
- Så kom hit. Sen ska vi till Wildcat Lounge på en födelsedagsfest.
- Okej, det låter fint. Var bor du?
- 460 Por La Mar Circle
- 460 Por La Mar Circle okej, jag hittar dit. Då ses vi sen.
Jag duschade så snabbt jag kunde och tog mig sedan in till stan.

Taxin släppte av mig på den utsatta adressen. Det var ett inhägnat bostadsområde nära vattnet. Platsen var var insvept i en salt havsdimma. Jag gick runt och letade en stund, sedan hörde jag röster från en balkong.
- Vanessa? ropade jag
- Ja, Max? Hej! Du, vi ska åka härifrån snart för Patrick kom hit. Det var inte meningen. Körde du hit?
- Eh nej jag tog en taxi.
- Okej. Du tar dig in på andra sidan, sa hon och pekade.
Jag gick runt och tog mig upp för trappan. Hon mötte mig i trapphuset och ledde mig in i lägenheten. ”Ursäkta att det är stökigt” sa hon när jag kom in. Det var inte bara en rutinmässig artighetsfras, så som tjejer ibland säger oavsett hur det ser ut, utan det låg kläder och andra prylar utspridda lite varstans på golvet. Jag steg in och fick direkt syn på Patrick i soffan. Vi hälsade på varandra och konstaterade att vi hade träffats förra söndagen. Jag hade varit lite nervös inför att träffa honom, väntat mig en konfrontation eller i alla fall ett frostigt mottagande, men han verkade på bra humör.
- Som sagt, vi ska åka snart, sa Vanessa
- Och jag får inte följa med, tillade Patrick, närmast skämtsam över att vara ute i kylan.
Bredvid honom satt en av de blonda systrarna framför facebook, stupfull. Internet verkade lagga för hon skällde ut datorn och började nästan gråta av frustration. Vanessa sa till henne att skärpa sig, och hon reste sig och hon gick ut till badrummet.
- Vi får ta en taxi då, sade Vanessa till mig.
- Jag kan ringa vår bilservice, sa Patrick och tog fram telefonen.
Jag satte mig på en stol bredvid honom. Vanessa ställde sig i köketavdelningen av rummet. Jag kände att det låg en viss spänning i luften som jag ville skingra.
- Känner jag en viss spänning i luften? frågade jag följdaktligen ut i rummet.
- Eh, det är lite kyligt just nu kan man säga, sa Patrick.
Vanessa nickade.
- Well, jag hoppas att ni...rätar ut allting och...eh...seglar genom den här stormen...ut på lugnare vatten, sa jag med så mycket övertygelse jag kunde uppbåda.
- Ja, vi får se sa Patrick, inte allt för bekymrad. Jag fick känslan av att det inte var första gången han, eller Vanessa för den delen, hade varit otrogen.
Vanessa lämnade rummet för att göra sig i ordning. Patrick erbjöd mig en drink. Medan han blandade den tittade jag mig omkring i lägenheten. Mina ögon fastnade på en stor tavla med landskapsmotiv, inramad av en tjock guldram.
- Bilservicen kommer om en kvart, sa Patrick, vi brukade alltid använda henne förut, så hon visste allt om vad vi gjorde; vi fick reda på vad den andra gjorde genom henne. Sedan har vi fortsatt att använda henne, typ som ett skämt.
Han räckte över ett glaset med vodka cranberry till mig.
- Jag träffade din polare Alex häromdagen, fortsatte han, jag hade ett bra samtal med honom, en bra konversation. Vi pratade om filosofi i ungefär en timme, det var intressant.
Nu mindes jag att jag själv hade växlat några ord med Patrick förra söndagen.Han hade också läst vid UCSB, och hade i likhet med mig haft professor McMahon i en kurs. Vi hade båda gillat hans knastertorra, men effektiva, föreläsningsstil.
- Jag saknar college ibland, sa Patrick. Det var en kul tid. Nu jobbar man hela tiden.
Medan Patrick pratade blev det allt mer klart för mig att jag skulle kunna förmå mig att lägga in en stöt på hans flickvän. Min enda förhoppning stod till att hon skulle förföra mig, en chans som jag bedömde jag som liten. Min och Patricks konversation avbröts av att Vanessa plötsligt stegade in och slängde ett par skor på golvet.
- De är sönder! utbrast hon. Hennes underläpp darrade som på ett gråtfärdigt barn. Jag har använt dem EN gång och de sönder!
- Kan du inte laga dem? frågade Patrick.
Vanessa böjde sig ner och plockade upp skorna och en del som hade ramlat av. Jag plockade upp något jag trodde var en annan del, men det visade sig bara vara skräp.
- Hembiträdet kommer på onsdag, sa Vanessa ursäktande. Strax lyckades hon laga sin sko och blev på bra humör igen. Hon gick åter in på sitt rum och provade kläder.
- Skulle man möjligtvis kunna få sig en till drink? frågade jag Patrick.
- Ja visst, svarade han och gick ut till köket.
Vanessa kom in ännu en gång, i sällskap med systrarna som jag fick lära mig hette Nicole och Tay. Nu var Vanessa upprörd över att skorna inte matchade klänningen. Hon ställde sig framför spegeln och betraktade sin klädsel med en upprörd min.
- Vad menar du? sa Nicole. Du är ju het!
- Oh I know I look bomb, sa Vanessa, det är bara att skorna inte matchar klänningen.
Vanessa hade verkligen rätt i att hon såg för jävla het ut, med en kropp som en gudinna. Nicole och Tay, däremot, var jag aningen besviken över. Nicole såg lite sliten ut och Tay var lite åt det rundlagda hållet. Tjejerna gick tillbaka in på Vanessas rum, men snart hördes ett nytt utrop därifrån. Vanessa kom tillbaka igen.
- Tay ska låna min jacka och ser för jävla het ut i den! sa hon med ungefär samma min som hon hade haft när skorna gick sönder. Den här gången tolkade jag emellertid hennes reaktion som halvt skämtsam. Tay kom in och fnittrade åt det hela. Hon hade på sig en svart läderjacka.
- Jag köpte den där jackan, sa Patrick till Vanessa. Se till att den inte försvinner.
- Försvinner den blir den ersatt, sa Vanessa och viftade med handen, innan hon gick ut ur rummet.
- Blir ersatt? Frågade jag och vände mot Patrick
- Av mig, sa han och skrattade, men det är inte så säkert med den här ekonomin. Det är det här som är felet med Amerika, tappar man bort något så köper man bara nytt.
Hans telefon ringde och tillkännagav att taxin hade dykt upp utanför. Jag sa hej då till honom och vi begav mig ut tillsammans med tjejernat. På väg ner för trappan halkade Tay. Jag hjälpte henne upp, sedan eskorterade jag henne och Nicole till bilen, ett drag som gav mig en hel del pluspoäng hos Vanessa. Chauffören, Brenda, hälsade vårt sällskap med ett igenkännande leende.
- Jag har laddat upp en Brandy-låt här åt dig, sa hon till Vanessa, som blev uppselt och började dansa sittande.
- ”Sätt på Lady Gaga!” utropade hon när Brandy-låten var slut. När bilen började rulla ut på vägen utanför bostadsområdet upptäckte Vanessa att hennes mobil var borta, så vi fick vända om och hämta den. Det blev ett kort avbrott, sedan var feststämningen åter igång. Brenda satte på någon poppig rnb och alla tjejerna dansade nästan extatiskt i sina säten. Vanessa sjöng med, med en helt fantastisk sångröst. Tay eller Nicole hade en kamera med sig, och snart började de ta bilder på varandra i sexiga poser: med plutande läppar mot kameran, med tungan vid varandras bröst, i knäet på mig, med fingrarna i ett fittslickartecken framför munnen. Nicole, som inte hade några trosor på sig, tog även ett snapshot av sin fitta. När bilen kom fram till Wildcat Lounge och det blev dags att betala upplyste Brenda mig om att det utöver färdpriset fanns en innestående skuld på 10 dollar från en tidigare resa. Jag tittade åt Vanessas håll men hon och tjejerna var redan på väg in på klubben, så jag tog hand om den saken.

Det var gaykväll på Wildcat, vilket drog till sig en hel del färgstarka figurer, bland andra lite olika drag queens och butchflator samt en äldre herre iklädd kavaj och blommiga badshorts. En avdelning av utomhusserveringen var reserverad åt födelsedagsfesten som vi var bjudna på. Vanessa gick runt och pratade med sina vänner och presenterade mig för dem. ”He is the shit” sa hon om mig och ”he’s the coolest guy you’ll meet in Santa Barbara”. Det kändes smickrande om än aningen vidlyftigt då vi hade känt varandra i sammanlagt ungefär en timme. Vi satte oss ner vid ett bord, och snart började barflickorna bära in champagnehinkar med vodka. Efter en drink reste sig Vanessa upp och började dansa sexigt framför oss. En tjej som satt bredvid mig frågade ”isn’t she gorgeous?” och jag höll med.

Vanessa slog sig ner igen bredvid mig. För att inte riskera att tråka ut henne riktade jag in konversationsämnet på hennes själv.
- Så vad jobbar du med? frågade jag
- Jag är föreståndare för två företag. Och så går jag i skola samtidigt och läser datavetenskap och psykologi.
- Wow, du verkar vara en smart tjej, sa jag
- Briljant! Svarade hon.
- Oj, förlåt, briljant, skrattade jag, ledsen för att jag använde fel ord. Vad är det för företag du jobbar för, vad sysslar de med?
- Tjänster, svarade hon, ett svar som inte förvånande mig; tillverkning hade jag knappast väntat mig.
- Vadå för tjänster?
- Bara tjänster...svarade hon.
Jag tittade misstänksamt på henne.
- Alltså inte erotiska tjänster eller något sådant, la hon till. Jag släppte ämnet. Kanske visste hon inte, kanske var det för tråkigt för att förklara.
Vanessa tyckte det var dags att dansa igen och reste sig upp. Hon dansade utmanande med Nicole, med Tay, med mig, med sig själv.
Vi satte oss åter igen bredvid varandra. Den här gången ganska tätt intill varandra. Jag berömde hennes dansförmåga och hennes vackra ben, som hon också lät mig tafsa på. Av någon anledning kände jag att det inte var läge att gå längre . Och närmare än så kom jag inte heller under kvällen. Festen fortsatte till stängningsdags, sedan kom Brenda och körde oss till en efterfest någonstans. Vid det här laget hade gratisvodkan gjort sitt med mig. Jag satt och slumrande i en soffa. Nicole och Tay vet jag inte vad de gjorde och Vanessa ville åka hem till Patrick. Brenda hämtade oss och körde dit. Den här gången skrev hon upp betalningen på Patricks räkning. Jag sade hejdå till tjejerna och tackade för en trevlig kväll. Sedan körde Brenda mig ända hem till Goleta, också det på Patricks nota.

Sedan dess har det inte blivit av att jag har träffat Vanessa igen, men nu har jag henne på facebook i alla fall. Fördel: hon är baxig. Nackdel: jag kan inte använda n-ordet i mina statusuppdateringar längre.

söndag 24 maj 2009

Best Western Carpinteria Inn, Carpinteria

Förra söndagen träffade jag Vanessa, en 22-årig afroamerikansk skönhet. Hon satt med sitt sällskap vid en lägereld på Sand Bars uteservering, jag satt på andra sidan med mitt. Till vänster om sig hade hon en vit kille, till höger en svart, som jag av hennes kroppspråk att döma slöt jag mig till var hennes pojkvän. Musiken på stället var modern hiphop och r&b, som Vanessa känslosamt sjöng med i och rörde sig till. Jag tittade uppskattande på henne och när hon mötte min blick skålade jag med henne över elden. Hon böjde sig framåt och frågade om hon kunde få en cigarett ur det paket med Parliament som låg på bordet framför mig. Jag slängde över en p-funk till henne och flyttade sedan över till platsen bredvid henne, som nu hade blivit ledig.

- Du verkar väldigt inne i musiken på det här stället, sa jag till henne.

- O ja, sa hon, jag tror det beror på min hudfärg.

- Det tror jag också.

Jag frågade henne om hon också gillade gruppen Parliament; den kände hon inte till. Vi fortsatte att prata om musik och hon blev imponerad av mina kunskaper.

- Jag måste ta ditt nummer, sa hon, du måste komma och festa med mig och mina tjejpolare, de kommer att älska dig!

Vi bytte nummer och jag frågade henne varifrån hon kom.

- Jag är från Santa Barbara men jag är rysk-jamaikansk.

- Whoa, verkligen? frågade jag förvånat, den kombon har jag inte stött på förut. Men den funkar; du är jävligt snygg.

- Åh tack, sa hon. Det var uppenbart att hon inte var ovan vid sådana kommentarer.

- Så vad är din bakgrund?

- Min pappa är från Ryssland och träffade min mamma på Jamaica. Jag bodde där till jag var två, sedan flyttade vi hit. Det är min bror därborta, sa hon och pekade på den svarte killen som hade suttit bredvid henne förut – en glatt överraskande upplysning.

Vi fortsatte att prata en stund om lite olika grejer och kom överens om att vi skulle träffas och festa tillsammans nästa helg. När det blev dags för hennes sällskap att ge sig av frågade hon mig än en gång ifall jag verkligen hade hennes nummer i min telefon. Jag svarade ja och hon sig upp för att gå.

- Vila upp dig nu under veckan, sa hon och pekade på mig, för på helgen ska vi ut.

- Visst, utan tvekan, sa jag och kysste henne farväl på handen, vilket hon uppskattade.


Utsikterna inför den kommande helgen såg alltså onekligen ljusa ut. Men på fredagen dök ett orosmoln upp: min vän Alex hade nämligen stött på den vita killen som också hade varit med Vanessa på Sand Bar och fått reda på att denne var hennes pojkvän. Jag trodde först inte på det eftersom jag inte hade sett, eller valt att se, någon vidare kemi mellan dem. Glädjande nog la emellertid Alex till Patrick, som han hette, hade pratat om Vanessa som att deras förhållande var på upphällningen eller eventuellt redan slut. På kvällen samlade jag mod till mig ur ett glas Jim Beam och ringde upp henne. ”Hej Vanessa, det är Max” öppnade jag med. Hon svarade lite flirtigt med att säga hej och sedan säga mitt namn på ett utdraget vis. Sedan bjöd hon in mig och mina vänner på förfest hemma hos henne; hon skulle smsa adressen. Efter samtalet kände jag mig upprymd, men började snart bli bekymrad över att adress-messet lät vänta på sig. Minuterna, och sedan timmarna, tickade iväg. Jag skickade själv ett mess och frågade var hon bodde, men det gick obesvarat. När det började bli dags att ta sista bussen in till stan övervägde jag att ringa henne, men beslöt mig till slut för att avstå. Sedan följde en tung känsla av besvikelse. Den tidigare så uppsluppna förfesten gick in i en fas av nedstämdhet. Efter en stund såg jag dock ett missat samtal från henne. Jag ringde tillbaka utan at få något svar, men kände ändå att hennes gest varit tillräcklig för att rädda kvällen. Det var skönt också att slippa åka in till stan och nu kunde vi istället följa med min rumskamrat Vince på en fest i Isla Vista.


Dagen därpå skickade jag ett sms till henne där jag uttryckte min misstanke om att hennes pojkvän hade haft finger med i spelet:

- Hey, dunno what happened last night, i’m guessing your bf thought it was inappropriate (?) Anyways, i still think u n ur friends should meet up with me n my friends 2nite, we’ll have a blast. What do u say? :)

Hon svarade:

- My man cheated on me so where on a break …so it’s party time!

- brilliant! Well, I’m sorry ur man cheated on u and all but u know what I mean. We’re pre-gaming downtown, u should come. I’ll hit u up later

- For sure im gonna start drinkin at a friends pad downtown in an hr. Call u latr maybe u could come over…


Mitt humör var nu åter på topp. Huvudet fylldes med tankar på hur jag skulle kunna hjälpa henne att hämnas på sin pojkvän. När jag kom fram till förfesten nere i stan ringed jag upp henne och hon svarade med samma sexiga hälsning som dagen innan. Jag frågade henne vad hon hade för planer för kvällen. ”Vi ska till Tonic”, sa hon, ”vi ska till Tonic”; jag instämde. Hon frågade var jag var; jag berättade var förfesten låg och hon sa att hon skulle komma dit om en halvtimme.


Efter tjugo minuter kollade jag mobilen, efter ytterligare fem gjorde jag det igen, och sedan gjorde jag det ungefär varannan minut. Nästan en timme förflöt. Till slut ringde jag henne. Signalerna gick fram obesvarade och för var och en av dem sjönk mitt hjärta ett steg. När hon inte svarade kunde jag konstatera att min kväll hade skjutits i sank. Resten av förfesten ville åka till klubben Eos; när vi gick in i taxin skickade jag ett mess till henne och berättade det. Även det förblev obesvarat.


Efter att ha kollat och avfärdatl Eos gick jag vi vidare till Indochine. Mitt entusiasm inför kvällen var i princip obefintlig. Jag kände att jag borde leta upp någonting för att stilla besvikelsen, men visste samtidigt att jag inte var på humör för att försöka. Mina vänner blev snart missnöjda med Indochine och ville gå någon annanstans; jag var likgiltig och sa inte nej. Vi gick till Tonic. Även om det var där Vanessa hade sagt att hon skulle vara gjorde jag inga större ansträngningar att leta upp henne. Jag spanade lite på några svarta tjejer, men kom fram till att ingen av dem var hon. Mest stod jag och hängde i utomhusbaren. Efter ett par bärs drog jag in för att gå på muggen. Jag letade lite efter den men hittade bara damernas. Utanför stod en halvsnygg asiatisk tjej som jag frågade var herrtoaletten låg. ”Runt hörnet” förklarade hon. Jag tittade henne länge i ögonen, först för att bedöma huruvida hon var tillräckligt pulig, sedan för tillkännage mina avsikter att styra upp henne. Efter en stund bröt hon ut i ett litet nervöst skratt och tryckte undan mig med handen. Trots det lyckades jag få henne att följa med och visa vägen till herrtoaletten, även om jag vid det här laget visste var den låg. När jag kom ut därifrån gick jag mot uteserveringen igen, men blev stoppad av en vakt som sa att det var kö för att komma ut. Med lite tur fick jag en rätt bra plats i kön. Snart såg jag den asiatiska tjejen igen, nu med sin kompis, gå mot utgången. Även de blev avvisade av vakten. På inrådan av en välmenande främling bakom mig drog jag då in henne till min plats och nu blev hon plötsligt full av förtjusning, vilken jag ökade på genom att ge henne en fransk hälsning och säga ”såhä hälsar vi Europa” (en fin grej med det här landet är att man ofta betraktas som europé snarare än svensk). Jag märkte att hon var rejältt packad, vilket naturligtvis inte minskade mina chanser. När vi kom ut på gården fick jag veta att hon hette Janet och att hon och hennes kompis var på besök i stan från L.A. för att se Kings of Leon. Hennes kompis hette Kristen och hade ett snyggt sydeuropeiskt, kanske italienskt eller möjligtvis armeniskt, utseende. Hon höll sig nykter för att kunna köra tillbaka till deras hotellrum i Carpinteria, en stad strax öster om Santa Barbara. Jag fick intrycket av att Kristen inte var så nöjd med att Janet supit ner sig och nu dessutom höll på att bli uppraggad. Motvilligt följde hon efter oss till utmhusbaren. Jag gav Janet lite Corona och en shot tequila som stod på bardisken; sedan kunde hon inte ta sina händer borta från mig. Kristen gick emellertid in och skött den biten och sa till henne bestämt att det var dags att gå på toaletten för att prata igenom ett och annat. Jag släppte iväg Janet och sa åt henne att komma tillbaka till samma ställe efteråt.


Runt tjugo minuter senare såg jag Janet och Kristen stå på andra sidan baren. Janet sken upp när jag kom dit, sedan frågade hon mig vad jag hette och när jag var född; jag svarade -82, vilket hon uppfattade som att jag var 22.

- You’re such a baby! you’re adorable! sa hon och rufsade mitt hår.

- Okej, nu är det dags för oss att dra, sa Kristen och tog tag i sin kompis.

Janet drog med mig och sa att jag skulle följa henne till bilen. När vi kom dit tiggde hon praktiskt taget om att jag skulle åka med.

- Är du säker på att det är lugnt med din kompis? frågade jag

- Jadå! sa hon.

Jag visste att hon var ute och cyklade men kunde i det här läget knappast tacka nej. Det hade jag nog inte i vanliga fall heller, men just den här kvällen kände jag att jag behövde få revansch så jag klev in i bilen. Där möttes jag direkt av en kylig tystnad. Till min förvåning satte sig Janet i framsätet.

- This is awkward, konstaterade jag.

Kristen startade bilen medan jag ursäktade mig för henne.

- Det här var inte vad jag hade väntat mig; jag hade inte följt med om jag inte hade fått intrycket att det var okej.

- Skitsamma, sa hon till mig. Till Janet sa hon: det var precis det här jag talade om.

Bilfärdern förflöt under tystnad, men jag var lite avtrubbad så den stela stämningen bekom mig inte särskilt mycket. För att upprätthålla Janets intresse lekte jag med hennes hand hela vägen. När vi kom fram till hotellet i Carpinteria sa jag återigen förlåt till Kristen och upprepade attt jag hade trott att det var lugnt, hur nu jag skulle kunna ha gjort det. Till min lättnad verkade hon lägga skulden på Janet.

När vi kom upp på deras våningsplan gick Kristen in på rummet. Jag höll kvar Janet utanför och hånglade upp henne mot väggen. Hon var lite ovillig att gå längre än så eftersom korridoren var helt upplyst och hon var nervös över att bli upptäckt av andra hotellgäster eller videokameror. Jag flyttade bort henne bort till en avdelad sektion för läsk- och godisautomater, där jag gick ner på henne. Efter en kort stund avbröts vi av Kristens röst. Hon hade öppnat dörren borta i korridoren och bad oss att komma in på rummet, vilket vi gjorde.

- Det är lugnt, sa hon till oss, ni kan sova här, jag ska ge mig av, sa Kristen.

Hon var ganska het i sin klänning men nu hade hon bytt om till ett par pyjamasbyxor och en t-tröja som verkligen framhävde verkligen hennes former och gav henne en avspänd look som var oerhört tilltalande. Hon hade också bytt ut sin sinnestämning. Nu pratade hon rätt friskt och det blev därigenom uppenbart för mig att hon var en intelligent och sympatisk människa, som inte behöll ett dåligt humör längre än nödvändigt. Janet frågade henne vart hon skulle åka.

- Jag drar tillbaka till LA, svarade hon. Hennes ansikte lyste upp i ett sarkastiskt leende. Skämtet gick förlorat på Janet som började hetsa upp sig.

- Nej jag skojade, sa Kristen, men jag ska åka härifrån, till han jag träffade i Santa Barbara.

- Det kan du inte göra, du känner ju inte honom! sa Janet upprört. Ta hit honom istället! Vi kan bara ta det lugnt och kolla på tv.

Jag drog på munnen och tittade på Kristen, som tittade tillbaka på mig med samma ansiktsuttryck.

- Jag kan inte ta hit honom!

- Varför inte!?

- Jag tänker inte dra över honom hit för en jävla fyrkant, skrattade hon.

- Du kan inte köra bil, du är ju full! sa Janet sedan. Jag och Kristen förklarade för henne att Kristen var spiknykter och precis hade kört oss till hotellet. Men Janet ville inte ge med sig så efter ett tag gav Kristen upp och bad killen komma till hotellet istället.

- Vet killen vad dealen är? frågade jag henne

- Ja, jag har sagt det till honom. Jag mår lite dåligt för att jag drar in honom i det här, sade hon i en skämtsam ton.

Därefter la jag och Janet oss på en av sängarna och Kristen på den andra. Vi kollade på VH1s top 100 hotties of the 90’s, mestadels under tystnad. Kristens kille anlände så småningom, och hon ursäktade sig skrattande för valet av teveprogram och la till att det fick henne att känna sig gammal (Kristen var 26; Janet 27). Janet låg nu och sov medan jag låg och lyssnade när Kristen och hennes kille låg och småpratade med varandra. Under tiden väcktes en beklämmande känsla i mitt bröst, en djupt sittande känsla av saknad. Jag frågade mig själv varför det inte var jag som låg bredvid den smarta och snygga tjejen med humor, istället för att ännu en gång ligga bredvid en halvsnygg, halvdum tjej som tyckte att jag var ”lustig”, och ”sa så konstiga saker”, och som dessutom var så full att hon under kvällen hade frågat efter mitt namn ungefär sju gånger. Efter en stund gick Kristen och hennes kille ner till hennes bil för att röka gräs och gissningsvis också för att knulla. När dörren gick igen väckte jag Janet och inledde ett förspel.


Någon timme senare kom Kristen och hennes kille tillbaka. Med dem kom också känslan från tidigare tillbaka. Den föregående timmens fysiska aktivitet hade dövat min smärtan och gett mig tillfällig glädje men nu sjönk den glädjen snabbt undan. Kristen var hög och lite fnittrig, vilket gjorde henne ännu mer olidligt attraktiv. Åter igen låg jag vaken och lyssnade på deras småprat tills de somnade. Jag lyckades sova en stund, sedan gick jag upp, gick ut och tog första bussen in till stan. Med mig hade jag en förtärande sorg i bröstet, som vägrar att släppa taget.

torsdag 7 maj 2009

I måndags på gymmet...

...kom en tjej fram till mig och sa: "I just wanna say, that Thin Lizzy is the shit!". "Eh, ja", tänkte jag, "tell me something I don't know muthafucka". Men sedan kom jag på att jag hade min gamla Bad Rep-tröja på mig, och att det var den hon anspelade på. Så istället svarade jag typ "that is...definitely true". Jag undrar om hon tänkte samma sak som jag gjorde när jag såg en tjej i en Wu Tang-tischa på campus, med C.R.E.A.M. i stora gula bokstäver på ryggen. Det kan ha varit bland det mest attraktiva jag någonsin har sett.

Well-W-W-Well-Well-W-Well-W-Well-W-W-W-W-W-W-W-W-WELL-W-W-WELL…….

Självförtroendet från fredagen skulle naturligtvis omsättas i ännu en utekväll på lördagen. Jag var på ett strålande humör, och det vet man ju att det inte kan hålla i sig, så det gällde att passa på; när järnet är glödhett så smid för Guds skull! Hammaran bankade och blåsbäljarna jobbade för fullt - det var nästan så att man undrade om inte hela smedjan snart var på väg att brinna upp. Den rusiga lyckan som uppfyllde mig var alltså redan från början förenad med en känsla av överhängande fara. Tåget skenade, och ingenting kunde utesluta att det inte skulle spåra ur kvällen var slut. Icke desto mindre kunde jag inte annat annat än att sitta kvar för att se vart det skulle ta mig.

Det som gällde på kvällen var en förfest hemma hos en tjej som Henric, men inte jag, kände. Hon hade bjudit in en grupp nära vänner på vin och ost kring en lägereld i sin trädgård. Gästerna var i min ålder och uppåt, vilket i den här kretsen, som var överhängande kristen, innebar mestadels gifta par. Jag och Henke grundade lite hemma hos honom med bourbon och plockade sedan upp några Long Boards och Sierra Nevada på vägen dit.

Mitt soliga humör tog sig uttryck i en uppsluppen och väl tilltagen pratighet. Jag minns att jag höll om inte hov så åtminstone låda, både vid ostbrickan, kring lägerelden och däremellan. Samtalsämnena rörde sig fritt mellan saker som F. Scott Fitzgerald och Larry David. Även Too $hort togs upp när en tjej, förvånat, undrade varifrån jag hämtade ett särskilt Bay Area-uttryck. Självfallet var jag tvungen att citera några av hans rim också. Det hade inte vara något att anmärka på om jag vid tillfället vore ute i det frihetliga och dekadenta Isla Vista, där jag vanligtvis håller till, men här var en lite mer konservativ samling människor och det fanns viss anledning att tro att de kunde ta illa upp. Jag tyckte mig emellertid se en viss förtjusning hos mina åhörare över mitt vågade sätt, så jag körde vidare. Mina skämt blev allt djärvare och eftersom de fortsatte att dra ner skratt dansade jag allt närmre närmare kanten - så till den grad att jag vid återblickar dagen efter började känna mig något illa till mods. Vad hade egentligen hänt igår? Hade jag trampat i klaveret? För att lugna mig skrev jag till Henric, som lyckligtvis försäkrade mig om att jag ”med minsta möjliga marginal hade hållit mig på rätt sida anständighetsstrecket”. Det kan ju låta som en optimal nivå att lägga sig på; att inför förundrade blickar surfa utmed en nedtsörtande Tsunami, för att strax innan brytningenoskadd svänga av mot stranden i triumf. Men efter vågstycket, emellertid, är det lätt att man kan känna sig aningen skärrad. Och det var precis vad jag gjorde på söndagen. Det var nämligen så att jag i mitt framträdande - under sista akten - hade fört min publiken inpå ämnet politik. Med andra ord var jag inne på minerad mark. Helst bör man inte beträda den alls, men ska man göra det bör det ske med yttersta försiktighet - framförallt om man befinner sig på bortaplan. Och att göra det fyllan dessutom är nästan som att tigga om att bli bränd. Betänk att jag inte var i min vanliga miljö, det vänstervridna, eller i alla fall politiskt apatiska, Isla Vista, utan bland människor som gått i kristna skolor, med djupt konservativa övertygelser. Ämnet jag valde att skämta om var Reagan, och hur skrattretande jag tyckte det var att han, i ljuset av den aktuella ekonomiska kollapsen, fortfarande framhölls av somliga som ett ekonomiskt-politiskt föredöme. Störst fokus för mina ord var den snygga tjejen som satt bredvid mig, Tara tror jag att hon hette. Entusiastiskt pratade jag på om Reagan, och kom osökt in på Eddie Murphy i Delirious, när någon i publiken ropar “Reaganomics suck!” och han bara ”Why don't you tell us something we don’t know, motherfucka!?" Jag tror också att jag jämförde reaganhyllningarna på nyheterna med att idag framhålla Bresjnevs tid vid makten i Sovjet som ett under av ekonomisk framgång. Som grand finale på min harang slängde jag in några väl valda ord om Oliver North och Iran/Contras. När jag var klar tittade sällskapet på mig. De skrattade - visserligen, men reste sig samtidigt för att gå. Frågan om de gav sig av på grund av mina ord var något som vid tillfället inte rörde mig i ryggen, men som plågade mig desto mer dagen efter. Precis efter att dTara och de andra hade gått, minns jag, frågade Henric mig om jag visste var Tara jobbade. Nej, det visste jag inte, så han berättade det för mig. Det här stället var det tydligen.

måndag 4 maj 2009

2009, jag lägger dig till handlingarna.

Jag har en god vän som lever efter den vettiga principen om att allt är lugnt så länge man får knulla åtminstone en gång per år. En generös regel kan tyckas, särskilt eftersom den inte anger att det måste vara med en ny tjej varje år (”som tur är räknar jag inte så”). Ändå bör den inte underskattas; Gud vet att jag har fått jobba hårt hittills i år för att försöka efterleva den. Ni som har följt min blogg har fått några ledtrådar; resten av isberget har jag länge tänkt redogöra för, men har inte haft tid; kvalitets- och därmed tidskraven på den här bloggen har ju trissats upp till orimliga proportioner, något jag strax tänker åtgärda, plus att jag dessutom har haft en annan blogg att tjäna. Hursomhelst, tillbaka till ämnet: 2009 har varit magert. Därför är det nu med stor lättnad som jag kan meddela att årets plikt är uppfylld, och att jag därför kan, och kommer att, slappna av under resten av tiden fram till nyår. Till på köpet ordnade sig saken utan att jag (åtminstone i bildlig mening) lyfte ett finger, vilket alltid är trevligt.


Det hade varit kul att ge er lite info om bruden ifråga, men tyvärr är min kunskap rätt begränsad. Jag vet varken hennes namn eller under vilket årtionde hon föddes. Eventuellt kallades hon för ”C” av sina kompisar, så jag kör på det; det låter bloggigt och bra. Jag träffade henne i fredags på den sena bussen hem från stan. Hon satt på platserna bredvid mig med sina kompisar och sin syrra. Ganska söt var hon. Visserligen var syrran hetare, men c’est la vie. När jag steg av lade hon sin arm omkring mig, och saken var avgjord. Vi följde resten av hennes kompisgäng hem till dem. En lång jävla promenad var det, hela vägen från Embarcadero del Mar och Pardall till slutet av Trigo. Jag och C gick en bit bakom de andra. Emellanåt stannade jag och hånglade upp henne mot närmaste bil. Vi fortsatte till nästa nivå på soffan hemma hos henne, och det var soft. Testade att dra henne lite håret också, vilket hon verkade gilla så det greppet ger jag kanske en fast plats i repertoaren.


När jag vaknade nästa morgon var hon inte kvar på soffan. Några av hennes kompisar hängde i rummet så jag pratade lite med dem och frågade:

- So, is...um she upstairs?

- Yeah, svarade en av dem.

- Okay, maybe I’ll go up and say bye.

- She’s passed out.

- Oh okay…I’m thinking maybe I should get her number. You got it?

- Um, I don’t know…She’s more of a one night-type of girl.

- Oh, really? skrattade jag.

- Yeah, skrattade hon tillbaka.

- All right. Well, bye then, sa jag och började röra mig därifrån.


Det hängde en lapp på insidan av ytterdörren; för ett ögonblick övervägde jag att skriva mitt nummer där, så att det åtminstone skulle finnas en teoretisk chans att hooka upp igen. Men jag pallade inte leta upp en penna, plus att jag tänkte att det var smartare att satsa på nya erövringar under sista tiden här. Så jag klev ut i solen och hade en trevlig promenad hemåt. Förutom en svagt oroväckande ryckning i underläppen var det en riktigt soft dag.

tisdag 28 april 2009

Min vän Nick lägger ut texten om fag hags

En av mina facebookvänner är en så kallad fag hag. Jag visste inte riktigt vad det innebar, så jag vände mig till min homosexuelle vän Nick med ett meddelande. Såhär skrev han tillbaka:

"they're usually really ugly and most guys don't want to be around them. so they try to surround themselves with good looking gay guys. they don't have to worry about rejection and they get to live vicariously through their gay friend. lots of fag hags will often hang onto their gay friends and pretend like their dating. i have several fag hags, they can be a lot of fun."

söndag 15 februari 2009

Förbjuden frukt e puligt

En annan grej som är synd med att jag inte har någon kamera är att jag inte kan visa upp vilken het milf jag träffade i Baltimore. Hon hade bara ett problem, att hon var gift. Hennes man var outta town dock, närmare bestämt i Irak. Tracy, som hon hette, tog hand om sina två barn på egen hand, vilket enligt vad hennes (fula) polare berättade för mig var lika bra det, eftersom mannen var lite av en wife beater.

Vi hängde i en bar och restaurang som hette Brewer's Art. Tracy och hennes polare var i min ålder, 26, och Tracy var liksom jag på besök i stan, från Georgia. Hon var glad och sprudlande och när hon blev full började hon ge mig komplimanger.

När jag gick på toaletten mötte hon mig utanför efteråt och sa att hon var tvungen att ta mitt nummer åt sin polare. Jag gav det till henne med orden att det hon borde ha det istället. Hon skrattade och gick själv in på toaletten. Utanför, i restaurangen där jag väntade, var det vid det här laget folktomt. Jag stod och visslade slutet på Sittin' on the dock of the bay när Tracy kom ut bakom mig och körde upp sina händerna under min skjorta. "Känn hur kalla de är!" skrattade hon. Jag tyckte inte alls de var kalla - tvärtom hade de en mycket behaglig temperatur. Jag talade om för henne hur jävla HET hon var, och hon var med på noterna. Strax hejdade hon sig emellertid och drog med mig därifrån.

Utomhus satt jag sedan tätt bredvid Tracy, som lekfullt satt och gungade mitt ben med sin fot, medan mina polare stod upp pekade menande på sina klockor. Mitt hem i DC var långt därifrån och Tracy hade inget eget ställe att sova på i Baltimore, men vi kan säga att jag slet mig därifrån av moraliska skäl.

What would Avon do?

Det är för jävla synd att jag inte har någon kamera, för nu kan jag inte visa er en soft gatusaxofonist som jag stötte på igårkväll.
- Play Giant Steps! sa jag, och det gjorde han.
- Now play A love supreme!
- Nah man! I hate that fucking song!
- What? Play Salt Peanuts!
- Nah! i hate that fucking song too!
- Play Groovin' High!
Det gjorde han
- Play Ornithology!
Det gjorde han också.
- Play Slow boat to China! A dollar for Slow boat to china!
- No! I'm tired of this, ain't nobody wanna hear that bop shit, man!
- Play Grover Washington Junior!
Det kan han ha gjort, jag vet inte riktigt. Han hade ett väldigt temperament den här mannen. Mellan låtarna fick han små utbrott om att "fucking white boys man, done stole my corner! I've had that fucking corner for fifteen years!"

tisdag 3 februari 2009

Mitt Jullov

Julen tillbringade jag i Nashville med Dale, min superheta platonska väninna. Förutom att hon är allmänt snygg har hon i mina ögon världens vackrast leende, och i hennes närhet gör jag allt för att locka fram det, även om det sker på andras eller min egen bekostnad. När hon hämtade mig på flygplatsen var hon, trots lite uppsvällda kinder eftersom hon precis fått visdomständerna utdragna, precis så pulig som jag mindes henne. Jag hörde hennes röst och förflyttades omedelbart tillbaka till Shanghai, där vi sågs senast; i stort sett var det en ljuv känsla. Dales mamma var också där. Hon körde oss från flygplatsen, eftersom Dale var snurrig på smärtstillande piller, till familjens villa i den välbärgade förorten Hendersonville.


På kvällen tittade vi på tv med familjen. Dales syster gillade jag omdelbart; hon var lite av en världsvan och cynisk version av sin lillasyster. Enligt många jag senare träffade var hon också snyggast i Nashville. Pappan i familjen kan mycket väl ha varit den mest negativa person jag någonsin träffat. Oavsett hur glad en nyhet var kunde han ge den en tråkig twist. Sin julklapp från Dale - biljetter till en amerikansk fotbollsmatch, som hon hade varit uppspelt hela dagen över att ge honom, reagerade han på genom att börja oja sig över hur kallt det skulle bli och hur mycket han hade sett fram emot att se matchen hemma på framför tv:n. Dale hade tidigare berättat att hennes pappa kunde ge ett vresigt intryck. Särskilt otrevlig var han mot pojkvänner och andra killar som han uppfattade kunde vara ute efter hans dotter. Mot mig var han trevlig dock. Med min väluppfostrade framtoning lyckades jag plocka en del poäng hos honom, ända tills han nämnde att han hatade Conan O´Brien och jag svarade med att jag i princip tycker att allt den mannen gör är roligt. Repliken fick bra genomslag hos Dale, men pappan svarade, som han så ofta gjorde, med en irriterad suck. Halvvägs genom programmet sade han godnatt och gick och la sig.


Efter det var jag och Dale ensamma kvar på soffan. Jag flyttade närmare, och snart hånglade vi. Det var överraskande lätt gjort, tänkte jag. Vi höll på ett tag, sedan lutade jag mig tillbaka på soffan med en känsla av djupaste tillfredsställelse. Jag tittade på när hon rökte en cigarett i fönstret. Sedan riktade jag blicken nedanför fönstret. Där låg Henrik Schyffert och Erik Haag, båda med bara överkroppar. De rökte också. Schyffert spillde sin aska på Erik Haags bringa, vilket fick denne att brusa upp. Jag tittade upp i taket och mådde bra för en stund, tills den välbehagliga känslan plötsligt sköljdes bort och ersattes av en bitter dos vakenhet. Jag vände mig och tittade mot andra sidan sängen, där Dale sov bakom den barriär av kuddar som hon hade byggt upp emellan oss innan vi la oss.


Nästa morgon vaknade jag av hennes kvittrande röst tillsammans med doften av kaffe, bacon och pannkakor. Nattens sinnesstämning var borta och allt var bra igen. Under större delen av jullovet hade jag faktiskt inte ont av att hon var så attraktiv, kanske för att jag befann mig så djupt inne i vänzonen att jag knappt kunde föreställa mig något annat, förutom i sublimerad drömform. I två veckor förde jag en behaglig tillvaro i hennes sällskap. Vi låg i sängen och kollade tv, såg Dansar med Vargar, spelade Myst och Alfapet, allt medan vi blev överrösta av föräldrarnas generositet. Jag hade fri tillgång till husets kylskåp och skafferier. När jag och Dale var ute kunde pappan ringa och säga att han vile betala för min lunch. Och när jag slutligen lämnade stan gav mamman mig reda kontanter att spendera på resan.


Till en början stressade Dale upp sig över att hon kände ett ständigt krav på att nya aktiviteter att underhålla mig med. Jag fick förklara för henne hur lite sådant intresserade mig jämfört med att ligga på sofflocket och kolla på The Office eller Charlie Brooker’s Screenwipe - så länge jag fick se statyn av Nathan Bedford Forrest innan jag åkte var jag nöjd. Då slutade hon att bekymra sig. Så länge jag var där blev hon inte rastlös av att bara ligga hemma utan kände istället att hon gjorde något värdefullt av sin tid. När vi inte slappade hemma träffade vi Dales vänner och söp till inne i Nashville. Med andra ord var allt var riktigt soft.


Men då och då kände jag av smärtan av att bara vara vänner. Mest under flyktiga ögonblick, men ibland under längre stunder. Ett par gånger när vi var på Dales favoritbar Lime fick jag stå ut med att hon kysste bartendern, en äldre kille vid namn London som Dale pratade drömmande om redan i Shanghai. Enligt henne är han världens Adonis. Efter en av kvällarna på Lime, när Dale trodde att jag sov, hörde jag henne skrattande berätta för sin bästa polare Blake att hon hade tänkt undvika att kyssa London i min närvaro, men sedan ändå gjort det. Förvånande nog påverkades jag inte nämnvärt av hennes faiblesse för den här killen, antagligen eftersom jag visste att Dale inte tyckte att Londons personlighet matchade hans utseende. Desto svagare för henne var jag några dagar senare, under en middag på ett stekhus med hennes föräldrar och farföräldrar. Vi åt utsökta stekar och jag och Dale roade oss med att lägga förtäckta skämt om farföräldrarna. Därtill drack jag rödvin, och sammantaget blev jag snart var jag på strålande humör. Dale var också ovanligt snygg den här kvällen. Av någon anledning tycker jag hon ser som bäst ut när hon har uppsatt hår och inte är sminkad. Kanske är hon är en naturlig skönhet, kanske är hon dålig på att sminka sig; jag vet bara att utsläppt hår och läppstift framhäver hennes slaviska drag, vilka inte faller mig i smaken. Vad som verkligen fick mig på mina bildliga knän den här kvällen var att farfadern berättade gulliga historier från Dales barndom. De började som gulliga historier, rättare sagt; sedan visade det sig att farfadern av någon anledning som jag inte riktigt uppfattade, men som av historieberättarens gapskratt att döma var helfestlig, var tvungen att tillrättavisa Dale med handflatan. Jag fann i alla fall alltihop mycket rörande, och kände hur jag uppfylldes av en rödvinsinspirerad passion. Under bilresan körde den relativt nyktra mamma medan jag och Dale satt där bak. Jag fick jag lust att sträcka mig över mellanrummet i baksätet och lägga armen om henne. En komplimang om att hon såg bra ut med uppsatt hår var allt jag fick fram.


Nästa stund av ouppfylld längtan drabbade mig under en bilfärd från Nashville till Hendersonville. När Dale klev in i bilen fick hon ett sms som gjorde hon skrattade till. Det var från en kille som hon hade haft en affär med under hösten. Faktum var att han var hennes collegelärare, som bara var några år äldre . De hade träffats för att prata om skolarbete på hans kontor och förenades i sitt gemensamma stöd för Obama (något som inte är självklart ens vid universiteten i en röd stat som Tennessee). Senare hade de träffats ute på någon bar där han hånglade upp henne, trots att det var strikt förbjudet enligt skolreglerna. Nu när terminen var slut hörde läraren av sig igen för att se om han inte kunde trappa upp relationen. När Dale berättade den här historien bröt hon då och då ut i ett slags olydigt skratt som jag fann smärtsamt tilldragande. Hon tittade på mig, men det var inte mig hennes skrattet riktades åt. Dale och läraren skickade några meddelanden fram och tillbaka medan jag satt bredvid och spelade oberörd. Någonting fick läraren att bli nervös över olämpligheten i deras relation, för han skrev och försäkrade att ”you got an A only because you deserved it”. Dale frågade vad hon borde svara på detta. "I know, I was a grade A kisser" föreslog jag. Hon skrattade högt, vilket gladde mig lite, men just då hade jag kunnat ge allt för att vara på andra sidan sms-konversationen istället.


Tiden i Nashville gick snabbare än vad vi båda hade räknat med. En dagen sa Dale att vi hade en vecka kvar tillsammans; nästa ögonblick var det bara tre dagar kvar. Båda två, tror jag, valde att inte tänka på hur det skulle bli att säga hejdå. När det väl hände blev det för mig en av de sällsynta tillfällen då jag påminns om att jag faktiskt är kapabel att känna några djupare mänskliga känslor. I sorgligheten fann jag därför en viss upprymdhet av att bli påmind om att han en levande själ. På grund av yttre omständigheter kom mitt uppbrott från Nashville tidigare än väntat. Dales familj, tillsammans med Blake och hennes pojkvän, hade på nyårsdagen en flygresa inbokad till New York. Min plan var från början att stanna i Nashville till dess och sedan åka vidare till mitt nya hem i D.C. Men dagen innan nyår, under en utflykt till Jack Daniel’s-bryggeriet i Lynchburg, bestämde jag och tre av Dales polare att vi också skulle ta oss till New York, med bil. På så sätt kunde jag bli avsläppt i D.C. på hemvägen. Eftersom det tar runt 16 timmar från Nashville till New York fick vi ge oss av redan samma kväll. De spontana resplanerna bidrog till en riktigt god stämning under utflykten. Den försvann emellertid helt och hållet när jag och Dale kom tillbaka till huset. Jag insåg plötsligt att vi bara hade några timmar kvar tillsammans. Avskedet hade kommit så plötsligt; vi hade inte ens besökt Nathan Bedford Forrest-statyn. En annan grej vi inte heller hann med var att gå på tequilabaren Agave. Innan lynchburgutflykten var det tänkt att vi skulle gå dit tillsammans med Blake på kvällen, men nu fick Dale åka in själv medan jag inväntade bilen till New York. En tung stämning sänkte sig över rummet. Visserligen skulle vi träffas några dagar senare i New York, och i mars kommer vi att ses igen, när hon kommer till L.A. Men efter det har jag svårt att se när vi kommer träffas igen eftersom hon flyttar till Shanghai. Återträffen i LA lär dessutom inte bli så långvarig eftersom vi inte har lov samtidigt. De här dystra omständigheterna låg outtalade i rummet. Det fanns inte mycket att säga för att göra saken bättre. Dale gjorde sig i ordning och packade sina grejer inför kvällen under tystnad.

- När tror du vi ses efter att vi träffas i mars? frågade jag till slut.

- Om vi ses efter det? frågade Dale (eftersom hon missuppfattade min fråga). Det gör vi antagligen inte.

Stämningen sjönk ännu ett steg. Dale skyndade sig för att få det hela överstökat. När det var dags att säga farväl brast hon i gråt. Jag intog en tröstande roll och försäkrade henne att vi visst skulle ses igen. Mina egna känslor sparade jag till timmarna efter hon hade åkt, när jag var ensam kvar i huset där jag under två veckor tillbringat varje vaken timme med henne.


Tack och lov behövde det inte sluta på det viset eftersom vi träffades några dagar senare på Manhattan. Där firade vi hennes födelsedag med en barrunda tillsammans med hennes syster och ett runt ett dussin andra vänner som också var på besök i stan. När det var dags att säga hejdå var vi båda på så gott humör att vi kunde skämta om hur sorgligt det var senast vi sågs, och glädja oss åt att vi snart skulle ses igen i L.A.