torsdag 17 september 2009

Minnenas Allé

I november förra året förklarade jag att jag skulle ’göra om göra rätt’ med den här bloggen och gå tillbaka i minnet och berätta om min vistelse i Santa Barbara från början, den här gången med inlevelse. Därefter skrev jag inlägget om Joey. Nu är det dags för del två i den här serien. Den utspelar sig ännu lite tidigare, nämligen kvällen före historien om Joey tog sin början, under min allra första utekväll i Santa Barbara. Jag och några andra var på O’Malley’s nere i stan. Till skillnad från vad namnet antyder var det inte en irländsk pub, utan snarare en kombinerad hamburgerrestaurang och nattklubb, därtill en ganska sunkig sådan. Efter några glas på stället började jag prata med en norsk tjej som hette S. Hon var ett år äldre än jag och gick också på UCSB, eventuellt skulle vi även läsa någon kurs tillsammans. I ärlighetens namn var hon inte särskilt snygg, men hon var i alla fall inte särskilt ful heller. Man kan väl säga att hon såg ganska alldagligt ut, vilket på fyllan kan vara tillräckligt, om inte mer än tillräckligt, till och med.

Jag och S pratade på. Mitt sällskap tyckte det gick så bra att de lät mig stanna när det var dags att ta sista bussen hem. Vi flyttade oss så småningom från uteserveringen in till dansgolvet. DJ:n spelade en hel del west coast-klassiker, bland andra Snoop Doggs Ain’t No Fun. Jag tittade S djupt i ögonen och sjöng med som om jag menade vartenda ord. Allt gick som det skulle. Efter Juveniles Back That Azz Upp och några andra låtar av samma kaliber gick S på toaletten. Jag passade också på att göra det, så snabbt som möjligt för att inte bryta stämningen, och ställde mig sedan utanför badrummen och väntade. Hon tog god tid på sig tyckte jag. Så god att jag för en stund tänkte att hon kanske redan hade kommit ut, men där jag stod hade jag uppsikt över hela dansgolvet. För säkerhets skull gick jag ändå en runda och kollade. När jag kom tillbaka och väntade ytterligare ett slag bestämde jag mig för at gå in på damtoan och titta. Den var tom. Jag ringde numret jag hade fått av henne; ingen svarade - det verkade inte ens som om det fungerade. Jag letade ännu en gång inne på stället men hittade henne inte. Till slut fick jag konstatera att hon var borta.

Besviken gick jag därifrån. Bussarna hade slutat gå så jag fick leta upp en taxi. Jag förhandlade fram ett pris med chauffören: alla kontanter jag hade på mig, och åkte hem. Det skulle bli skönt att få sova i alla fall.

Väl framme letade jag mig fram till min nya bostad, där jag hade flyttat in i samma dag. Jag stoppade handen fickan för att ta upp nyckeln, men kände inte den direkt. Lugnt förvissad om att den fanns där fortsatte jag leta. Jag sökte grundligt igenom höger ficka och gick sedan, smått orolig, över till den vänstra. Den var också tom. Under stigande panik kollade jag även bakfickorna. Jag tog upp plånboken och kollade i den, jag kände på dörren; den var låst. Alla fönster var stängda och ingen förutom jag hade flyttat in i lägenheten än. Jag vittjade mina fickor igen, febrilt, frenetisk. Den fanns verkligen ingenstans. Jag kände mig febrig. Plötsligt förnam jag en strimma hopp, det var nämligen ett ställe som jag inte hade letat på: den lilla mini-fickan inuti höger framficka, fickan som inte fyller någon funktion men som brukar vara ett utmärkt ställe att leta på för att hitta borttappade saker. Dock inte den här gången; den var tom. Jag gav upp. Med en suck tänkte jag att fortsättningen i Santa Barbara förhoppningsvis skulle bli lite mer lyckad.