Well-W-W-Well-Well-W-Well-W-Well-W-W-W-W-W-W-W-W-WELL-W-W-WELL…….

Självförtroendet från fredagen skulle naturligtvis omsättas i ännu en utekväll på lördagen. Jag var på ett strålande humör, och det vet man ju att det inte kan hålla i sig, så det gällde att passa på; när järnet är glödhett så smid för Guds skull! Hammaran bankade och blåsbäljarna jobbade för fullt - det var nästan så att man undrade om inte hela smedjan snart var på väg att brinna upp. Den rusiga lyckan som uppfyllde mig var alltså redan från början förenad med en känsla av överhängande fara. Tåget skenade, och ingenting kunde utesluta att det inte skulle spåra ur kvällen var slut. Icke desto mindre kunde jag inte annat annat än att sitta kvar för att se vart det skulle ta mig.

Det som gällde på kvällen var en förfest hemma hos en tjej som Henric, men inte jag, kände. Hon hade bjudit in en grupp nära vänner på vin och ost kring en lägereld i sin trädgård. Gästerna var i min ålder och uppåt, vilket i den här kretsen, som var överhängande kristen, innebar mestadels gifta par. Jag och Henke grundade lite hemma hos honom med bourbon och plockade sedan upp några Long Boards och Sierra Nevada på vägen dit.

Mitt soliga humör tog sig uttryck i en uppsluppen och väl tilltagen pratighet. Jag minns att jag höll om inte hov så åtminstone låda, både vid ostbrickan, kring lägerelden och däremellan. Samtalsämnena rörde sig fritt mellan saker som F. Scott Fitzgerald och Larry David. Även Too $hort togs upp när en tjej, förvånat, undrade varifrån jag hämtade ett särskilt Bay Area-uttryck. Självfallet var jag tvungen att citera några av hans rim också. Det hade inte vara något att anmärka på om jag vid tillfället vore ute i det frihetliga och dekadenta Isla Vista, där jag vanligtvis håller till, men här var en lite mer konservativ samling människor och det fanns viss anledning att tro att de kunde ta illa upp. Jag tyckte mig emellertid se en viss förtjusning hos mina åhörare över mitt vågade sätt, så jag körde vidare. Mina skämt blev allt djärvare och eftersom de fortsatte att dra ner skratt dansade jag allt närmre närmare kanten - så till den grad att jag vid återblickar dagen efter började känna mig något illa till mods. Vad hade egentligen hänt igår? Hade jag trampat i klaveret? För att lugna mig skrev jag till Henric, som lyckligtvis försäkrade mig om att jag ”med minsta möjliga marginal hade hållit mig på rätt sida anständighetsstrecket”. Det kan ju låta som en optimal nivå att lägga sig på; att inför förundrade blickar surfa utmed en nedtsörtande Tsunami, för att strax innan brytningenoskadd svänga av mot stranden i triumf. Men efter vågstycket, emellertid, är det lätt att man kan känna sig aningen skärrad. Och det var precis vad jag gjorde på söndagen. Det var nämligen så att jag i mitt framträdande - under sista akten - hade fört min publiken inpå ämnet politik. Med andra ord var jag inne på minerad mark. Helst bör man inte beträda den alls, men ska man göra det bör det ske med yttersta försiktighet - framförallt om man befinner sig på bortaplan. Och att göra det fyllan dessutom är nästan som att tigga om att bli bränd. Betänk att jag inte var i min vanliga miljö, det vänstervridna, eller i alla fall politiskt apatiska, Isla Vista, utan bland människor som gått i kristna skolor, med djupt konservativa övertygelser. Ämnet jag valde att skämta om var Reagan, och hur skrattretande jag tyckte det var att han, i ljuset av den aktuella ekonomiska kollapsen, fortfarande framhölls av somliga som ett ekonomiskt-politiskt föredöme. Störst fokus för mina ord var den snygga tjejen som satt bredvid mig, Tara tror jag att hon hette. Entusiastiskt pratade jag på om Reagan, och kom osökt in på Eddie Murphy i Delirious, när någon i publiken ropar “Reaganomics suck!” och han bara ”Why don't you tell us something we don’t know, motherfucka!?" Jag tror också att jag jämförde reaganhyllningarna på nyheterna med att idag framhålla Bresjnevs tid vid makten i Sovjet som ett under av ekonomisk framgång. Som grand finale på min harang slängde jag in några väl valda ord om Oliver North och Iran/Contras. När jag var klar tittade sällskapet på mig. De skrattade - visserligen, men reste sig samtidigt för att gå. Frågan om de gav sig av på grund av mina ord var något som vid tillfället inte rörde mig i ryggen, men som plågade mig desto mer dagen efter. Precis efter att dTara och de andra hade gått, minns jag, frågade Henric mig om jag visste var Tara jobbade. Nej, det visste jag inte, så han berättade det för mig. Det här stället var det tydligen.