tisdag 3 februari 2009

Mitt Jullov

Julen tillbringade jag i Nashville med Dale, min superheta platonska väninna. Förutom att hon är allmänt snygg har hon i mina ögon världens vackrast leende, och i hennes närhet gör jag allt för att locka fram det, även om det sker på andras eller min egen bekostnad. När hon hämtade mig på flygplatsen var hon, trots lite uppsvällda kinder eftersom hon precis fått visdomständerna utdragna, precis så pulig som jag mindes henne. Jag hörde hennes röst och förflyttades omedelbart tillbaka till Shanghai, där vi sågs senast; i stort sett var det en ljuv känsla. Dales mamma var också där. Hon körde oss från flygplatsen, eftersom Dale var snurrig på smärtstillande piller, till familjens villa i den välbärgade förorten Hendersonville.


På kvällen tittade vi på tv med familjen. Dales syster gillade jag omdelbart; hon var lite av en världsvan och cynisk version av sin lillasyster. Enligt många jag senare träffade var hon också snyggast i Nashville. Pappan i familjen kan mycket väl ha varit den mest negativa person jag någonsin träffat. Oavsett hur glad en nyhet var kunde han ge den en tråkig twist. Sin julklapp från Dale - biljetter till en amerikansk fotbollsmatch, som hon hade varit uppspelt hela dagen över att ge honom, reagerade han på genom att börja oja sig över hur kallt det skulle bli och hur mycket han hade sett fram emot att se matchen hemma på framför tv:n. Dale hade tidigare berättat att hennes pappa kunde ge ett vresigt intryck. Särskilt otrevlig var han mot pojkvänner och andra killar som han uppfattade kunde vara ute efter hans dotter. Mot mig var han trevlig dock. Med min väluppfostrade framtoning lyckades jag plocka en del poäng hos honom, ända tills han nämnde att han hatade Conan O´Brien och jag svarade med att jag i princip tycker att allt den mannen gör är roligt. Repliken fick bra genomslag hos Dale, men pappan svarade, som han så ofta gjorde, med en irriterad suck. Halvvägs genom programmet sade han godnatt och gick och la sig.


Efter det var jag och Dale ensamma kvar på soffan. Jag flyttade närmare, och snart hånglade vi. Det var överraskande lätt gjort, tänkte jag. Vi höll på ett tag, sedan lutade jag mig tillbaka på soffan med en känsla av djupaste tillfredsställelse. Jag tittade på när hon rökte en cigarett i fönstret. Sedan riktade jag blicken nedanför fönstret. Där låg Henrik Schyffert och Erik Haag, båda med bara överkroppar. De rökte också. Schyffert spillde sin aska på Erik Haags bringa, vilket fick denne att brusa upp. Jag tittade upp i taket och mådde bra för en stund, tills den välbehagliga känslan plötsligt sköljdes bort och ersattes av en bitter dos vakenhet. Jag vände mig och tittade mot andra sidan sängen, där Dale sov bakom den barriär av kuddar som hon hade byggt upp emellan oss innan vi la oss.


Nästa morgon vaknade jag av hennes kvittrande röst tillsammans med doften av kaffe, bacon och pannkakor. Nattens sinnesstämning var borta och allt var bra igen. Under större delen av jullovet hade jag faktiskt inte ont av att hon var så attraktiv, kanske för att jag befann mig så djupt inne i vänzonen att jag knappt kunde föreställa mig något annat, förutom i sublimerad drömform. I två veckor förde jag en behaglig tillvaro i hennes sällskap. Vi låg i sängen och kollade tv, såg Dansar med Vargar, spelade Myst och Alfapet, allt medan vi blev överrösta av föräldrarnas generositet. Jag hade fri tillgång till husets kylskåp och skafferier. När jag och Dale var ute kunde pappan ringa och säga att han vile betala för min lunch. Och när jag slutligen lämnade stan gav mamman mig reda kontanter att spendera på resan.


Till en början stressade Dale upp sig över att hon kände ett ständigt krav på att nya aktiviteter att underhålla mig med. Jag fick förklara för henne hur lite sådant intresserade mig jämfört med att ligga på sofflocket och kolla på The Office eller Charlie Brooker’s Screenwipe - så länge jag fick se statyn av Nathan Bedford Forrest innan jag åkte var jag nöjd. Då slutade hon att bekymra sig. Så länge jag var där blev hon inte rastlös av att bara ligga hemma utan kände istället att hon gjorde något värdefullt av sin tid. När vi inte slappade hemma träffade vi Dales vänner och söp till inne i Nashville. Med andra ord var allt var riktigt soft.


Men då och då kände jag av smärtan av att bara vara vänner. Mest under flyktiga ögonblick, men ibland under längre stunder. Ett par gånger när vi var på Dales favoritbar Lime fick jag stå ut med att hon kysste bartendern, en äldre kille vid namn London som Dale pratade drömmande om redan i Shanghai. Enligt henne är han världens Adonis. Efter en av kvällarna på Lime, när Dale trodde att jag sov, hörde jag henne skrattande berätta för sin bästa polare Blake att hon hade tänkt undvika att kyssa London i min närvaro, men sedan ändå gjort det. Förvånande nog påverkades jag inte nämnvärt av hennes faiblesse för den här killen, antagligen eftersom jag visste att Dale inte tyckte att Londons personlighet matchade hans utseende. Desto svagare för henne var jag några dagar senare, under en middag på ett stekhus med hennes föräldrar och farföräldrar. Vi åt utsökta stekar och jag och Dale roade oss med att lägga förtäckta skämt om farföräldrarna. Därtill drack jag rödvin, och sammantaget blev jag snart var jag på strålande humör. Dale var också ovanligt snygg den här kvällen. Av någon anledning tycker jag hon ser som bäst ut när hon har uppsatt hår och inte är sminkad. Kanske är hon är en naturlig skönhet, kanske är hon dålig på att sminka sig; jag vet bara att utsläppt hår och läppstift framhäver hennes slaviska drag, vilka inte faller mig i smaken. Vad som verkligen fick mig på mina bildliga knän den här kvällen var att farfadern berättade gulliga historier från Dales barndom. De började som gulliga historier, rättare sagt; sedan visade det sig att farfadern av någon anledning som jag inte riktigt uppfattade, men som av historieberättarens gapskratt att döma var helfestlig, var tvungen att tillrättavisa Dale med handflatan. Jag fann i alla fall alltihop mycket rörande, och kände hur jag uppfylldes av en rödvinsinspirerad passion. Under bilresan körde den relativt nyktra mamma medan jag och Dale satt där bak. Jag fick jag lust att sträcka mig över mellanrummet i baksätet och lägga armen om henne. En komplimang om att hon såg bra ut med uppsatt hår var allt jag fick fram.


Nästa stund av ouppfylld längtan drabbade mig under en bilfärd från Nashville till Hendersonville. När Dale klev in i bilen fick hon ett sms som gjorde hon skrattade till. Det var från en kille som hon hade haft en affär med under hösten. Faktum var att han var hennes collegelärare, som bara var några år äldre . De hade träffats för att prata om skolarbete på hans kontor och förenades i sitt gemensamma stöd för Obama (något som inte är självklart ens vid universiteten i en röd stat som Tennessee). Senare hade de träffats ute på någon bar där han hånglade upp henne, trots att det var strikt förbjudet enligt skolreglerna. Nu när terminen var slut hörde läraren av sig igen för att se om han inte kunde trappa upp relationen. När Dale berättade den här historien bröt hon då och då ut i ett slags olydigt skratt som jag fann smärtsamt tilldragande. Hon tittade på mig, men det var inte mig hennes skrattet riktades åt. Dale och läraren skickade några meddelanden fram och tillbaka medan jag satt bredvid och spelade oberörd. Någonting fick läraren att bli nervös över olämpligheten i deras relation, för han skrev och försäkrade att ”you got an A only because you deserved it”. Dale frågade vad hon borde svara på detta. "I know, I was a grade A kisser" föreslog jag. Hon skrattade högt, vilket gladde mig lite, men just då hade jag kunnat ge allt för att vara på andra sidan sms-konversationen istället.


Tiden i Nashville gick snabbare än vad vi båda hade räknat med. En dagen sa Dale att vi hade en vecka kvar tillsammans; nästa ögonblick var det bara tre dagar kvar. Båda två, tror jag, valde att inte tänka på hur det skulle bli att säga hejdå. När det väl hände blev det för mig en av de sällsynta tillfällen då jag påminns om att jag faktiskt är kapabel att känna några djupare mänskliga känslor. I sorgligheten fann jag därför en viss upprymdhet av att bli påmind om att han en levande själ. På grund av yttre omständigheter kom mitt uppbrott från Nashville tidigare än väntat. Dales familj, tillsammans med Blake och hennes pojkvän, hade på nyårsdagen en flygresa inbokad till New York. Min plan var från början att stanna i Nashville till dess och sedan åka vidare till mitt nya hem i D.C. Men dagen innan nyår, under en utflykt till Jack Daniel’s-bryggeriet i Lynchburg, bestämde jag och tre av Dales polare att vi också skulle ta oss till New York, med bil. På så sätt kunde jag bli avsläppt i D.C. på hemvägen. Eftersom det tar runt 16 timmar från Nashville till New York fick vi ge oss av redan samma kväll. De spontana resplanerna bidrog till en riktigt god stämning under utflykten. Den försvann emellertid helt och hållet när jag och Dale kom tillbaka till huset. Jag insåg plötsligt att vi bara hade några timmar kvar tillsammans. Avskedet hade kommit så plötsligt; vi hade inte ens besökt Nathan Bedford Forrest-statyn. En annan grej vi inte heller hann med var att gå på tequilabaren Agave. Innan lynchburgutflykten var det tänkt att vi skulle gå dit tillsammans med Blake på kvällen, men nu fick Dale åka in själv medan jag inväntade bilen till New York. En tung stämning sänkte sig över rummet. Visserligen skulle vi träffas några dagar senare i New York, och i mars kommer vi att ses igen, när hon kommer till L.A. Men efter det har jag svårt att se när vi kommer träffas igen eftersom hon flyttar till Shanghai. Återträffen i LA lär dessutom inte bli så långvarig eftersom vi inte har lov samtidigt. De här dystra omständigheterna låg outtalade i rummet. Det fanns inte mycket att säga för att göra saken bättre. Dale gjorde sig i ordning och packade sina grejer inför kvällen under tystnad.

- När tror du vi ses efter att vi träffas i mars? frågade jag till slut.

- Om vi ses efter det? frågade Dale (eftersom hon missuppfattade min fråga). Det gör vi antagligen inte.

Stämningen sjönk ännu ett steg. Dale skyndade sig för att få det hela överstökat. När det var dags att säga farväl brast hon i gråt. Jag intog en tröstande roll och försäkrade henne att vi visst skulle ses igen. Mina egna känslor sparade jag till timmarna efter hon hade åkt, när jag var ensam kvar i huset där jag under två veckor tillbringat varje vaken timme med henne.


Tack och lov behövde det inte sluta på det viset eftersom vi träffades några dagar senare på Manhattan. Där firade vi hennes födelsedag med en barrunda tillsammans med hennes syster och ett runt ett dussin andra vänner som också var på besök i stan. När det var dags att säga hejdå var vi båda på så gott humör att vi kunde skämta om hur sorgligt det var senast vi sågs, och glädja oss åt att vi snart skulle ses igen i L.A.

7 kommentarer:

Unknown sa...

Jag är tårögd. Titeln är väldigt fin.

Anonym sa...

Tårar här också, förbaskat bra skrivet.

Well It's Saturday night
you're all dressed up in blue
I been watching you a while
maybe you been watching me too
So somebody ran out
left somebody's heart in a mess
Well if you're looking for love
honey I'm tougher than the rest

petehaley sa...

så jävla bra, max. så jävla jävla bra. skriv en bok.

Gustaf Lilja sa...

Härligt att få höra från dig och vad som har hänt igen...jag satt som fastklistrad och hade svårt att slita mig när jag läste det du skrivit...en riktig känslig bergochdalbanan. Det är härligt att vara ute och träffa underbara människor men det är hårt att sedan lämna dom...jag vet lite om det. Hoppas du har det bra nu igen...det börjar väl bli varmt väder hos dig? surfsäsongen utan våtdräkt sätter igång - underbart! Ha det bäst!

Anonym sa...

Fan detta kan inte accepteras, Max. Bara kyss henne!!!, intala dig att hon är nån random tjej och bara gör ett move. Martyra inte och rationalisera inte.

Sometimes mister I feel sunny and wild
Lord I love to see my baby smile
Then dark clouds come rolling by
Two faces have I

One that laughs one that cries
One says hello one says goodbye
One does things I don't understand
Makes me feel like half a man

Anonym sa...

jag älskar dig max.
skriv mer!

Anonym sa...

Vilken story... Snacka om affektsmitta... Skriv en bok och tillägna den henne... ;)
/Z