Joey - del 2!

Era stående ovationer inför Joey-historien har gjort att ni förtjänar en fortsättning. Därför tog jag upp mobilen igårkväll och skickade iväg ett "Hey Joey, are you still in town?". Sekunden senare fick jag det tvåstaviga svaret "I am". Först hade jag tänkt att jag skulle bjuda ut henne på det där kafébesöket jag aldrig fått till förra gången, men efter några meddelanden fram och tillbaka visade det sig att vi skulle gå till samma fest.

Där sågs vi också några timmar senare och jepp, fortfarande baxig, dock med lite mera hull än tidigare. (Mycket munchies kanske?) Hon hängde på dansgolvet med tre andra tjejer och en kille (hmm). Musiken var både dålig och öronbedövande så vi gick ut och växlade några ord. Hennes gäng tänkte dra vidare till reggaehuset så småningom, vilket jag tyckte lät som en helt okej idé. Vi bestämde oss för den planen; sedan joinade hon sina vänner på dansgolvet och jag snackade med lite annat folk utanför. På grund av en enorm uppslutning festbesökare och lite andra distraktioner träffades vi inte igen på den festen (jag hade kanske kunnat söka upp henne på det cp-packade dansgolvet, men någon gräns för hur mycket den här följetongen ska diktera mina handlingar får jag ändå dra.) Jag ringde henne efteråt när festen, i vanlig ordning på tok för tidigt, tagit slut. Hon sa att de hade kollat in reggaehuset men att det var tomt och att de nu var på väg hem. Jag föreslog att vi skulle hänga dagen efter på kaféet Java Jones, vilket hon tackade ja till.

I eftermiddags satte jag mig följdaktligen på Java Jones, tog en kopp kaffe och skickade iväg ett meddelande att det var dags för henne att ta sig dit. Responsen uteblev. När jag en och en halv timme senare var på väg hem fick jag svaret: "Sorry I was asleep!". Ingen följdfråga, ingen invit till att träffas. (Hmm... jag tror jag börjar minnas varför jag slutade höra av mig förra gången.) Om bollen fortfarande var i spel så låg den helt klart på hennes planhalva. Men, å andra sidan, där skulle den med största sannolikhet stanna om inte jag återigen tog mig för att agera. Och vad hade det då blivit för fortsättning på historien?

Min cyniska sida fick mig givetvis att ifrågasätta ärligheten i hennes svar. Men samtidigt hade jag känslan av att Joey till sin natur var en väldigt spontan sms-skrivare; att hon skrev ned precis vad som råkade dyka upp i huvudet efter en första läsning. Hade hon verkligen inte velat träffa mig hade hon kanske gett mig ett omedelbart "pallar inte" (hur man nu säger det på engelska, det är en sak jag fortfarande inte har fattat och som ofta gör det omöjligt att förklara sina motiv för folk). Jag såg framför mig hur hon vaknade upp, såg mitt mess, slängde iväg ett svar utan minsta eftertanke och sedan gick vidare med sin dag. Kanske åt sig en muffin (eller två numera?). Utropstecknet efter "I was asleep!" var också, förutom en lustig detalj, något som i mina ögon talade för att hon faktiskt hade varit ärlig. Men för att skingra mina tvivel kring frågan skickade jag: "ok, let me know if you would be down to hang out 2nite or tomorrow". Hon svarade omgående med "yeah I will".

Längre än så sträcker sig inte historien, för nu, my friends, rör vi oss i realtid. Jag hoppas i alla fall på en del 3 där jag, ansikte mot ansikte, lägger fram korten på borden och frågar om det inte är dags att get it on already.