Joey

Nu följer fortsättningen på det allra första inlägget på den här bloggen. Som ni kanske minns berättade jag där om en kväll i september då jag och min rumskamrat Brian var på en fest och träffade två 18-åriga tjejer. Det jag inte berättade var att en av dem var riktigt söt att hon i själva verket inte var född 1990 utan 1991. Hon hette Joey och hade precis flytta hit från Park City, Utah. Den andra tjejen var Joeys rumskamrat; hon hette Amun och var en utbytesstudent från Pakistan. Amun var också lite söt på sitt vis, men, som sagt, Pakistan. Båda två var nya i stan och kände, I likhet med oss, inga av de andra festdeltagarna, som mest utgjordes av frat-killar i shorts och flipflops och tjejer i kortkort och höga klackar. Inomhus pågick en rätt stökig beer pong-tävling, så jag och Brian valde att hänga utanför på verandan, ovanför havet. Det var där vi träffade Joey och Amun och en konversation inleddes.
- Joey, sa jag, det heter hon i Dawson’s Creek.
Joey var inte bekant med tv-serien. Jag kom på att hon antagligen fortfarande gick på dagis när den gick på tv. Men hade hon känt till den hade jag kanske sagt att hon liknade sin namne i serien, vilket i alla fall hade varit lite sant då de har ungefär samma hårfärg. Joey hade på sig en svart och ganska högt skuren klänning. Eftersom några öl hade luckrat upp filtret mellan tanke och tunga sa jag till henne att hon hade ”nice skin”.
- Det är för att jag är italiensk, svarade hon.
- Verkligen?
- Eller jag heter Maw i efternamn.
- Förlåt?
- Maw, M-A-W.
- Jag trodde att alla italienska namn slutade på en vokal, sa jag. Det hade jag lärt mig från Sopranos.
- Jag vet inte, jag är säkert en blandning av allt möjligt.
Joey såg åtminstone italiensk ut. Eller, hon såg ut som man kanske tänker sig att snygga italienska tjejer gör. Vi fortsatte samtalet och hon visade sig vara överraskande rolig att prata med. Jag har glömt det mesta av vad vi pratade om, men jag minns att hon sa att hon ville bli hög och att jag föreslog att hon skulle ringa numret som stod listat som ”Baze me out...” i min telefonbok, en kvarlämna från den tidigare ägaren. Jag frågade henne om vad hon brukade göra hemma i Utah. Åka skidor, svarade hon, men att hon hade skadat knäet. Jag undrade om hon visste nånting om Sverige. Det gjorde hon inte. Hursomhelst kände jag att det gick ganska bra och så småningom fick jag även tillfälle att röra vid hennes najsa skinn. Hade vi varit ensamma på verandan hade vägen säkert varit öppen för lite hångel. Men ensamma var vi tyvärr inte, eftersom Amun hängde över mitt ben och Brian satt i solstolen bredvid, smuttandes på en mugg jack daniels. Han var tillbakalutad med halvslutna ögon och ett leende på läpparna, ett uttryck man ofta kan se hos honom. Runtomkring oss började festen så småningom tappa fart och snart började folk gå hem. Som jag berättade i första inlägget tog vi härefter en nattlig biltur på jakt efter en öppen spritaffär. När vi inte hittade någon föreslog Brian att tjejerna skulle sova hemma hos oss. Jag tyckte det var lite out of line, men jag tror nog att de hade tackat ja om det vore för att de hade ett diagnostiskt prov tidigt nästa morgon. Så vi körde och lämnade av dem vid deras korridorrum i Santa Rosa-byggnaden. Joey gav mig en kram från baksätet och sa ”call me”.

Jag stötte på henne igen redan nästa dag, vid universitetets välkomstceremoni. Det slog mig hur ung hon såg ut. Hon hade inget smink och var klädd i ett par oskuldsfulla shorts istället för den sexiga klänning jag hade sett dagen innan. Amun var också där, och några av deras jämngamla kompisar. Stället var fullt med nya studenter, samlade på en gräsmatta runt ett podium där någon höll tal. Vi slog oss ner och det visade sig att talaren var Jacques Cousteaus son- eller dotterdotter. ”Om jag hade fått göra om mitt val idag”, sa hon, ”hade jag gått på college här i Santa Barbara, på ett vackert campus precis vid Stilla Havet". Hon förklarade för oss hur privilegierade vi var. ”Ni är unga och har fyra fantastiska år framför er. Ta till vara på dem, de kommer bli de bästa i era liv”. Jag kände mig inte särskilt ung för tillfället. Snarare tvärtom. Jag tittade på Joey där hon satt med sina kompisar och tänkte att jag hoppades att hon skulle följa Cousteaus råd om att ta tillvara på den här tiden i sitt liv. Joey satt lutad över en sudoku och verkade ganska inne i den, så jag tvivlar på att hon hörde vad som sades. Jag hade också en sudoku framför mig; vi hade fått dem tillsammans med en massa andra prylar i ett välkomstpaket. Medan Joey lyckades fylla sin med siffror var min så gott som helt blank. Det bekymrade mig lite. Jag började bli lite trött på att sitta där. Hettan var stekande och talet engagerade mig inte längre. Jag tecknade åt Joey att det kanske var dags att gå och hon instämde. Amun följde också med.
- Vi tänker gå ner till stranden, sa Joey till mig, vill du följa med?
När hon nu stod upp tänkte jag återigen på hur ung hon såg ut. Knappast äldre än 17. Kanske vore det bäst att jag gick hem och fortsatte skriva på den där uppgiften jag skulle lämna in.
- Jag har ingen beach gear, svarade jag.
- Vi ska bara gå runt, svarade hon.
- Okej då.
Vi gick ner mot stranden och småpratade lite på vägen. Jag frågade hur det hade gått på provet. Sådär tror jag. I övrigt sa jag inte så mycket, men Amun höll igång samtalet ganska bra. Tydligen kom hon från någon rik fabriksägande släkt i Pakistan. Joey var också pratsam. Hon berättade entusiastiskt att de tidigare hade varit på Costco och köpt en massa muffins. En hund vi passerade på vägen fick henne att sakna sin hundvalp hemma i Utah. Vi kom ner till stranden och gick en tur längs havet. Efter ett tag konstaterade vi att det började bli tråkigt så vi svängde av upp mot campus igen. Vi var inte säkra på vart vi skulle gå i det här läget, men jag tog på mig att visa vägen. Den gick upp för en kulle och planade så småningom ut för att följa strandkanten till skolans lagun. Värmen började bli tryckande, så vi rörde oss sakta framåt. Joey började känna av sin knäskada, vilket fick mig att tycka lite synd om henne. I can't run or do anything cause it hurts my fucking knee, berättade hon, it hurts like bitch. Jag gillade sättet hon sa det på, att hon gjorde det med ett leende, utan att gnälla. Vi fortsatte gå. Promenaden började vid det här laget göra mig både trött och törstig. Vi närmade oss slutet i alla fall. Eller, vi trodde att vi gjorde det eftersom vi kom närmare campus. Snart visade det sig dock att vi hade gått ut på en halvö i lagunen, inte en landbrygga; det var alltså vatten mellan oss och campus. Vi gick tillbaka till vägskälet och tog en ny väg. Denna visade sig leda till Santa Rosa, där tjejerna bodde.
- Vill du följa med hem till oss? frågade Joey.
- Jag tror jag ska gå hem och skriva, sa jag. Jag har en uppgift som vara klar snart.
- Du kan hänga med på en muffin.
- Hmm, jag kanske kan ta lite vatten.

Joey och Amun bodde i en korridor med kanske 40 andra ungdomar. Deras namn stod med stora färgglada bokstäver på dörren till rummet de bodde i. När vi kom in fick jag en flaska vatten. Joey tog en av de muffins som hon hade varit så peppad på. Hon erbjöd mig en men jag tackade nej.
- Jag var inte så imponerad av den här, sa Joey efter att ha tagit en tugga, till synes helt oberörd.
Jag gillade att hon inte kände sig tvungen att vara lojal mot sitt inköp, trots att de hade köpt två stora tolvpack. Jag fick ena halvan av hennes muffin och kunde konstatera att den mycket riktigt inte var särskilt god. Efter en stund i rummet tyckte jag att det började bli ansträngande att vara social. I och med promenaden var min energi så gott som slut för dagen. Bäst att göra sorti. Av någon anledning kändes det också lite fel att vistas i deras rum. Det var lite...barnkammare över det. Och Joey såg litegrann ut som ett barn, om än ett baxigt sådant.
- Vad gör du ikväll? frågade hon när jag var på väg ut.
- Ikväll måste jag plugga, svarade jag. Men jag hör av mig senare i veckan.

På vägen hem frågade jag mig själv vart jag egentligen ville komma. Hon verkade peppad i alla fall, delvis för att jag var en av de få hon dittills hade lärt känna på skolan. Snart skulle hon nog integreras dock, så om jag nu ville styra upp något borde det ske inom kort.

Hon messade mig nästa och nästnästa dag, men av olika anledningar blev det inte av att vi träffades. På fredagen var jag nere på campus och kollade den första presidentdebatten.”McCain nog kan ta hem det här”, minns jag att jag tänkte. När debatten var slut hakade jag på några holländare ut och åt, inte för att jag tyckte de verkade roliga utan för att jag inte hade något annat för mig. Efter måltiden, som präglades av samtal om hur spännande det var med alla dessa skillnader mellan Europa och USA, gick vi till en fest nere i Isla Vista. När vi kom fram skickade jag ett mess till Joey. Större delen av festen tillbringade jag och holländarna på ett rum där värdparet bodde, två bögar som bjöd på vodka med jordgubbssmak. Konversationen med mina nya vänner tråkade ut mig, och dessutom var en av de holländska tjejerna så motbjudande till utseendet att jag helst inte ville se på henne. Faktum var att hon gjorde mig illa till mods. Jag tänkte på Joey och undrade om hon inte hade svarat på messet utan att jag märkt det. Det hade hon: fest på 6549 Sabado, typ. ”I’m there” skrev jag; ”Ballin!” svarade hon. En av bögarna, Kelly, gav mig en vägbeskrivning. Jag ursäktade mig och lämnade festen, glad över att komma därifrån.

Jag kom fram till den utgivna adressen och såg att en kille stod på framsidan och uppmanade alla som kom dit utan tjejer att ”move along”. På baksidan, där jag kom in, stod två tjejer och förde ett högljutt samtal. Jag märkte strax att att det var Joey de pratade om: ”Joey sitter på soffan med Brad”, sa en av dem till den andre. Ajdå, tänkte jag, här har man lyckats komma för sent. Jag gick fram och presenterade mig.
- Ni känner Joey? frågade jag.
- Ja
- Jag med, hej förresten, jag heter Max.
- Är det du som är Max? Joey har pratat om dig!
- Har hon? Vad har hon sagt? frågade jag.
- Nej jag vet inte, att du är svensk. Och att du är äldre.

Jag fortsatte in och fick så småningom syn på henne. ”Du kom!” ropade hon förtjust i mitt öra medan hon kramade mig. Hon var påtagligt dyngrak. Knappt hade vi hälsat på varandra förrän någon kille, kanske Brad, drog iväg henne ut på dansgolvet. Jag sjönk ner i soffan med en corona och såg på hur tre eller fyra killar till svärmade runtomkring henne. Trött och suddig som jag var kände jag att jag inte särskilt sugen på att ge mig in i leken. En känsla av att jag kanske inte hade så mycket att hämta på stället började komma över mig. Jag reste mig och gick ut för att hänga lite. En stund senare såg jag hur Joey kom utvinglande i armarna på en kille. Snart fick jag också se hur killen hångla upp henne. Det var min cue att gå hem.

Nästa gång jag träffade henne var några veckor senare, under en sen kväll i ett frathouse. Jag, Henric från Stockholm och en dansk kille vid namn Jakob, som tydligen förstod vad vi sa även om vi inte förstod honom, hade börjat kvällen med förfest hos mig. Vi kollade Slagsmål i Oxie, lyssnade lite på Berit Hälsar och peppade på en fest Henric hade fått en inbjudan till. Tydligen skulle ett band spela där också, vilket jag inte var särskilt exalterad över, men ändå. Stämningen var hög när vi vandrade ner mot Isla Vista. När vi kom fram blev det emellertid omedelbart tydligt att festen inte höll vad den lovade. Spelningen var inte så mycket en spelning som en repning. Och festen var inte så mycket en fest som en glest befolkad hangout. Därtill hade bandet svårt att komma igång eftersom basen hade slutat fungera. Det var ingenting jag sörjde direkt, men det drog ner stämningen. ”Öken” tyckte Henric; jag höll med. Jag tänkte att jag skulle kunna messa Joey och se om inte hon kunde rädda kvällen med något hett festtips. Det var på den här nivån vår relation nu hade hamnat, att jag hörde av mig för att fråga om fester att dra till. Dagen efter vårt senaste möte hade jag börjat känna mig smått patetisk som jagade efter en 17-åring. Istället för att skita i de tankarna och bjuda ut henne på en kaffe, vilket jag borde ha gjort, tänkte jag att om vi ska träffas igen får hon höra av sig, och att ”vi ses ändå snart på skolan säkert”. Ingen av de grejerna inträffade och kontakten mellan oss ebbade ut.

Inom en minut fick jag svar på mitt sms. Det var fest på Beta House, det var fett och jag borde komma. Bara att ge sig dit alltså. Stället var packat med folk och hade öppen bar. Efter en tid i den gick jag och Henric gick upp på dansgolvet och började "steka". Jag fick syn på Amun; full som en indian var hon. Jag ropade till henne om hon möjligtvis visste var Joey var någonstans, men fick inget vettigt svar. Jag gick iväg och började leta. Kollade bakgården och ovanvåningen. Såg jag ett mess från henne som jag hade missat. För en halvtimme sedan var hon var på bakgården. Jag gick tillbaka dit, inte helt logiskt eftersom jag precis hade varit där, och sedan återvände jag till dansgolvet. Där var hon, i intim dans med någon kille. Jaha, det kunde man ju räkna ut. Vi hälsade i alla fall på varandra. Sedan gick jag gick ut och slog mig ner på trappan utanför. Joey kom ut efter ett tag. Hon hade en vit klänning på sig, kortare än den svarta hon hade haft när vi träffades första gången. Vi pratade en stund. Sedan gick hon hem med killen från dansgolvet. Jag gick hem med Amun.