Santa Babylon

Fler härliga minnen

2010-03-23T12:53:00.000-07:00

Några dagar senare började skolan. Jag satt i en metodkurs som jag i princip hade bestämt mig för att hoppa av men som jag snart fick anledning att stanna kvar i. Bredvid mig satt nämligen en ganska söt brunett och tack vare föreläsarens uppmaning att bekanta oss med grannen fick jag tillfälle att prata med henne. Hon hette Megan och hade precis kommit hem från Barcelona.

På eftermiddagen såg jag henne igen. Vi läste båda kursen ”Globalization and Resistance”, som inte var så mycket en akademisk kurs som en megafon för föreläsaren Bill Robinsons revolutionära marxistiska idéer. Ryktet sa att han ibland höll sina föreläsningar iklädd en Sandinist-uniform som han hade fått under sin tid hos gerillan. Mr. Robinson förde inte bara en hård linje mot det globala kapitalet utan även mot dåligt uppförande i klassrummet.”Om ni skickar sms eller använder er dator för något annat än att föra anteckningar kommer jag att sparka ut er”, sa han. ”Jag kommer att skämma ut er inför alla andra, för ni ska inte slösa er tid här inne. Högre utbildning är inte ett privilegium; det är ett ansvar.”

Några rader framför mig satt Megan och såg snygg ut. Hon sjönk ner i sin stol och lade upp benen på sätet framför. Den ställningen gjorde henne ännu mer attraktiv. Hon såg soft, avslappnad ut. I pausen frågade jag vad hon tyckte om vår föreläsare.
- Han är så intressant! sa hon.
- Ja... men kanske inte så nyanserad.
- Jaja, han är ju galen, det vet jag, det får man räkna med.

På torsdagen var nästa föreläsning i metodkursen. Det fanns bara några få lediga platser i salen men en av dem var precis bredvid Megan. Jag slog bort impulsen att ta första bästa plats och trängde mig fram till henne. Föreläsaren dröjde precis lagom länge för att vi skulle hinna småprata lite utan att få slut på samtalsämnen. Efter föreläsningen fortsatte vi vårt samtal.
- Vill du hitta på nånting senare? frågade hon mig. Varannan torsdag har de en konstrunda nere i stan; man går runt till olika gallerier och kollar. Jag tror att det är ikväll.
”Helvete vad trist” tänkte jag, även om jag blev glad åt initiativet. Dessutom var jag inställd på att se vicepresidentdebatten på kvällen.
- Mmm, det låter kul, sa jag, men är det inte debatt ikväll? Jag är sugen på att se Sarah Palin...
- ... skämma ut sig totalt?
- Ja, precis.
- Ja, det är klart. Men man kan alltid se den sen.
- Vi kan höras sen så får vi se, sa jag och tog hennes nummer.
- Okej, ring mig vid halv sex-tiden.
Därefter kände jag ett behov av att snabbt ta mig därifrån för att inte riskera att klanta till det. Jag gjorde en hastig sorti och gick hemåt, på ett strålande humör. ”Det var ju ingen konst att fixa brudar i det här landet”, tänkte jag. Men så jävla lätt var det ändå inte, skulle det visa sig. Klockan halv sex ringde jag, men hon svarade inte. Förbryllad väntade jag på att hon skulle höra av sig utan att något hände.

På tisdagen frågade jag henne vad som hade hänt.
- Du, eh, vad hände med dig i torsdags?
- Jaha, nej jag jobbade då.
- Aha okej...
Sedan frågade hon:
- Ursäkta vad var det du hette igen? Med det nålsticket punkterade hon mig. I fortsättningen kände jag mig alltid underlägsen i hennes sällskap och våra konversationer skulle aldrig bli lika avslappnade som förut. Jag stötte på henne när jag var i stan för att se Ahmad Jamal. Hon och en kompis skulle på bio.
- Vad ska ni se? Frågade jag.
- Vicky Christina Barcelona.
- Jaha... jag står inte ut med Woody Allen.
- Okej... Jag har bott i Barcelona så jag hade tyckt den skulle vara kul att se.
- Mmm, det är klart...
- Vi måste nog gå nu, sa hon. Hejdå.
- Hejdå.

***

Kvällen när Obama blev vald till president var jag på en utomhusfest i Isla Vista. Jag stod lutad mot en bil med en Becks i handen när två tjejer kom in från gatan.
- Tjena, tjejer, sa jag.
- Hej, sa en av dem, den snygga. Säg grattis till mig, jag fyller 21!
Jag gratulerade henne och vi presenterade oss. Den snygga hette Cat. Tjejerna hade inget att dricka så jag bjöd på min flaska. Cat tog tag i sin tröja som för att torka av öppningen.
- Tack så mycket för att du utgår ifrån att jag har herpes, sa jag, den mest vidriga av alla könssjukdomar.
Hon skrattade, och fortsatte att skratta åt allt jag sa under kvällen. Snart hade vi tagit oss upp på ett hustak. Där satt vi i den ljumma natten och tittade på stjärnhimlen medan vi skickade en flaska Jack Daniel’s mellan oss. Runtomkring oss hörde vi spridda skaror med folk som firade Obamas seger. Det låg förändring i luften; jag tänkte att den kanske även skulle gälla mitt eget torftiga (sex)liv. Men precis som med Obama skulle förhoppningen visa sig naiv och förhastad. Cats telefon ringde och bröt förtrollningen. Snart hade hon glömt bort mig och var på väg ner för att gå någon annanstans. Jag hängde på. Hon skulle gå, sa hon. Jag följde henne till gathörnet och svängde sedan av hemåt.

Jag bestämde mig ändå för att leta upp henne på facebook efteråt. Tack vare hennes ovanliga förnamn var det inte så svårt. ”Nu när du är 21 borde vi gå ut och ta en drink tillsammans”, skrev jag till henne. Hon svarade att hon gärna hade gjort det om det inte var för att hon bara hade skämtat om att hon fyllde år. Strax därefter blev hon tillsammans med någon annan kille som hon i fortsättningen fyllde sitt statusfält med passionerade kärleksförklaringar till.

***

En kväll gick jag för ovanlighetens skull ut med min lägenhetskamrat Brian. Inne på klubben kom vi snart ifrån varandra men i gengäld träffade jag min odrägligt självgoda kurskamrat Roberto från Mexiko. Han var inte min favoritperson men jag var ändå glad över ett bekant ansikte i ett rum med främlingar. ”Kom, vi drar till dansgolvet”, sa han och ledde vägen. Där fanns en balkong där de som kände sig extra exhibitionistiska kunde hålla till. Roberto svingade sig upp och jag följde efter. Direkt hittade han någon het brud att dansa med. Själv stod jag mest och såg dum ut så jag hoppade ner igen. Den spanska musiken började gå mig på nerverna så jag trängde mig ut från dansgolvet och sökte mig upp till tredje våningen. Där var det lugnt och tyst och helt folktomt sånär som på en soffa där det satt ett par småtjejer: en latinamerikansk och en söt blondin. Jag tittade på dem men kom inte på något att säga. Situationen började bli ansträngd och det var nära att jag vände om och gick ner igen. Tack och lov öppnade någon av tjejerna munnen och räddade mig med ett ”hej”. Dolly hette latinamerikanskan och den söta blondinen hette Lauren. Hon var magiskt söt, kan jag tilläga, åtminstone just där och då. Båda två var förstaårsstudenter, alltså 18 år, och verkade lite imponerade över att jag både var äldre och från Europa. Medan jag pratade strålade Lauren mot mig med sitt barnsligt förtjusta leende och fick mig alldeles knäsvag. Då och då gick hon till en spegel och rättade till sitt hår och sin lilla turkosa klänning, vilket jag tolkade som ett gott tecken. Så småningom gick vi alla ner för att dansa. Nedanför trappan stötte jag på Brian igen och presenterade honom för tjejerna. Innan vi gick och dansade behövde han gå till toaletten. Jag följde med honom och där inne delade vi upp bytet. Brian var sugen på Dolly, vilket passade mig utmärkt. Men ute på dansgolvet råkade vi båda hamna bakom fel tjej och sedan började den i USA så vanliga grind-dansen, där tjejen på ett närmast oanständigt sätt trycker sig mot ens skrev. I Sverige hade det tolkats som en otvetydig sexuell invit men i USA betydde det knappt mer än en handskakning – en kulturell skillnad som flera gånger förvirrade mitt stackars huvud. Dolly gned sig mot mig; under tiden tittade jag på Lauren och föreställde mig att det istället var hennes nätta kropp som rörde sig framför mig. Ett par låtar in i dansen bestämde sig tjejerna plötsligt för att gå.
- Vart ska ni? frågade jag förvånat.
- Vi ska hem.
- Inget telefonnummer?
- Det behövs inte, vi kommer att ses på campus.
- Det kommer inte att hända, sa jag. Efter min erfarenhet med Joey visste jag att man inte alls stöter på varandra på campus.
- Jodå, sa de och gick därifrån.

Till min stora förvåning mötte jag faktiskt Dolly någon vecka senare på campus.
- Jag sa ju att vi skulle ses igen, sa hon.
Vi pratade lite och efteråt lade jag till henne på facebook. Jag hade försökt adda Lauren dagen efter vårat möte, när min inre syn helt upptogs av hennes leende. Tyvärr gick det inte den gången eftersom ungefär hälften av alla tjejer i Kalifornien har hennes förnamn, och Dollys namn hade jag inte lagt på minnet. Dolly var listad som i ett förhållande, vilket gjorde att jag utan att vara oartig kunde fokusera på Lauren. Visserligen antydde, eller snarare angav, hennes profilbild att hon också hade pojkvän men det valde jag att bortse ifrån. Jag skrev en hälsning till henne och påpekade att jag kom ihåg henne som blond men att hennes hår på profilbilden såg mörkare ut. Hon skrev tillbaka att hon visserligen hade blont hår men att det var ”dirty blonde”. Jag svarade att jag gillade ”dirty blondes”, och på det spåret fortsatte jag. Sedan följde en retsam utväxling av meddelanden som i korta drag gick ut på att jag tyckte att vi borde träffas medan hon talade om för mig att det här minsann var en dans och att jag fick fortsätta dansa om jag skulle få vad jag ville ha. Det var kul medan det varade men ledde, föga förvånande, aldrig någon vart. Jag och Brian åkte tillbaka till samma nattklubb en annan gång, när jag var stenad bortom all vett sans. Dolly och Lauren var inte där, men det kanske var lika bra det.

***

Terminen nådde sitt slut och jag befann mig snart i Washington, D.C. utan att ha fått se mycket till action. Visserligen fick jag hångla med någon tjej under jullovet i Nashville men då kunde jag inte riktigt uppskatta det eftersom jag samtidigt stod och sneglade mot Dale. Jag ville se om min upphookning med en annan tjej skulle framkallade någon reaktion hos henne. Det gjorde det inte.

Men en kort tid efter att jag hade kommit till D.C. var jag på en latinamerikansk nattklubb där jag träffade en ganska het colombiansk tjej som hette Mary. Hon verkade precis ha stigit av båten för hennes engelska var knappt förståelig. Jag charmade henne med hjälp av några spanska fraser och låtsad nyfikenhet på vad det nu var för dans hon höll på med. Hon började ivrigt att lära mig stegen och det dröjde inte länge förrän hon hånglade upp mig. Som den senorita hon var hade hon ett eldigt temperament. Ena stunden kysste hon mig, nästa stund skällde hon ut mig för att jag hade druckit upp hennes drink och beordrade mig att köpa en ny. När jag kom tillbaka stod hon och pratade med en annan man.
- Det här är min chef! sa hon entusiastiskt.
Chefen verkade inte alls lika förtjust över att träffa mig. Jag ledde bort Mary till avskiljt ställe där vi kunde fortsätta att hångla. Jag tog hennes nummer, men just som jag knappade in de sista siffrorna drog chefen bort henne och sa att det var dags att gå. Jag skrattade åt situationen och följde efter för att få resten av numret. Språkförbistringen mellan oss gjorde det svårt att uppfatta vad hon sa så jag lämnade över luren till henne. Chefen drog iväg med henne allt snabbare. Hon lämnade tillbaka telefonen och bad om ursäkt för att hon hade råkat trycka på fel knapp. Jag skulle just fortsätta att följa efter när telefonskärmen lystes upp av ett nytt sms. ”New text message from Dale”, stod det. I mitt tillstånd just då tänkte jag att hon skrev för att meddela att hon äntligen hade insett att hon älskade mig. Jag rördes vid tanken och tog ett djupt andetag. Andaktsfullt öppnade jag meddelandet. Dale skrev att hon hade sett en kille som såg exakt ut som Kevin Bacon.

Minnenas Allé

2009-09-17T18:35:00.001-07:00

I november förra året förklarade jag att jag skulle ’göra om göra rätt’ med den här bloggen och gå tillbaka i minnet och berätta om min vistelse i Santa Barbara från början, den här gången med inlevelse. Därefter skrev jag inlägget om Joey. Nu är det dags för del två i den här serien. Den utspelar sig ännu lite tidigare, nämligen kvällen före historien om Joey tog sin början, under min allra första utekväll i Santa Barbara. Jag och några andra var på O’Malley’s nere i stan. Till skillnad från vad namnet antyder var det inte en irländsk pub, utan snarare en kombinerad hamburgerrestaurang och nattklubb, därtill en ganska sunkig sådan. Efter några glas på stället började jag prata med en norsk tjej som hette S. Hon var ett år äldre än jag och gick också på UCSB, eventuellt skulle vi även läsa någon kurs tillsammans. I ärlighetens namn var hon inte särskilt snygg, men hon var i alla fall inte särskilt ful heller. Man kan väl säga att hon såg ganska alldagligt ut, vilket på fyllan kan vara tillräckligt, om inte mer än tillräckligt, till och med.

Jag och S pratade på. Mitt sällskap tyckte det gick så bra att de lät mig stanna när det var dags att ta sista bussen hem. Vi flyttade oss så småningom från uteserveringen in till dansgolvet. DJ:n spelade en hel del west coast-klassiker, bland andra Snoop Doggs Ain’t No Fun. Jag tittade S djupt i ögonen och sjöng med som om jag menade vartenda ord. Allt gick som det skulle. Efter Juveniles Back That Azz Upp och några andra låtar av samma kaliber gick S på toaletten. Jag passade också på att göra det, så snabbt som möjligt för att inte bryta stämningen, och ställde mig sedan utanför badrummen och väntade. Hon tog god tid på sig tyckte jag. Så god att jag för en stund tänkte att hon kanske redan hade kommit ut, men där jag stod hade jag uppsikt över hela dansgolvet. För säkerhets skull gick jag ändå en runda och kollade. När jag kom tillbaka och väntade ytterligare ett slag bestämde jag mig för at gå in på damtoan och titta. Den var tom. Jag ringde numret jag hade fått av henne; ingen svarade - det verkade inte ens som om det fungerade. Jag letade ännu en gång inne på stället men hittade henne inte. Till slut fick jag konstatera att hon var borta.

Besviken gick jag därifrån. Bussarna hade slutat gå så jag fick leta upp en taxi. Jag förhandlade fram ett pris med chauffören: alla kontanter jag hade på mig, och åkte hem. Det skulle bli skönt att få sova i alla fall.

Väl framme letade jag mig fram till min nya bostad, där jag hade flyttat in i samma dag. Jag stoppade handen fickan för att ta upp nyckeln, men kände inte den direkt. Lugnt förvissad om att den fanns där fortsatte jag leta. Jag sökte grundligt igenom höger ficka och gick sedan, smått orolig, över till den vänstra. Den var också tom. Under stigande panik kollade jag även bakfickorna. Jag tog upp plånboken och kollade i den, jag kände på dörren; den var låst. Alla fönster var stängda och ingen förutom jag hade flyttat in i lägenheten än. Jag vittjade mina fickor igen, febrilt, frenetisk. Den fanns verkligen ingenstans. Jag kände mig febrig. Plötsligt förnam jag en strimma hopp, det var nämligen ett ställe som jag inte hade letat på: den lilla mini-fickan inuti höger framficka, fickan som inte fyller någon funktion men som brukar vara ett utmärkt ställe att leta på för att hitta borttappade saker. Dock inte den här gången; den var tom. Jag gav upp. Med en suck tänkte jag att fortsättningen i Santa Barbara förhoppningsvis skulle bli lite mer lyckad.

The Wildcat Lounge

2009-06-12T23:25:00.001-07:00

Nästa dag messade jag Vanessa och frågade vad hon sysslade med:

Hey vanessa, what happened last night? I was confused u didn’t return my call, u might even say disappointed. It’s a shame cos I feel that I really like your personality but u’re acting weird. What’s up? First I thought we hit it off pretty good…

Strax därefter ringde hon upp.
- Hej, jag läste ditt meddelande och jag vill bara säga att jag ber om ursäkt och att det aldrig kommer att hända igen.
- Okej...
- Det var en massa ”gnarly shit” som hände igår med mina tjejkompisar och deras pojkvänner och..
- Mycket drama?
- ...massa drama och ’gnarly shit’. Och när jag blir full så tappar jag typ bort min telefon. Så jag ber om ursäkt, och jag vill gottgöra dig.
- Det är lugnt, det är ingen stor deal. Vi får försöka träffas någon annan gång. Typ nästa helg eller något.
- Vad gör du just nu?
- Eh, typ inget speciellt...
- Vill du gå ut och festa ikväll? Jag jobbar inte på måndagar.
- Jag har ingen skola på måndagar heller.
- Okej, jag och mina tjejkompisar ska precis sätta oss i jacuzzin och dricker drinkar. Det är jag och två blonda tvillingar. Du kan komma över.
Min puls steg så kraftigt att jag fick anstränga mig för att rösten inte skulle flacka.
- ...okej...*svälj*...det låter inte så dumt.
- Så kom hit. Sen ska vi till Wildcat Lounge på en födelsedagsfest.
- Okej, det låter fint. Var bor du?
- 460 Por La Mar Circle
- 460 Por La Mar Circle okej, jag hittar dit. Då ses vi sen.
Jag duschade så snabbt jag kunde och tog mig sedan in till stan.

Taxin släppte av mig på den utsatta adressen. Det var ett inhägnat bostadsområde nära vattnet. Platsen var var insvept i en salt havsdimma. Jag gick runt och letade en stund, sedan hörde jag röster från en balkong.
- Vanessa? ropade jag
- Ja, Max? Hej! Du, vi ska åka härifrån snart för Patrick kom hit. Det var inte meningen. Körde du hit?
- Eh nej jag tog en taxi.
- Okej. Du tar dig in på andra sidan, sa hon och pekade.
Jag gick runt och tog mig upp för trappan. Hon mötte mig i trapphuset och ledde mig in i lägenheten. ”Ursäkta att det är stökigt” sa hon när jag kom in. Det var inte bara en rutinmässig artighetsfras, så som tjejer ibland säger oavsett hur det ser ut, utan det låg kläder och andra prylar utspridda lite varstans på golvet. Jag steg in och fick direkt syn på Patrick i soffan. Vi hälsade på varandra och konstaterade att vi hade träffats förra söndagen. Jag hade varit lite nervös inför att träffa honom, väntat mig en konfrontation eller i alla fall ett frostigt mottagande, men han verkade på bra humör.
- Som sagt, vi ska åka snart, sa Vanessa
- Och jag får inte följa med, tillade Patrick, närmast skämtsam över att vara ute i kylan.
Bredvid honom satt en av de blonda systrarna framför facebook, stupfull. Internet verkade lagga för hon skällde ut datorn och började nästan gråta av frustration. Vanessa sa till henne att skärpa sig, och hon reste sig och hon gick ut till badrummet.
- Vi får ta en taxi då, sade Vanessa till mig.
- Jag kan ringa vår bilservice, sa Patrick och tog fram telefonen.
Jag satte mig på en stol bredvid honom. Vanessa ställde sig i köketavdelningen av rummet. Jag kände att det låg en viss spänning i luften som jag ville skingra.
- Känner jag en viss spänning i luften? frågade jag följdaktligen ut i rummet.
- Eh, det är lite kyligt just nu kan man säga, sa Patrick.
Vanessa nickade.
- Well, jag hoppas att ni...rätar ut allting och...eh...seglar genom den här stormen...ut på lugnare vatten, sa jag med så mycket övertygelse jag kunde uppbåda.
- Ja, vi får se sa Patrick, inte allt för bekymrad. Jag fick känslan av att det inte var första gången han, eller Vanessa för den delen, hade varit otrogen.
Vanessa lämnade rummet för att göra sig i ordning. Patrick erbjöd mig en drink. Medan han blandade den tittade jag mig omkring i lägenheten. Mina ögon fastnade på en stor tavla med landskapsmotiv, inramad av en tjock guldram.
- Bilservicen kommer om en kvart, sa Patrick, vi brukade alltid använda henne förut, så hon visste allt om vad vi gjorde; vi fick reda på vad den andra gjorde genom henne. Sedan har vi fortsatt att använda henne, typ som ett skämt.
Han räckte över ett glaset med vodka cranberry till mig.
- Jag träffade din polare Alex häromdagen, fortsatte han, jag hade ett bra samtal med honom, en bra konversation. Vi pratade om filosofi i ungefär en timme, det var intressant.
Nu mindes jag att jag själv hade växlat några ord med Patrick förra söndagen.Han hade också läst vid UCSB, och hade i likhet med mig haft professor McMahon i en kurs. Vi hade båda gillat hans knastertorra, men effektiva, föreläsningsstil.
- Jag saknar college ibland, sa Patrick. Det var en kul tid. Nu jobbar man hela tiden.
Medan Patrick pratade blev det allt mer klart för mig att jag skulle kunna förmå mig att lägga in en stöt på hans flickvän. Min enda förhoppning stod till att hon skulle förföra mig, en chans som jag bedömde jag som liten. Min och Patricks konversation avbröts av att Vanessa plötsligt stegade in och slängde ett par skor på golvet.
- De är sönder! utbrast hon. Hennes underläpp darrade som på ett gråtfärdigt barn. Jag har använt dem EN gång och de sönder!
- Kan du inte laga dem? frågade Patrick.
Vanessa böjde sig ner och plockade upp skorna och en del som hade ramlat av. Jag plockade upp något jag trodde var en annan del, men det visade sig bara vara skräp.
- Hembiträdet kommer på onsdag, sa Vanessa ursäktande. Strax lyckades hon laga sin sko och blev på bra humör igen. Hon gick åter in på sitt rum och provade kläder.
- Skulle man möjligtvis kunna få sig en till drink? frågade jag Patrick.
- Ja visst, svarade han och gick ut till köket.
Vanessa kom in ännu en gång, i sällskap med systrarna som jag fick lära mig hette Nicole och Tay. Nu var Vanessa upprörd över att skorna inte matchade klänningen. Hon ställde sig framför spegeln och betraktade sin klädsel med en upprörd min.
- Vad menar du? sa Nicole. Du är ju het!
- Oh I know I look bomb, sa Vanessa, det är bara att skorna inte matchar klänningen.
Vanessa hade verkligen rätt i att hon såg för jävla het ut, med en kropp som en gudinna. Nicole och Tay, däremot, var jag aningen besviken över. Nicole såg lite sliten ut och Tay var lite åt det rundlagda hållet. Tjejerna gick tillbaka in på Vanessas rum, men snart hördes ett nytt utrop därifrån. Vanessa kom tillbaka igen.
- Tay ska låna min jacka och ser för jävla het ut i den! sa hon med ungefär samma min som hon hade haft när skorna gick sönder. Den här gången tolkade jag emellertid hennes reaktion som halvt skämtsam. Tay kom in och fnittrade åt det hela. Hon hade på sig en svart läderjacka.
- Jag köpte den där jackan, sa Patrick till Vanessa. Se till att den inte försvinner.
- Försvinner den blir den ersatt, sa Vanessa och viftade med handen, innan hon gick ut ur rummet.
- Blir ersatt? Frågade jag och vände mot Patrick
- Av mig, sa han och skrattade, men det är inte så säkert med den här ekonomin. Det är det här som är felet med Amerika, tappar man bort något så köper man bara nytt.
Hans telefon ringde och tillkännagav att taxin hade dykt upp utanför. Jag sa hej då till honom och vi begav mig ut tillsammans med tjejernat. På väg ner för trappan halkade Tay. Jag hjälpte henne upp, sedan eskorterade jag henne och Nicole till bilen, ett drag som gav mig en hel del pluspoäng hos Vanessa. Chauffören, Brenda, hälsade vårt sällskap med ett igenkännande leende.
- Jag har laddat upp en Brandy-låt här åt dig, sa hon till Vanessa, som blev uppselt och började dansa sittande.
- ”Sätt på Lady Gaga!” utropade hon när Brandy-låten var slut. När bilen började rulla ut på vägen utanför bostadsområdet upptäckte Vanessa att hennes mobil var borta, så vi fick vända om och hämta den. Det blev ett kort avbrott, sedan var feststämningen åter igång. Brenda satte på någon poppig rnb och alla tjejerna dansade nästan extatiskt i sina säten. Vanessa sjöng med, med en helt fantastisk sångröst. Tay eller Nicole hade en kamera med sig, och snart började de ta bilder på varandra i sexiga poser: med plutande läppar mot kameran, med tungan vid varandras bröst, i knäet på mig, med fingrarna i ett fittslickartecken framför munnen. Nicole, som inte hade några trosor på sig, tog även ett snapshot av sin fitta. När bilen kom fram till Wildcat Lounge och det blev dags att betala upplyste Brenda mig om att det utöver färdpriset fanns en innestående skuld på 10 dollar från en tidigare resa. Jag tittade åt Vanessas håll men hon och tjejerna var redan på väg in på klubben, så jag tog hand om den saken.

Det var gaykväll på Wildcat, vilket drog till sig en hel del färgstarka figurer, bland andra lite olika drag queens och butchflator samt en äldre herre iklädd kavaj och blommiga badshorts. En avdelning av utomhusserveringen var reserverad åt födelsedagsfesten som vi var bjudna på. Vanessa gick runt och pratade med sina vänner och presenterade mig för dem. ”He is the shit” sa hon om mig och ”he’s the coolest guy you’ll meet in Santa Barbara”. Det kändes smickrande om än aningen vidlyftigt då vi hade känt varandra i sammanlagt ungefär en timme. Vi satte oss ner vid ett bord, och snart började barflickorna bära in champagnehinkar med vodka. Efter en drink reste sig Vanessa upp och började dansa sexigt framför oss. En tjej som satt bredvid mig frågade ”isn’t she gorgeous?” och jag höll med.

Vanessa slog sig ner igen bredvid mig. För att inte riskera att tråka ut henne riktade jag in konversationsämnet på hennes själv.
- Så vad jobbar du med? frågade jag
- Jag är föreståndare för två företag. Och så går jag i skola samtidigt och läser datavetenskap och psykologi.
- Wow, du verkar vara en smart tjej, sa jag
- Briljant! Svarade hon.
- Oj, förlåt, briljant, skrattade jag, ledsen för att jag använde fel ord. Vad är det för företag du jobbar för, vad sysslar de med?
- Tjänster, svarade hon, ett svar som inte förvånande mig; tillverkning hade jag knappast väntat mig.
- Vadå för tjänster?
- Bara tjänster...svarade hon.
Jag tittade misstänksamt på henne.
- Alltså inte erotiska tjänster eller något sådant, la hon till. Jag släppte ämnet. Kanske visste hon inte, kanske var det för tråkigt för att förklara.
Vanessa tyckte det var dags att dansa igen och reste sig upp. Hon dansade utmanande med Nicole, med Tay, med mig, med sig själv.
Vi satte oss åter igen bredvid varandra. Den här gången ganska tätt intill varandra. Jag berömde hennes dansförmåga och hennes vackra ben, som hon också lät mig tafsa på. Av någon anledning kände jag att det inte var läge att gå längre . Och närmare än så kom jag inte heller under kvällen. Festen fortsatte till stängningsdags, sedan kom Brenda och körde oss till en efterfest någonstans. Vid det här laget hade gratisvodkan gjort sitt med mig. Jag satt och slumrande i en soffa. Nicole och Tay vet jag inte vad de gjorde och Vanessa ville åka hem till Patrick. Brenda hämtade oss och körde dit. Den här gången skrev hon upp betalningen på Patricks räkning. Jag sade hejdå till tjejerna och tackade för en trevlig kväll. Sedan körde Brenda mig ända hem till Goleta, också det på Patricks nota.

Sedan dess har det inte blivit av att jag har träffat Vanessa igen, men nu har jag henne på facebook i alla fall. Fördel: hon är baxig. Nackdel: jag kan inte använda n-ordet i mina statusuppdateringar längre.

Best Western Carpinteria Inn, Carpinteria

2009-05-24T19:31:00.000-07:00

Förra söndagen träffade jag Vanessa, en 22-årig afroamerikansk skönhet. Hon satt med sitt sällskap vid en lägereld på Sand Bars uteservering, jag satt på andra sidan med mitt. Till vänster om sig hade hon en vit kille, till höger en svart, som jag av hennes kroppspråk att döma slöt jag mig till var hennes pojkvän. Musiken på stället var modern hiphop och r&b, som Vanessa känslosamt sjöng med i och rörde sig till. Jag tittade uppskattande på henne och när hon mötte min blick skålade jag med henne över elden. Hon böjde sig framåt och frågade om hon kunde få en cigarett ur det paket med Parliament som låg på bordet framför mig. Jag slängde över en p-funk till henne och flyttade sedan över till platsen bredvid henne, som nu hade blivit ledig.

- Du verkar väldigt inne i musiken på det här stället, sa jag till henne.

- O ja, sa hon, jag tror det beror på min hudfärg.

- Det tror jag också.

Jag frågade henne om hon också gillade gruppen Parliament; den kände hon inte till. Vi fortsatte att prata om musik och hon blev imponerad av mina kunskaper.

- Jag måste ta ditt nummer, sa hon, du måste komma och festa med mig och mina tjejpolare, de kommer att älska dig!

Vi bytte nummer och jag frågade henne varifrån hon kom.

- Jag är från Santa Barbara men jag är rysk-jamaikansk.

- Whoa, verkligen? frågade jag förvånat, den kombon har jag inte stött på förut. Men den funkar; du är jävligt snygg.

- Åh tack, sa hon. Det var uppenbart att hon inte var ovan vid sådana kommentarer.

- Så vad är din bakgrund?

- Min pappa är från Ryssland och träffade min mamma på Jamaica. Jag bodde där till jag var två, sedan flyttade vi hit. Det är min bror därborta, sa hon och pekade på den svarte killen som hade suttit bredvid henne förut – en glatt överraskande upplysning.

Vi fortsatte att prata en stund om lite olika grejer och kom överens om att vi skulle träffas och festa tillsammans nästa helg. När det blev dags för hennes sällskap att ge sig av frågade hon mig än en gång ifall jag verkligen hade hennes nummer i min telefon. Jag svarade ja och hon sig upp för att gå.

- Vila upp dig nu under veckan, sa hon och pekade på mig, för på helgen ska vi ut.

- Visst, utan tvekan, sa jag och kysste henne farväl på handen, vilket hon uppskattade.

Utsikterna inför den kommande helgen såg alltså onekligen ljusa ut. Men på fredagen dök ett orosmoln upp: min vän Alex hade nämligen stött på den vita killen som också hade varit med Vanessa på Sand Bar och fått reda på att denne var hennes pojkvän. Jag trodde först inte på det eftersom jag inte hade sett, eller valt att se, någon vidare kemi mellan dem. Glädjande nog la emellertid Alex till Patrick, som han hette, hade pratat om Vanessa som att deras förhållande var på upphällningen eller eventuellt redan slut. På kvällen samlade jag mod till mig ur ett glas Jim Beam och ringde upp henne. ”Hej Vanessa, det är Max” öppnade jag med. Hon svarade lite flirtigt med att säga hej och sedan säga mitt namn på ett utdraget vis. Sedan bjöd hon in mig och mina vänner på förfest hemma hos henne; hon skulle smsa adressen. Efter samtalet kände jag mig upprymd, men började snart bli bekymrad över att adress-messet lät vänta på sig. Minuterna, och sedan timmarna, tickade iväg. Jag skickade själv ett mess och frågade var hon bodde, men det gick obesvarat. När det började bli dags att ta sista bussen in till stan övervägde jag att ringa henne, men beslöt mig till slut för att avstå. Sedan följde en tung känsla av besvikelse. Den tidigare så uppsluppna förfesten gick in i en fas av nedstämdhet. Efter en stund såg jag dock ett missat samtal från henne. Jag ringde tillbaka utan at få något svar, men kände ändå att hennes gest varit tillräcklig för att rädda kvällen. Det var skönt också att slippa åka in till stan och nu kunde vi istället följa med min rumskamrat Vince på en fest i Isla Vista.

Dagen därpå skickade jag ett sms till henne där jag uttryckte min misstanke om att hennes pojkvän hade haft finger med i spelet:

- Hey, dunno what happened last night, i’m guessing your bf thought it was inappropriate (?) Anyways, i still think u n ur friends should meet up with me n my friends 2nite, we’ll have a blast. What do u say? :)

Hon svarade:

- My man cheated on me so where on a break …so it’s party time!

- brilliant! Well, I’m sorry ur man cheated on u and all but u know what I mean. We’re pre-gaming downtown, u should come. I’ll hit u up later

- For sure im gonna start drinkin at a friends pad downtown in an hr. Call u latr maybe u could come over…

Mitt humör var nu åter på topp. Huvudet fylldes med tankar på hur jag skulle kunna hjälpa henne att hämnas på sin pojkvän. När jag kom fram till förfesten nere i stan ringed jag upp henne och hon svarade med samma sexiga hälsning som dagen innan. Jag frågade henne vad hon hade för planer för kvällen. ”Vi ska till Tonic”, sa hon, ”vi ska till Tonic”; jag instämde. Hon frågade var jag var; jag berättade var förfesten låg och hon sa att hon skulle komma dit om en halvtimme.

Efter tjugo minuter kollade jag mobilen, efter ytterligare fem gjorde jag det igen, och sedan gjorde jag det ungefär varannan minut. Nästan en timme förflöt. Till slut ringde jag henne. Signalerna gick fram obesvarade och för var och en av dem sjönk mitt hjärta ett steg. När hon inte svarade kunde jag konstatera att min kväll hade skjutits i sank. Resten av förfesten ville åka till klubben Eos; när vi gick in i taxin skickade jag ett mess till henne och berättade det. Även det förblev obesvarat.

Efter att ha kollat och avfärdatl Eos gick jag vi vidare till Indochine. Mitt entusiasm inför kvällen var i princip obefintlig. Jag kände att jag borde leta upp någonting för att stilla besvikelsen, men visste samtidigt att jag inte var på humör för att försöka. Mina vänner blev snart missnöjda med Indochine och ville gå någon annanstans; jag var likgiltig och sa inte nej. Vi gick till Tonic. Även om det var där Vanessa hade sagt att hon skulle vara gjorde jag inga större ansträngningar att leta upp henne. Jag spanade lite på några svarta tjejer, men kom fram till att ingen av dem var hon. Mest stod jag och hängde i utomhusbaren. Efter ett par bärs drog jag in för att gå på muggen. Jag letade lite efter den men hittade bara damernas. Utanför stod en halvsnygg asiatisk tjej som jag frågade var herrtoaletten låg. ”Runt hörnet” förklarade hon. Jag tittade henne länge i ögonen, först för att bedöma huruvida hon var tillräckligt pulig, sedan för tillkännage mina avsikter att styra upp henne. Efter en stund bröt hon ut i ett litet nervöst skratt och tryckte undan mig med handen. Trots det lyckades jag få henne att följa med och visa vägen till herrtoaletten, även om jag vid det här laget visste var den låg. När jag kom ut därifrån gick jag mot uteserveringen igen, men blev stoppad av en vakt som sa att det var kö för att komma ut. Med lite tur fick jag en rätt bra plats i kön. Snart såg jag den asiatiska tjejen igen, nu med sin kompis, gå mot utgången. Även de blev avvisade av vakten. På inrådan av en välmenande främling bakom mig drog jag då in henne till min plats och nu blev hon plötsligt full av förtjusning, vilken jag ökade på genom att ge henne en fransk hälsning och säga ”såhä hälsar vi Europa” (en fin grej med det här landet är att man ofta betraktas som europé snarare än svensk). Jag märkte att hon var rejältt packad, vilket naturligtvis inte minskade mina chanser. När vi kom ut på gården fick jag veta att hon hette Janet och att hon och hennes kompis var på besök i stan från L.A. för att se Kings of Leon. Hennes kompis hette Kristen och hade ett snyggt sydeuropeiskt, kanske italienskt eller möjligtvis armeniskt, utseende. Hon höll sig nykter för att kunna köra tillbaka till deras hotellrum i Carpinteria, en stad strax öster om Santa Barbara. Jag fick intrycket av att Kristen inte var så nöjd med att Janet supit ner sig och nu dessutom höll på att bli uppraggad. Motvilligt följde hon efter oss till utmhusbaren. Jag gav Janet lite Corona och en shot tequila som stod på bardisken; sedan kunde hon inte ta sina händer borta från mig. Kristen gick emellertid in och skött den biten och sa till henne bestämt att det var dags att gå på toaletten för att prata igenom ett och annat. Jag släppte iväg Janet och sa åt henne att komma tillbaka till samma ställe efteråt.

Runt tjugo minuter senare såg jag Janet och Kristen stå på andra sidan baren. Janet sken upp när jag kom dit, sedan frågade hon mig vad jag hette och när jag var född; jag svarade -82, vilket hon uppfattade som att jag var 22.

- You’re such a baby! you’re adorable! sa hon och rufsade mitt hår.

- Okej, nu är det dags för oss att dra, sa Kristen och tog tag i sin kompis.

Janet drog med mig och sa att jag skulle följa henne till bilen. När vi kom dit tiggde hon praktiskt taget om att jag skulle åka med.

- Är du säker på att det är lugnt med din kompis? frågade jag

- Jadå! sa hon.

Jag visste att hon var ute och cyklade men kunde i det här läget knappast tacka nej. Det hade jag nog inte i vanliga fall heller, men just den här kvällen kände jag att jag behövde få revansch så jag klev in i bilen. Där möttes jag direkt av en kylig tystnad. Till min förvåning satte sig Janet i framsätet.

- This is awkward, konstaterade jag.

Kristen startade bilen medan jag ursäktade mig för henne.

- Det här var inte vad jag hade väntat mig; jag hade inte följt med om jag inte hade fått intrycket att det var okej.

- Skitsamma, sa hon till mig. Till Janet sa hon: det var precis det här jag talade om.

Bilfärdern förflöt under tystnad, men jag var lite avtrubbad så den stela stämningen bekom mig inte särskilt mycket. För att upprätthålla Janets intresse lekte jag med hennes hand hela vägen. När vi kom fram till hotellet i Carpinteria sa jag återigen förlåt till Kristen och upprepade attt jag hade trott att det var lugnt, hur nu jag skulle kunna ha gjort det. Till min lättnad verkade hon lägga skulden på Janet.

När vi kom upp på deras våningsplan gick Kristen in på rummet. Jag höll kvar Janet utanför och hånglade upp henne mot väggen. Hon var lite ovillig att gå längre än så eftersom korridoren var helt upplyst och hon var nervös över att bli upptäckt av andra hotellgäster eller videokameror. Jag flyttade bort henne bort till en avdelad sektion för läsk- och godisautomater, där jag gick ner på henne. Efter en kort stund avbröts vi av Kristens röst. Hon hade öppnat dörren borta i korridoren och bad oss att komma in på rummet, vilket vi gjorde.

- Det är lugnt, sa hon till oss, ni kan sova här, jag ska ge mig av, sa Kristen.

Hon var ganska het i sin klänning men nu hade hon bytt om till ett par pyjamasbyxor och en t-tröja som verkligen framhävde verkligen hennes former och gav henne en avspänd look som var oerhört tilltalande. Hon hade också bytt ut sin sinnestämning. Nu pratade hon rätt friskt och det blev därigenom uppenbart för mig att hon var en intelligent och sympatisk människa, som inte behöll ett dåligt humör längre än nödvändigt. Janet frågade henne vart hon skulle åka.

- Jag drar tillbaka till LA, svarade hon. Hennes ansikte lyste upp i ett sarkastiskt leende. Skämtet gick förlorat på Janet som började hetsa upp sig.

- Nej jag skojade, sa Kristen, men jag ska åka härifrån, till han jag träffade i Santa Barbara.

- Det kan du inte göra, du känner ju inte honom! sa Janet upprört. Ta hit honom istället! Vi kan bara ta det lugnt och kolla på tv.

Jag drog på munnen och tittade på Kristen, som tittade tillbaka på mig med samma ansiktsuttryck.

- Jag kan inte ta hit honom!

- Varför inte!?

- Jag tänker inte dra över honom hit för en jävla fyrkant, skrattade hon.

- Du kan inte köra bil, du är ju full! sa Janet sedan. Jag och Kristen förklarade för henne att Kristen var spiknykter och precis hade kört oss till hotellet. Men Janet ville inte ge med sig så efter ett tag gav Kristen upp och bad killen komma till hotellet istället.

- Vet killen vad dealen är? frågade jag henne

- Ja, jag har sagt det till honom. Jag mår lite dåligt för att jag drar in honom i det här, sade hon i en skämtsam ton.

Därefter la jag och Janet oss på en av sängarna och Kristen på den andra. Vi kollade på VH1s top 100 hotties of the 90’s, mestadels under tystnad. Kristens kille anlände så småningom, och hon ursäktade sig skrattande för valet av teveprogram och la till att det fick henne att känna sig gammal (Kristen var 26; Janet 27). Janet låg nu och sov medan jag låg och lyssnade när Kristen och hennes kille låg och småpratade med varandra. Under tiden väcktes en beklämmande känsla i mitt bröst, en djupt sittande känsla av saknad. Jag frågade mig själv varför det inte var jag som låg bredvid den smarta och snygga tjejen med humor, istället för att ännu en gång ligga bredvid en halvsnygg, halvdum tjej som tyckte att jag var ”lustig”, och ”sa så konstiga saker”, och som dessutom var så full att hon under kvällen hade frågat efter mitt namn ungefär sju gånger. Efter en stund gick Kristen och hennes kille ner till hennes bil för att röka gräs och gissningsvis också för att knulla. När dörren gick igen väckte jag Janet och inledde ett förspel.

Någon timme senare kom Kristen och hennes kille tillbaka. Med dem kom också känslan från tidigare tillbaka. Den föregående timmens fysiska aktivitet hade dövat min smärtan och gett mig tillfällig glädje men nu sjönk den glädjen snabbt undan. Kristen var hög och lite fnittrig, vilket gjorde henne ännu mer olidligt attraktiv. Åter igen låg jag vaken och lyssnade på deras småprat tills de somnade. Jag lyckades sova en stund, sedan gick jag upp, gick ut och tog första bussen in till stan. Med mig hade jag en förtärande sorg i bröstet, som vägrar att släppa taget.

I måndags på gymmet...

2009-05-07T16:29:00.000-07:00

...kom en tjej fram till mig och sa: "I just wanna say, that Thin Lizzy is the shit!". "Eh, ja", tänkte jag, "tell me something I don't know muthafucka". Men sedan kom jag på att jag hade min gamla Bad Rep-tröja på mig, och att det var den hon anspelade på. Så istället svarade jag typ "that is...definitely true". Jag undrar om hon tänkte samma sak som jag gjorde när jag såg en tjej i en Wu Tang-tischa på campus, med C.R.E.A.M. i stora gula bokstäver på ryggen. Det kan ha varit bland det mest attraktiva jag någonsin har sett.

Well-W-W-Well-Well-W-Well-W-Well-W-W-W-W-W-W-W-W-WELL-W-W-WELL…….

2009-05-07T00:37:00.000-07:00

Självförtroendet från fredagen skulle naturligtvis omsättas i ännu en utekväll på lördagen. Jag var på ett strålande humör, och det vet man ju att det inte kan hålla i sig, så det gällde att passa på; när järnet är glödhett så smid för Guds skull! Hammaran bankade och blåsbäljarna jobbade för fullt - det var nästan så att man undrade om inte hela smedjan snart var på väg att brinna upp. Den rusiga lyckan som uppfyllde mig var alltså redan från början förenad med en känsla av överhängande fara. Tåget skenade, och ingenting kunde utesluta att det inte skulle spåra ur kvällen var slut. Icke desto mindre kunde jag inte annat annat än att sitta kvar för att se vart det skulle ta mig.

Det som gällde på kvällen var en förfest hemma hos en tjej som Henric, men inte jag, kände. Hon hade bjudit in en grupp nära vänner på vin och ost kring en lägereld i sin trädgård. Gästerna var i min ålder och uppåt, vilket i den här kretsen, som var överhängande kristen, innebar mestadels gifta par. Jag och Henke grundade lite hemma hos honom med bourbon och plockade sedan upp några Long Boards och Sierra Nevada på vägen dit.

Mitt soliga humör tog sig uttryck i en uppsluppen och väl tilltagen pratighet. Jag minns att jag höll om inte hov så åtminstone låda, både vid ostbrickan, kring lägerelden och däremellan. Samtalsämnena rörde sig fritt mellan saker som F. Scott Fitzgerald och Larry David. Även Too $hort togs upp när en tjej, förvånat, undrade varifrån jag hämtade ett särskilt Bay Area-uttryck. Självfallet var jag tvungen att citera några av hans rim också. Det hade inte vara något att anmärka på om jag vid tillfället vore ute i det frihetliga och dekadenta Isla Vista, där jag vanligtvis håller till, men här var en lite mer konservativ samling människor och det fanns viss anledning att tro att de kunde ta illa upp. Jag tyckte mig emellertid se en viss förtjusning hos mina åhörare över mitt vågade sätt, så jag körde vidare. Mina skämt blev allt djärvare och eftersom de fortsatte att dra ner skratt dansade jag allt närmre närmare kanten - så till den grad att jag vid återblickar dagen efter började känna mig något illa till mods. Vad hade egentligen hänt igår? Hade jag trampat i klaveret? För att lugna mig skrev jag till Henric, som lyckligtvis försäkrade mig om att jag ”med minsta möjliga marginal hade hållit mig på rätt sida anständighetsstrecket”. Det kan ju låta som en optimal nivå att lägga sig på; att inför förundrade blickar surfa utmed en nedtsörtande Tsunami, för att strax innan brytningenoskadd svänga av mot stranden i triumf. Men efter vågstycket, emellertid, är det lätt att man kan känna sig aningen skärrad. Och det var precis vad jag gjorde på söndagen. Det var nämligen så att jag i mitt framträdande - under sista akten - hade fört min publiken inpå ämnet politik. Med andra ord var jag inne på minerad mark. Helst bör man inte beträda den alls, men ska man göra det bör det ske med yttersta försiktighet - framförallt om man befinner sig på bortaplan. Och att göra det fyllan dessutom är nästan som att tigga om att bli bränd. Betänk att jag inte var i min vanliga miljö, det vänstervridna, eller i alla fall politiskt apatiska, Isla Vista, utan bland människor som gått i kristna skolor, med djupt konservativa övertygelser. Ämnet jag valde att skämta om var Reagan, och hur skrattretande jag tyckte det var att han, i ljuset av den aktuella ekonomiska kollapsen, fortfarande framhölls av somliga som ett ekonomiskt-politiskt föredöme. Störst fokus för mina ord var den snygga tjejen som satt bredvid mig, Tara tror jag att hon hette. Entusiastiskt pratade jag på om Reagan, och kom osökt in på Eddie Murphy i Delirious, när någon i publiken ropar “Reaganomics suck!” och han bara ”Why don't you tell us something we don’t know, motherfucka!?" Jag tror också att jag jämförde reaganhyllningarna på nyheterna med att idag framhålla Bresjnevs tid vid makten i Sovjet som ett under av ekonomisk framgång. Som grand finale på min harang slängde jag in några väl valda ord om Oliver North och Iran/Contras. När jag var klar tittade sällskapet på mig. De skrattade - visserligen, men reste sig samtidigt för att gå. Frågan om de gav sig av på grund av mina ord var något som vid tillfället inte rörde mig i ryggen, men som plågade mig desto mer dagen efter. Precis efter att dTara och de andra hade gått, minns jag, frågade Henric mig om jag visste var Tara jobbade. Nej, det visste jag inte, så han berättade det för mig. Det här stället var det tydligen.

2009, jag lägger dig till handlingarna.

2009-05-04T13:05:00.000-07:00

Jag har en god vän som lever efter den vettiga principen om att allt är lugnt så länge man får knulla åtminstone en gång per år. En generös regel kan tyckas, särskilt eftersom den inte anger att det måste vara med en ny tjej varje år (”som tur är räknar jag inte så”). Ändå bör den inte underskattas; Gud vet att jag har fått jobba hårt hittills i år för att försöka efterleva den. Ni som har följt min blogg har fått några ledtrådar; resten av isberget har jag länge tänkt redogöra för, men har inte haft tid; kvalitets- och därmed tidskraven på den här bloggen har ju trissats upp till orimliga proportioner, något jag strax tänker åtgärda, plus att jag dessutom har haft en annan blogg att tjäna. Hursomhelst, tillbaka till ämnet: 2009 har varit magert. Därför är det nu med stor lättnad som jag kan meddela att årets plikt är uppfylld, och att jag därför kan, och kommer att, slappna av under resten av tiden fram till nyår. Till på köpet ordnade sig saken utan att jag (åtminstone i bildlig mening) lyfte ett finger, vilket alltid är trevligt.

Det hade varit kul att ge er lite info om bruden ifråga, men tyvärr är min kunskap rätt begränsad. Jag vet varken hennes namn eller under vilket årtionde hon föddes. Eventuellt kallades hon för ”C” av sina kompisar, så jag kör på det; det låter bloggigt och bra. Jag träffade henne i fredags på den sena bussen hem från stan. Hon satt på platserna bredvid mig med sina kompisar och sin syrra. Ganska söt var hon. Visserligen var syrran hetare, men c’est la vie. När jag steg av lade hon sin arm omkring mig, och saken var avgjord. Vi följde resten av hennes kompisgäng hem till dem. En lång jävla promenad var det, hela vägen från Embarcadero del Mar och Pardall till slutet av Trigo. Jag och C gick en bit bakom de andra. Emellanåt stannade jag och hånglade upp henne mot närmaste bil. Vi fortsatte till nästa nivå på soffan hemma hos henne, och det var soft. Testade att dra henne lite håret också, vilket hon verkade gilla så det greppet ger jag kanske en fast plats i repertoaren.

När jag vaknade nästa morgon var hon inte kvar på soffan. Några av hennes kompisar hängde i rummet så jag pratade lite med dem och frågade:

- So, is...um she upstairs?

- Yeah, svarade en av dem.

- Okay, maybe I’ll go up and say bye.

- She’s passed out.

- Oh okay…I’m thinking maybe I should get her number. You got it?

- Um, I don’t know…She’s more of a one night-type of girl.

- Oh, really? skrattade jag.

- Yeah, skrattade hon tillbaka.

- All right. Well, bye then, sa jag och började röra mig därifrån.

Det hängde en lapp på insidan av ytterdörren; för ett ögonblick övervägde jag att skriva mitt nummer där, så att det åtminstone skulle finnas en teoretisk chans att hooka upp igen. Men jag pallade inte leta upp en penna, plus att jag tänkte att det var smartare att satsa på nya erövringar under sista tiden här. Så jag klev ut i solen och hade en trevlig promenad hemåt. Förutom en svagt oroväckande ryckning i underläppen var det en riktigt soft dag.

Min vän Nick lägger ut texten om fag hags

2009-04-28T12:00:00.000-07:00

En av mina facebookvänner är en så kallad fag hag. Jag visste inte riktigt vad det innebar, så jag vände mig till min homosexuelle vän Nick med ett meddelande. Såhär skrev han tillbaka:

"they're usually really ugly and most guys don't want to be around them. so they try to surround themselves with good looking gay guys. they don't have to worry about rejection and they get to live vicariously through their gay friend. lots of fag hags will often hang onto their gay friends and pretend like their dating. i have several fag hags, they can be a lot of fun."

Förbjuden frukt e puligt

2009-02-15T17:26:00.000-08:00

En annan grej som är synd med att jag inte har någon kamera är att jag inte kan visa upp vilken het milf jag träffade i Baltimore. Hon hade bara ett problem, att hon var gift. Hennes man var outta town dock, närmare bestämt i Irak. Tracy, som hon hette, tog hand om sina två barn på egen hand, vilket enligt vad hennes (fula) polare berättade för mig var lika bra det, eftersom mannen var lite av en wife beater.

Vi hängde i en bar och restaurang som hette Brewer's Art. Tracy och hennes polare var i min ålder, 26, och Tracy var liksom jag på besök i stan, från Georgia. Hon var glad och sprudlande och när hon blev full började hon ge mig komplimanger.

När jag gick på toaletten mötte hon mig utanför efteråt och sa att hon var tvungen att ta mitt nummer åt sin polare. Jag gav det till henne med orden att det hon borde ha det istället. Hon skrattade och gick själv in på toaletten. Utanför, i restaurangen där jag väntade, var det vid det här laget folktomt. Jag stod och visslade slutet på Sittin' on the dock of the bay när Tracy kom ut bakom mig och körde upp sina händerna under min skjorta. "Känn hur kalla de är!" skrattade hon. Jag tyckte inte alls de var kalla - tvärtom hade de en mycket behaglig temperatur. Jag talade om för henne hur jävla HET hon var, och hon var med på noterna. Strax hejdade hon sig emellertid och drog med mig därifrån.

Utomhus satt jag sedan tätt bredvid Tracy, som lekfullt satt och gungade mitt ben med sin fot, medan mina polare stod upp pekade menande på sina klockor. Mitt hem i DC var långt därifrån och Tracy hade inget eget ställe att sova på i Baltimore, men vi kan säga att jag slet mig därifrån av moraliska skäl.

What would Avon do?

2009-02-15T17:10:00.000-08:00

Det är för jävla synd att jag inte har någon kamera, för nu kan jag inte visa er en soft gatusaxofonist som jag stötte på igårkväll.
- Play Giant Steps! sa jag, och det gjorde han.
- Now play A love supreme!
- Nah man! I hate that fucking song!
- What? Play Salt Peanuts!
- Nah! i hate that fucking song too!
- Play Groovin' High!
Det gjorde han
- Play Ornithology!
Det gjorde han också.
- Play Slow boat to China! A dollar for Slow boat to china!
- No! I'm tired of this, ain't nobody wanna hear that bop shit, man!
- Play Grover Washington Junior!
Det kan han ha gjort, jag vet inte riktigt. Han hade ett väldigt temperament den här mannen. Mellan låtarna fick han små utbrott om att "fucking white boys man, done stole my corner! I've had that fucking corner for fifteen years!"

Mitt Jullov

2009-02-03T21:46:00.000-08:00

Julen tillbringade jag i Nashville med Dale, min superheta platonska väninna. Förutom att hon är allmänt snygg har hon i mina ögon världens vackrast leende, och i hennes närhet gör jag allt för att locka fram det, även om det sker på andras eller min egen bekostnad. När hon hämtade mig på flygplatsen var hon, trots lite uppsvällda kinder eftersom hon precis fått visdomständerna utdragna, precis så pulig som jag mindes henne. Jag hörde hennes röst och förflyttades omedelbart tillbaka till Shanghai, där vi sågs senast; i stort sett var det en ljuv känsla. Dales mamma var också där. Hon körde oss från flygplatsen, eftersom Dale var snurrig på smärtstillande piller, till familjens villa i den välbärgade förorten Hendersonville.

På kvällen tittade vi på tv med familjen. Dales syster gillade jag omdelbart; hon var lite av en världsvan och cynisk version av sin lillasyster. Enligt många jag senare träffade var hon också snyggast i Nashville. Pappan i familjen kan mycket väl ha varit den mest negativa person jag någonsin träffat. Oavsett hur glad en nyhet var kunde han ge den en tråkig twist. Sin julklapp från Dale - biljetter till en amerikansk fotbollsmatch, som hon hade varit uppspelt hela dagen över att ge honom, reagerade han på genom att börja oja sig över hur kallt det skulle bli och hur mycket han hade sett fram emot att se matchen hemma på framför tv:n. Dale hade tidigare berättat att hennes pappa kunde ge ett vresigt intryck. Särskilt otrevlig var han mot pojkvänner och andra killar som han uppfattade kunde vara ute efter hans dotter. Mot mig var han trevlig dock. Med min väluppfostrade framtoning lyckades jag plocka en del poäng hos honom, ända tills han nämnde att han hatade Conan O´Brien och jag svarade med att jag i princip tycker att allt den mannen gör är roligt. Repliken fick bra genomslag hos Dale, men pappan svarade, som han så ofta gjorde, med en irriterad suck. Halvvägs genom programmet sade han godnatt och gick och la sig.

Efter det var jag och Dale ensamma kvar på soffan. Jag flyttade närmare, och snart hånglade vi. Det var överraskande lätt gjort, tänkte jag. Vi höll på ett tag, sedan lutade jag mig tillbaka på soffan med en känsla av djupaste tillfredsställelse. Jag tittade på när hon rökte en cigarett i fönstret. Sedan riktade jag blicken nedanför fönstret. Där låg Henrik Schyffert och Erik Haag, båda med bara överkroppar. De rökte också. Schyffert spillde sin aska på Erik Haags bringa, vilket fick denne att brusa upp. Jag tittade upp i taket och mådde bra för en stund, tills den välbehagliga känslan plötsligt sköljdes bort och ersattes av en bitter dos vakenhet. Jag vände mig och tittade mot andra sidan sängen, där Dale sov bakom den barriär av kuddar som hon hade byggt upp emellan oss innan vi la oss.

Nästa morgon vaknade jag av hennes kvittrande röst tillsammans med doften av kaffe, bacon och pannkakor. Nattens sinnesstämning var borta och allt var bra igen. Under större delen av jullovet hade jag faktiskt inte ont av att hon var så attraktiv, kanske för att jag befann mig så djupt inne i vänzonen att jag knappt kunde föreställa mig något annat, förutom i sublimerad drömform. I två veckor förde jag en behaglig tillvaro i hennes sällskap. Vi låg i sängen och kollade tv, såg Dansar med Vargar, spelade Myst och Alfapet, allt medan vi blev överrösta av föräldrarnas generositet. Jag hade fri tillgång till husets kylskåp och skafferier. När jag och Dale var ute kunde pappan ringa och säga att han vile betala för min lunch. Och när jag slutligen lämnade stan gav mamman mig reda kontanter att spendera på resan.

Till en början stressade Dale upp sig över att hon kände ett ständigt krav på att nya aktiviteter att underhålla mig med. Jag fick förklara för henne hur lite sådant intresserade mig jämfört med att ligga på sofflocket och kolla på The Office eller Charlie Brooker’s Screenwipe - så länge jag fick se statyn av Nathan Bedford Forrest innan jag åkte var jag nöjd. Då slutade hon att bekymra sig. Så länge jag var där blev hon inte rastlös av att bara ligga hemma utan kände istället att hon gjorde något värdefullt av sin tid. När vi inte slappade hemma träffade vi Dales vänner och söp till inne i Nashville. Med andra ord var allt var riktigt soft.

Men då och då kände jag av smärtan av att bara vara vänner. Mest under flyktiga ögonblick, men ibland under längre stunder. Ett par gånger när vi var på Dales favoritbar Lime fick jag stå ut med att hon kysste bartendern, en äldre kille vid namn London som Dale pratade drömmande om redan i Shanghai. Enligt henne är han världens Adonis. Efter en av kvällarna på Lime, när Dale trodde att jag sov, hörde jag henne skrattande berätta för sin bästa polare Blake att hon hade tänkt undvika att kyssa London i min närvaro, men sedan ändå gjort det. Förvånande nog påverkades jag inte nämnvärt av hennes faiblesse för den här killen, antagligen eftersom jag visste att Dale inte tyckte att Londons personlighet matchade hans utseende. Desto svagare för henne var jag några dagar senare, under en middag på ett stekhus med hennes föräldrar och farföräldrar. Vi åt utsökta stekar och jag och Dale roade oss med att lägga förtäckta skämt om farföräldrarna. Därtill drack jag rödvin, och sammantaget blev jag snart var jag på strålande humör. Dale var också ovanligt snygg den här kvällen. Av någon anledning tycker jag hon ser som bäst ut när hon har uppsatt hår och inte är sminkad. Kanske är hon är en naturlig skönhet, kanske är hon dålig på att sminka sig; jag vet bara att utsläppt hår och läppstift framhäver hennes slaviska drag, vilka inte faller mig i smaken. Vad som verkligen fick mig på mina bildliga knän den här kvällen var att farfadern berättade gulliga historier från Dales barndom. De började som gulliga historier, rättare sagt; sedan visade det sig att farfadern av någon anledning som jag inte riktigt uppfattade, men som av historieberättarens gapskratt att döma var helfestlig, var tvungen att tillrättavisa Dale med handflatan. Jag fann i alla fall alltihop mycket rörande, och kände hur jag uppfylldes av en rödvinsinspirerad passion. Under bilresan körde den relativt nyktra mamma medan jag och Dale satt där bak. Jag fick jag lust att sträcka mig över mellanrummet i baksätet och lägga armen om henne. En komplimang om att hon såg bra ut med uppsatt hår var allt jag fick fram.

Nästa stund av ouppfylld längtan drabbade mig under en bilfärd från Nashville till Hendersonville. När Dale klev in i bilen fick hon ett sms som gjorde hon skrattade till. Det var från en kille som hon hade haft en affär med under hösten. Faktum var att han var hennes collegelärare, som bara var några år äldre . De hade träffats för att prata om skolarbete på hans kontor och förenades i sitt gemensamma stöd för Obama (något som inte är självklart ens vid universiteten i en röd stat som Tennessee). Senare hade de träffats ute på någon bar där han hånglade upp henne, trots att det var strikt förbjudet enligt skolreglerna. Nu när terminen var slut hörde läraren av sig igen för att se om han inte kunde trappa upp relationen. När Dale berättade den här historien bröt hon då och då ut i ett slags olydigt skratt som jag fann smärtsamt tilldragande. Hon tittade på mig, men det var inte mig hennes skrattet riktades åt. Dale och läraren skickade några meddelanden fram och tillbaka medan jag satt bredvid och spelade oberörd. Någonting fick läraren att bli nervös över olämpligheten i deras relation, för han skrev och försäkrade att ”you got an A only because you deserved it”. Dale frågade vad hon borde svara på detta. "I know, I was a grade A kisser" föreslog jag. Hon skrattade högt, vilket gladde mig lite, men just då hade jag kunnat ge allt för att vara på andra sidan sms-konversationen istället.

Tiden i Nashville gick snabbare än vad vi båda hade räknat med. En dagen sa Dale att vi hade en vecka kvar tillsammans; nästa ögonblick var det bara tre dagar kvar. Båda två, tror jag, valde att inte tänka på hur det skulle bli att säga hejdå. När det väl hände blev det för mig en av de sällsynta tillfällen då jag påminns om att jag faktiskt är kapabel att känna några djupare mänskliga känslor. I sorgligheten fann jag därför en viss upprymdhet av att bli påmind om att han en levande själ. På grund av yttre omständigheter kom mitt uppbrott från Nashville tidigare än väntat. Dales familj, tillsammans med Blake och hennes pojkvän, hade på nyårsdagen en flygresa inbokad till New York. Min plan var från början att stanna i Nashville till dess och sedan åka vidare till mitt nya hem i D.C. Men dagen innan nyår, under en utflykt till Jack Daniel’s-bryggeriet i Lynchburg, bestämde jag och tre av Dales polare att vi också skulle ta oss till New York, med bil. På så sätt kunde jag bli avsläppt i D.C. på hemvägen. Eftersom det tar runt 16 timmar från Nashville till New York fick vi ge oss av redan samma kväll. De spontana resplanerna bidrog till en riktigt god stämning under utflykten. Den försvann emellertid helt och hållet när jag och Dale kom tillbaka till huset. Jag insåg plötsligt att vi bara hade några timmar kvar tillsammans. Avskedet hade kommit så plötsligt; vi hade inte ens besökt Nathan Bedford Forrest-statyn. En annan grej vi inte heller hann med var att gå på tequilabaren Agave. Innan lynchburgutflykten var det tänkt att vi skulle gå dit tillsammans med Blake på kvällen, men nu fick Dale åka in själv medan jag inväntade bilen till New York. En tung stämning sänkte sig över rummet. Visserligen skulle vi träffas några dagar senare i New York, och i mars kommer vi att ses igen, när hon kommer till L.A. Men efter det har jag svårt att se när vi kommer träffas igen eftersom hon flyttar till Shanghai. Återträffen i LA lär dessutom inte bli så långvarig eftersom vi inte har lov samtidigt. De här dystra omständigheterna låg outtalade i rummet. Det fanns inte mycket att säga för att göra saken bättre. Dale gjorde sig i ordning och packade sina grejer inför kvällen under tystnad.

- När tror du vi ses efter att vi träffas i mars? frågade jag till slut.

- Om vi ses efter det? frågade Dale (eftersom hon missuppfattade min fråga). Det gör vi antagligen inte.

Stämningen sjönk ännu ett steg. Dale skyndade sig för att få det hela överstökat. När det var dags att säga farväl brast hon i gråt. Jag intog en tröstande roll och försäkrade henne att vi visst skulle ses igen. Mina egna känslor sparade jag till timmarna efter hon hade åkt, när jag var ensam kvar i huset där jag under två veckor tillbringat varje vaken timme med henne.

Tack och lov behövde det inte sluta på det viset eftersom vi träffades några dagar senare på Manhattan. Där firade vi hennes födelsedag med en barrunda tillsammans med hennes syster och ett runt ett dussin andra vänner som också var på besök i stan. När det var dags att säga hejdå var vi båda på så gott humör att vi kunde skämta om hur sorgligt det var senast vi sågs, och glädja oss åt att vi snart skulle ses igen i L.A.

En historia från Riverside

2008-12-06T16:05:00.000-08:00

Ted och hans flickvän Nora berättade en historia för mig om några vänner de kände förra läsåret. Då gick de på Riverside, ett universitet söderöver som enligt Ted ligger i mötesplatsen mellan en öken och ett getto. Killen som Ted och Nora kände bäst hette Gram - jag vet inte om det var hans riktiga namn eller bara ett väldigt passande smeknamn.

Gram och hans vänner bodde tillsammans i ett stort och fint hus. De var alla rätt seriösa ingenjörsstudenter, men med en smak för droger. I början av året sysslade de mest med hostmedicin, piller och andra lättare droger men så småningom gled de över till heroin. Först rökte de, men efter ett tag insåg de hur mycket pengar de kunde spara på att injicera. De ville aldrig behöva använda samma nål två gånger, eller dela nålar med varandra, så de köpte en stor förpackning nålar från ett sjukhus. Förrådet räckte ett bra tag, men när det började sina använde de samma nål flera gånger. Till slut delade de allihop på en trubbig nål.

Medan året gick förföll huset. Ingen brydde sig om att betala räkningar, eller hade råd att göra det för den delen. Vattenverket stängde av vattnet, så Gram och de andra slutade duscha. Nora berättade om hur hon såg på när Gram åt glass; eftersom inga köksredskap hade diskats på flera veckor grävde han ur paketet med sina smutsiga långa naglar. Ted beskrev en gång när Gram ramlade av sin stol och föll igenom bakdörrens glasruta. Glasbitarna fastnade och skar upp djupa sår i kroppen, men istället för att åka till akuten skjöt han och de andra upp. Förutom ett tjockt lager smuts var golvet vid bakdörren därefter även täckt av ett lager torkat blod.

För att finansiera sina vanor sålde Gram och de andra heroin till andra. Ryktet spreds i området om var det fanns ett gäng vita rika killar som drev en öppen affär. En dag tog sig ett gäng rånare in under vapenhot och stal hela deras stash, plus deras mobiltelefoner, kläder och andra ägodelar. Efter inbrottet skaffade sig Gram ett gevär, men också det blev stulet ett tag senare när samma sak upprepades. När året var slut hade alla av vännerna misslyckats med sina studier och stod upp till öronen i obetalda räkningar. En av killarna drog därifrån utan att höra av sig igen. Ted vet inte vad som har hänt med resten, förutom att Gram flyttade hem till sina mamma i DC, och att Mike numera bor här i Santa Barbara. Han klarar sig hyfsat i skolan, tack vare att Ted gör alla matteläxor åt honom i utbyte mot marijuana. Mike har lyckats lägga av med heroin, men sålde nyligen sitt playstation för att köpa piller.

Happy Thanksgiving!

2008-11-27T19:05:00.000-08:00

Jaha, det här var ju jävligt kul. Thanksgiving är här och varenda jävel har lämnat stan, typ. Jag sitter i min tomma lägenhet och tänker att ensamhet ändå inte är samma sak som frihet (även om jag nu visserligen är fri att spela Olatunji på vilken volym jag vill). Tidigare i höst såg jag fram emot att fira högtiden med Nina, som jag kände i Shanghai, och hennes familj i LA men hennes morsa ligger på sjukhus blev det ingenting med det. Nähä.

Inte för att jag bryr mig, men det är mulet och regnigt ute. Igår tvingade jag mig in till stan för att köpa ett par nya skor, då det hade visat sig att mina kinesiska Nikekopior läckte som två såll. På vägen hem laddade jag upp med matvaror tillräckligt för att inte lämna hemmet under hela långhelgen. Varje skratt på bussen var en pil i bröstet; varje affärsbiträdes "happy thanksgiving!" en direkt förolämping.

No Logo

2008-11-25T01:56:00.001-08:00

Idag var jag i stan och köpte No Logo. På vägen hem passerade jag Andersens bageri. Jag insöp doften av nybakat bröd och slogs av en tanke. Andersens, tänkte jag, där känner jag ju en som jobbar. Jackie hette hon. Jag träffade henne på bushållplatsen, efter konserten med Ahmad Jamal. Hon väntade med en apfelstrudel i knäet.

På bussen slog en kille sig ner. Är det en apfelstrudel? frågade han. Ja, svarade hon. Vi log mot varandra och honom, överseende. Jag känner Bill Murrays son, sa han. Vi gick i samma klass. Han var en bråkmakare, men jag tog honom under mina vingar.

"Jackie..." tänkte jag och steg in. Belysning var varm. I bakgrunden spelades julemusik. Med jämna mellanrum fyllde Jackie min kopp med rykande java. Vi pratade. Hon skrattade åt mina skämt och gav mig en bakelse. "Den här vill jag att du ska smaka" sa hon. Jag tog en tugga; bläddrade litegrann i min bok. Ibland lyfte jag blicken från pappret och vi log mot varann. "Vad tyckte du?" frågade hon, "det är marsipan". "...Mmm", svarade jag, "den var god". "Det visste jag att du skulle tycka" sa hon. Jackie gick och hämtade ännu en kopp. Jag smuttade på kaffet och tänkte en stund. Be om hennes nummer? Bjuda henne på en drink? Fråga när hon slutar sitt skift? Jag drack ur och tog en tur till WC. När jag kom tillbaka till bordet fick jag ännu en kopp. Den här gången utan koffein. Det var en annan servitris som hällt upp. Jackie syntes inte till. Var var hon nånstans? Där ute? Inne i köket? Bytte hon möjligtvis om? Den nya servitrisen log bakom disken. Jag frågade om "Jackie gått?". "...Ja", svarade hon, "hon gick".

På begäran: bilder på Teddy

2008-11-24T22:42:00.002-08:00

Joey - del 2!

2008-11-22T17:18:00.000-08:00

Era stående ovationer inför Joey-historien har gjort att ni förtjänar en fortsättning. Därför tog jag upp mobilen igårkväll och skickade iväg ett "Hey Joey, are you still in town?". Sekunden senare fick jag det tvåstaviga svaret "I am". Först hade jag tänkt att jag skulle bjuda ut henne på det där kafébesöket jag aldrig fått till förra gången, men efter några meddelanden fram och tillbaka visade det sig att vi skulle gå till samma fest.

Där sågs vi också några timmar senare och jepp, fortfarande baxig, dock med lite mera hull än tidigare. (Mycket munchies kanske?) Hon hängde på dansgolvet med tre andra tjejer och en kille (hmm). Musiken var både dålig och öronbedövande så vi gick ut och växlade några ord. Hennes gäng tänkte dra vidare till reggaehuset så småningom, vilket jag tyckte lät som en helt okej idé. Vi bestämde oss för den planen; sedan joinade hon sina vänner på dansgolvet och jag snackade med lite annat folk utanför. På grund av en enorm uppslutning festbesökare och lite andra distraktioner träffades vi inte igen på den festen (jag hade kanske kunnat söka upp henne på det cp-packade dansgolvet, men någon gräns för hur mycket den här följetongen ska diktera mina handlingar får jag ändå dra.) Jag ringde henne efteråt när festen, i vanlig ordning på tok för tidigt, tagit slut. Hon sa att de hade kollat in reggaehuset men att det var tomt och att de nu var på väg hem. Jag föreslog att vi skulle hänga dagen efter på kaféet Java Jones, vilket hon tackade ja till.

I eftermiddags satte jag mig följdaktligen på Java Jones, tog en kopp kaffe och skickade iväg ett meddelande att det var dags för henne att ta sig dit. Responsen uteblev. När jag en och en halv timme senare var på väg hem fick jag svaret: "Sorry I was asleep!". Ingen följdfråga, ingen invit till att träffas. (Hmm... jag tror jag börjar minnas varför jag slutade höra av mig förra gången.) Om bollen fortfarande var i spel så låg den helt klart på hennes planhalva. Men, å andra sidan, där skulle den med största sannolikhet stanna om inte jag återigen tog mig för att agera. Och vad hade det då blivit för fortsättning på historien?

Min cyniska sida fick mig givetvis att ifrågasätta ärligheten i hennes svar. Men samtidigt hade jag känslan av att Joey till sin natur var en väldigt spontan sms-skrivare; att hon skrev ned precis vad som råkade dyka upp i huvudet efter en första läsning. Hade hon verkligen inte velat träffa mig hade hon kanske gett mig ett omedelbart "pallar inte" (hur man nu säger det på engelska, det är en sak jag fortfarande inte har fattat och som ofta gör det omöjligt att förklara sina motiv för folk). Jag såg framför mig hur hon vaknade upp, såg mitt mess, slängde iväg ett svar utan minsta eftertanke och sedan gick vidare med sin dag. Kanske åt sig en muffin (eller två numera?). Utropstecknet efter "I was asleep!" var också, förutom en lustig detalj, något som i mina ögon talade för att hon faktiskt hade varit ärlig. Men för att skingra mina tvivel kring frågan skickade jag: "ok, let me know if you would be down to hang out 2nite or tomorrow". Hon svarade omgående med "yeah I will".

Längre än så sträcker sig inte historien, för nu, my friends, rör vi oss i realtid. Jag hoppas i alla fall på en del 3 där jag, ansikte mot ansikte, lägger fram korten på borden och frågar om det inte är dags att get it on already.

Nu till något annat

2008-11-21T18:23:00.000-08:00

Ja, jag hörde att det får musiken att låta bättre.......det här? Det är RZA, GZA...special technique of shadowboxin’ fuck that....vad sa du? det är Ann Peebles. Det är O.V. Wright. Det är Emotions. Ghost Dog? Det är Syl Johnson. Det är Natural Four….få se nu nu....Ecstasy...Sweet Sticky Thing...Kool and the Gang...vadå? Players Association...lyssna nu....”Är det här jazz?”....eh..nej...fake jazz... Night Fever...Subway...Saying Goodbye To Lonely Nights....”Spela Santa Ana winds igen”....jaja för fan!.......hur visste han Santa Ana winds? Tog mig två år.... The purdie shuffle.....Home at Last... Black Market…hmmm….Elegant People....Portishead?...Rikki Don’t Lose That Number....Cameo...Atlantic Starr....Skin I’m in...My Love is Waiting....High Hopes...See Me...So glad I’m the one..... Babylon Sist...!!!!!!! VA????????....Vad hände nu? Vad fan hände med musiken?....Varför är han helt lugn? Drömde jag? ......jaha det var...han...fjärrkontrollen....Jaha volymen...haha..för högt? Nej? Ok....aaaaaaaahhhh......Green Flower Street....New Frontier...här ska vi stanna ett bra tag......So glad I’m the One…After The Party…Better Love.....Just det....mina kläder...jag ska bar...vilken maskin var det nu.....är dom mina kläder?....... ......hur länge har jag varit här inne??..... där är en tjej....”Vad gör du?” ”Du viker dom? ”Varför viker du kläderna?” ”Tycker du inte det är lättare att köra ner allt i påsen? Så här!"... "hej då!!”........hey..ska vi åka?...... ......nu är vi på samma ställe igen....... .......Hej tjejer...okej, ge mig kameran......klick!....var kommer du ifrån? Hawaii? Som Obama? Din faster känner Obama?… Reverand Wright-Bill Ayers pallin’ around with terrorists-Din faster, är hon terrorist? Hahaha...Jon Stewart, Colbert? Jon Stewart…..”I couldn’t have done it without the support of my best friend, the love of my life, the cornerstone of my family...ladies and gentlemen......William Ayers!!”…hahahahaha…haha……….vad nu? “Did he say terrorist!?” ”That’s not cool” ”I’m from the middle east ok?” ”You can’t SAY that!”….haha där är talk to the hand…hahaha....ha…ok…..........få se nu....på dansgolvet?…...Low Low Low Low Low Low Low Low.....titta på henne...jaså du kan dansa....jaha jag bryr mig inte...titta på henne....jag bryr mig inte om dig heller......se där en negress, eller mulatt...haha vad gör hon nu?.....ta det lugnt.....jaha så där du kan hålla på hela kvällen lilla negress....det blir ingen reaktion här....haha vilken sjuk dans........jaha där tröttnade hon ja.............jag med.........ska vi dra?.....ska vi åka hem?..Vill du också åka hem?...... ......Jaha vad fick man ut av den här kvällen då?...inte så jävla mycket....

Joey

2008-11-20T20:15:00.001-08:00

Nu följer fortsättningen på det allra första inlägget på den här bloggen. Som ni kanske minns berättade jag där om en kväll i september då jag och min rumskamrat Brian var på en fest och träffade två 18-åriga tjejer. Det jag inte berättade var att en av dem var riktigt söt att hon i själva verket inte var född 1990 utan 1991. Hon hette Joey och hade precis flytta hit från Park City, Utah. Den andra tjejen var Joeys rumskamrat; hon hette Amun och var en utbytesstudent från Pakistan. Amun var också lite söt på sitt vis, men, som sagt, Pakistan. Båda två var nya i stan och kände, I likhet med oss, inga av de andra festdeltagarna, som mest utgjordes av frat-killar i shorts och flipflops och tjejer i kortkort och höga klackar. Inomhus pågick en rätt stökig beer pong-tävling, så jag och Brian valde att hänga utanför på verandan, ovanför havet. Det var där vi träffade Joey och Amun och en konversation inleddes.
- Joey, sa jag, det heter hon i Dawson’s Creek.
Joey var inte bekant med tv-serien. Jag kom på att hon antagligen fortfarande gick på dagis när den gick på tv. Men hade hon känt till den hade jag kanske sagt att hon liknade sin namne i serien, vilket i alla fall hade varit lite sant då de har ungefär samma hårfärg. Joey hade på sig en svart och ganska högt skuren klänning. Eftersom några öl hade luckrat upp filtret mellan tanke och tunga sa jag till henne att hon hade ”nice skin”.
- Det är för att jag är italiensk, svarade hon.
- Verkligen?
- Eller jag heter Maw i efternamn.
- Förlåt?
- Maw, M-A-W.
- Jag trodde att alla italienska namn slutade på en vokal, sa jag. Det hade jag lärt mig från Sopranos.
- Jag vet inte, jag är säkert en blandning av allt möjligt.
Joey såg åtminstone italiensk ut. Eller, hon såg ut som man kanske tänker sig att snygga italienska tjejer gör. Vi fortsatte samtalet och hon visade sig vara överraskande rolig att prata med. Jag har glömt det mesta av vad vi pratade om, men jag minns att hon sa att hon ville bli hög och att jag föreslog att hon skulle ringa numret som stod listat som ”Baze me out...” i min telefonbok, en kvarlämna från den tidigare ägaren. Jag frågade henne om vad hon brukade göra hemma i Utah. Åka skidor, svarade hon, men att hon hade skadat knäet. Jag undrade om hon visste nånting om Sverige. Det gjorde hon inte. Hursomhelst kände jag att det gick ganska bra och så småningom fick jag även tillfälle att röra vid hennes najsa skinn. Hade vi varit ensamma på verandan hade vägen säkert varit öppen för lite hångel. Men ensamma var vi tyvärr inte, eftersom Amun hängde över mitt ben och Brian satt i solstolen bredvid, smuttandes på en mugg jack daniels. Han var tillbakalutad med halvslutna ögon och ett leende på läpparna, ett uttryck man ofta kan se hos honom. Runtomkring oss började festen så småningom tappa fart och snart började folk gå hem. Som jag berättade i första inlägget tog vi härefter en nattlig biltur på jakt efter en öppen spritaffär. När vi inte hittade någon föreslog Brian att tjejerna skulle sova hemma hos oss. Jag tyckte det var lite out of line, men jag tror nog att de hade tackat ja om det vore för att de hade ett diagnostiskt prov tidigt nästa morgon. Så vi körde och lämnade av dem vid deras korridorrum i Santa Rosa-byggnaden. Joey gav mig en kram från baksätet och sa ”call me”.

Jag stötte på henne igen redan nästa dag, vid universitetets välkomstceremoni. Det slog mig hur ung hon såg ut. Hon hade inget smink och var klädd i ett par oskuldsfulla shorts istället för den sexiga klänning jag hade sett dagen innan. Amun var också där, och några av deras jämngamla kompisar. Stället var fullt med nya studenter, samlade på en gräsmatta runt ett podium där någon höll tal. Vi slog oss ner och det visade sig att talaren var Jacques Cousteaus son- eller dotterdotter. ”Om jag hade fått göra om mitt val idag”, sa hon, ”hade jag gått på college här i Santa Barbara, på ett vackert campus precis vid Stilla Havet". Hon förklarade för oss hur privilegierade vi var. ”Ni är unga och har fyra fantastiska år framför er. Ta till vara på dem, de kommer bli de bästa i era liv”. Jag kände mig inte särskilt ung för tillfället. Snarare tvärtom. Jag tittade på Joey där hon satt med sina kompisar och tänkte att jag hoppades att hon skulle följa Cousteaus råd om att ta tillvara på den här tiden i sitt liv. Joey satt lutad över en sudoku och verkade ganska inne i den, så jag tvivlar på att hon hörde vad som sades. Jag hade också en sudoku framför mig; vi hade fått dem tillsammans med en massa andra prylar i ett välkomstpaket. Medan Joey lyckades fylla sin med siffror var min så gott som helt blank. Det bekymrade mig lite. Jag började bli lite trött på att sitta där. Hettan var stekande och talet engagerade mig inte längre. Jag tecknade åt Joey att det kanske var dags att gå och hon instämde. Amun följde också med.
- Vi tänker gå ner till stranden, sa Joey till mig, vill du följa med?
När hon nu stod upp tänkte jag återigen på hur ung hon såg ut. Knappast äldre än 17. Kanske vore det bäst att jag gick hem och fortsatte skriva på den där uppgiften jag skulle lämna in.
- Jag har ingen beach gear, svarade jag.
- Vi ska bara gå runt, svarade hon.
- Okej då.
Vi gick ner mot stranden och småpratade lite på vägen. Jag frågade hur det hade gått på provet. Sådär tror jag. I övrigt sa jag inte så mycket, men Amun höll igång samtalet ganska bra. Tydligen kom hon från någon rik fabriksägande släkt i Pakistan. Joey var också pratsam. Hon berättade entusiastiskt att de tidigare hade varit på Costco och köpt en massa muffins. En hund vi passerade på vägen fick henne att sakna sin hundvalp hemma i Utah. Vi kom ner till stranden och gick en tur längs havet. Efter ett tag konstaterade vi att det började bli tråkigt så vi svängde av upp mot campus igen. Vi var inte säkra på vart vi skulle gå i det här läget, men jag tog på mig att visa vägen. Den gick upp för en kulle och planade så småningom ut för att följa strandkanten till skolans lagun. Värmen började bli tryckande, så vi rörde oss sakta framåt. Joey började känna av sin knäskada, vilket fick mig att tycka lite synd om henne. I can't run or do anything cause it hurts my fucking knee, berättade hon, it hurts like bitch. Jag gillade sättet hon sa det på, att hon gjorde det med ett leende, utan att gnälla. Vi fortsatte gå. Promenaden började vid det här laget göra mig både trött och törstig. Vi närmade oss slutet i alla fall. Eller, vi trodde att vi gjorde det eftersom vi kom närmare campus. Snart visade det sig dock att vi hade gått ut på en halvö i lagunen, inte en landbrygga; det var alltså vatten mellan oss och campus. Vi gick tillbaka till vägskälet och tog en ny väg. Denna visade sig leda till Santa Rosa, där tjejerna bodde.
- Vill du följa med hem till oss? frågade Joey.
- Jag tror jag ska gå hem och skriva, sa jag. Jag har en uppgift som vara klar snart.
- Du kan hänga med på en muffin.
- Hmm, jag kanske kan ta lite vatten.

Joey och Amun bodde i en korridor med kanske 40 andra ungdomar. Deras namn stod med stora färgglada bokstäver på dörren till rummet de bodde i. När vi kom in fick jag en flaska vatten. Joey tog en av de muffins som hon hade varit så peppad på. Hon erbjöd mig en men jag tackade nej.
- Jag var inte så imponerad av den här, sa Joey efter att ha tagit en tugga, till synes helt oberörd.
Jag gillade att hon inte kände sig tvungen att vara lojal mot sitt inköp, trots att de hade köpt två stora tolvpack. Jag fick ena halvan av hennes muffin och kunde konstatera att den mycket riktigt inte var särskilt god. Efter en stund i rummet tyckte jag att det började bli ansträngande att vara social. I och med promenaden var min energi så gott som slut för dagen. Bäst att göra sorti. Av någon anledning kändes det också lite fel att vistas i deras rum. Det var lite...barnkammare över det. Och Joey såg litegrann ut som ett barn, om än ett baxigt sådant.
- Vad gör du ikväll? frågade hon när jag var på väg ut.
- Ikväll måste jag plugga, svarade jag. Men jag hör av mig senare i veckan.

På vägen hem frågade jag mig själv vart jag egentligen ville komma. Hon verkade peppad i alla fall, delvis för att jag var en av de få hon dittills hade lärt känna på skolan. Snart skulle hon nog integreras dock, så om jag nu ville styra upp något borde det ske inom kort.

Hon messade mig nästa och nästnästa dag, men av olika anledningar blev det inte av att vi träffades. På fredagen var jag nere på campus och kollade den första presidentdebatten.”McCain nog kan ta hem det här”, minns jag att jag tänkte. När debatten var slut hakade jag på några holländare ut och åt, inte för att jag tyckte de verkade roliga utan för att jag inte hade något annat för mig. Efter måltiden, som präglades av samtal om hur spännande det var med alla dessa skillnader mellan Europa och USA, gick vi till en fest nere i Isla Vista. När vi kom fram skickade jag ett mess till Joey. Större delen av festen tillbringade jag och holländarna på ett rum där värdparet bodde, två bögar som bjöd på vodka med jordgubbssmak. Konversationen med mina nya vänner tråkade ut mig, och dessutom var en av de holländska tjejerna så motbjudande till utseendet att jag helst inte ville se på henne. Faktum var att hon gjorde mig illa till mods. Jag tänkte på Joey och undrade om hon inte hade svarat på messet utan att jag märkt det. Det hade hon: fest på 6549 Sabado, typ. ”I’m there” skrev jag; ”Ballin!” svarade hon. En av bögarna, Kelly, gav mig en vägbeskrivning. Jag ursäktade mig och lämnade festen, glad över att komma därifrån.

Jag kom fram till den utgivna adressen och såg att en kille stod på framsidan och uppmanade alla som kom dit utan tjejer att ”move along”. På baksidan, där jag kom in, stod två tjejer och förde ett högljutt samtal. Jag märkte strax att att det var Joey de pratade om: ”Joey sitter på soffan med Brad”, sa en av dem till den andre. Ajdå, tänkte jag, här har man lyckats komma för sent. Jag gick fram och presenterade mig.
- Ni känner Joey? frågade jag.
- Ja
- Jag med, hej förresten, jag heter Max.
- Är det du som är Max? Joey har pratat om dig!
- Har hon? Vad har hon sagt? frågade jag.
- Nej jag vet inte, att du är svensk. Och att du är äldre.

Jag fortsatte in och fick så småningom syn på henne. ”Du kom!” ropade hon förtjust i mitt öra medan hon kramade mig. Hon var påtagligt dyngrak. Knappt hade vi hälsat på varandra förrän någon kille, kanske Brad, drog iväg henne ut på dansgolvet. Jag sjönk ner i soffan med en corona och såg på hur tre eller fyra killar till svärmade runtomkring henne. Trött och suddig som jag var kände jag att jag inte särskilt sugen på att ge mig in i leken. En känsla av att jag kanske inte hade så mycket att hämta på stället började komma över mig. Jag reste mig och gick ut för att hänga lite. En stund senare såg jag hur Joey kom utvinglande i armarna på en kille. Snart fick jag också se hur killen hångla upp henne. Det var min cue att gå hem.

Nästa gång jag träffade henne var några veckor senare, under en sen kväll i ett frathouse. Jag, Henric från Stockholm och en dansk kille vid namn Jakob, som tydligen förstod vad vi sa även om vi inte förstod honom, hade börjat kvällen med förfest hos mig. Vi kollade Slagsmål i Oxie, lyssnade lite på Berit Hälsar och peppade på en fest Henric hade fått en inbjudan till. Tydligen skulle ett band spela där också, vilket jag inte var särskilt exalterad över, men ändå. Stämningen var hög när vi vandrade ner mot Isla Vista. När vi kom fram blev det emellertid omedelbart tydligt att festen inte höll vad den lovade. Spelningen var inte så mycket en spelning som en repning. Och festen var inte så mycket en fest som en glest befolkad hangout. Därtill hade bandet svårt att komma igång eftersom basen hade slutat fungera. Det var ingenting jag sörjde direkt, men det drog ner stämningen. ”Öken” tyckte Henric; jag höll med. Jag tänkte att jag skulle kunna messa Joey och se om inte hon kunde rädda kvällen med något hett festtips. Det var på den här nivån vår relation nu hade hamnat, att jag hörde av mig för att fråga om fester att dra till. Dagen efter vårt senaste möte hade jag börjat känna mig smått patetisk som jagade efter en 17-åring. Istället för att skita i de tankarna och bjuda ut henne på en kaffe, vilket jag borde ha gjort, tänkte jag att om vi ska träffas igen får hon höra av sig, och att ”vi ses ändå snart på skolan säkert”. Ingen av de grejerna inträffade och kontakten mellan oss ebbade ut.

Inom en minut fick jag svar på mitt sms. Det var fest på Beta House, det var fett och jag borde komma. Bara att ge sig dit alltså. Stället var packat med folk och hade öppen bar. Efter en tid i den gick jag och Henric gick upp på dansgolvet och började "steka". Jag fick syn på Amun; full som en indian var hon. Jag ropade till henne om hon möjligtvis visste var Joey var någonstans, men fick inget vettigt svar. Jag gick iväg och började leta. Kollade bakgården och ovanvåningen. Såg jag ett mess från henne som jag hade missat. För en halvtimme sedan var hon var på bakgården. Jag gick tillbaka dit, inte helt logiskt eftersom jag precis hade varit där, och sedan återvände jag till dansgolvet. Där var hon, i intim dans med någon kille. Jaha, det kunde man ju räkna ut. Vi hälsade i alla fall på varandra. Sedan gick jag gick ut och slog mig ner på trappan utanför. Joey kom ut efter ett tag. Hon hade en vit klänning på sig, kortare än den svarta hon hade haft när vi träffades första gången. Vi pratade en stund. Sedan gick hon hem med killen från dansgolvet. Jag gick hem med Amun.

New directions in blogging

2008-11-19T16:21:00.000-08:00

Responsen på senaste inlägget fick mig att tänka om när det gäller den här bloggen. Det verkar som att delgivande av lite äkta känslor då och då smäller högre än blaserade beskrivningar av yttre förlopp; som att självupplevda erfarenheter är mer engagerande läsning än trötta reportage från tv-soffan. Jag kommer nu därför att gå tillbaka i minnet och ta om det här från början. Och den här gången lägger jag lite känsla bakom orden. Jag har också insett att romantiska eskapader är kanske det man helst vill läsa om, särskilt om de inte går helt enligt planerna. Uppdatering följer.

Det är så trist att inte blogga...

2008-11-17T15:16:00.000-08:00

... så jag ger mig på ett inlägg även om det inte har hänt så mycket sedan sist. Det får bli lite vardagliga iakttagelser, helt enkelt. Eftersom mitt liv är rätt ointressant för tillfället (jag är inne i en dryg studiefas just nu) så kan jag kanske kan skriva lite om vad min rumskamrat Ted ägnar dagarna åt istället. Inte jätteintressant det heller, men här är i alla fall några av de grejer han brukar ta sig för: laga elektriska prylar med skruvmejsel, räkna matte med sin flickvän framför någon VH1-dokusåpa som Charm School eller Real Chance of Love, ladda sin nya vaporizer med ganja, uppvisa ett barsnligt pepp på veckans nya avsnitt av Celebrity Rehab, hacka upp en oxycotin på en spegel, bjuda över typer som bär solglasögon inomhus, spela Ibiza-podcasts på dansgolvsvolym, stirra med tom blick ut i luften, glida upp till kliniken i närheten och hooka medicinsk marijuana med ett fejkat recept, etc. Sån är han, min rumskamrat Ted. Jag kan också berätta vad min rumskarat Daniel sysslar med: stannar i sitt rum hela dagarna. Vi andra tre har bondat lite mer, kan jag berätta. På söndagarna kollar vi the Pickup Artist tillsammans. För de som inte känner till programmet kan jag berätta att det gåt ut på att världens mest berömda pickupartist, Mystery, ska lära ut sina knep till ett gäng killar i total avsaknad av game. Ganska smärtsamt att titta på för det mesta. Särskilt när de får saker som ”does this have a punchline?”, ”I’m bored by this” eller ”shut the fuck up” till svar på sina raggningsrepliker. Inte så konstigt, visserligen, eftersom killarna kör fraser som ”Do you think the rockstar Mick Jagger is hot?”. Ändå fascinerande att se hur skitsnacket ibland går hem. Ted sa till oss att det är bäst att ni antecknar, för proven kommer ute på festerna, varje helg. Jag får strama upp lite där kanske, ligger på ett svagt C skulle jag tro. När jag ändå är inne på att förklara dokusåpor kan jag berätta vad Real Chance of Love, som jag nämnde förut, handlar om. Det är en spinoff på I Love New York, som i sin tur är en spinoff på the Flava of Love. Flava of Love handlade om Flava Flavs jakt på en fru. En av deltagarna därifrån, New York, som hon kallades, fick ett eget program efteråt. Där dök bröderna Real och Chance upp och så småningom fick de ett eget program de med. Efter den här säsongen av Real Chance får kanske deltagarna Lusty, Milf eller Corn Fed också ett eget program. Jag var på en buss i LA häromdagen där jag fick höra fyra vuxna människor, inklusive busschauffören, hålla en ingående diskussion om karaktärerna i ovan nämnda såpor, samt ytterligare en av spinoff-serierna, I Love Money. Det är så härligt här i utlandet att folk pratar med varandra på bussen. Kommer man ner till Spanien eller Latinamerika sjunger de och dansar på bussen också.

Vad mer kan jag berätta om? Halloween var ett tag sedan nu, men det var lite av en stor grej här. Hur festligt det än är att klä ut sig i galna dräkter kände jag att det var aningen främmande för min natur. Men, man vill ju passa in; when in Rome, etc. Och tydligen skulle man sticka ut om man inte var utklädd så det var bara att foga sig. Jag hade fått veta att många av tjejerna skulle köra på kinky nurse-klädseln, så jag tänkte att doktor vore ett lämpligt val. På så sätt kunde jag komma undan utan förnedrande utstyrsel - det var bara att köra på en skjorta med vit rock över. Det gav mig också tillfälle att säga saker som ”jag är redo att operera” och ”tillåt mig att examinera dig” – repliker som inte på något vis är under min nivå, om nån trodde det.

Kvällen inleddes hemma, där Ted hade bjudit in sju polare från Thousand Oaks, där han kommer ifrån. ”Let’s get fucked up!” utropade han, både ironiskt och allvarligt på en och samma gång. Sedan pumpades trancen upp. Jag och Brian bestämde oss för att gå i förväg ner, mot festen. Det första som hände när vi kom ner i Isla Vista, som det heter, var att polisen stannade mig för att jag hade en öppnad öl i handen. Ja, det stämmer, det är olagligt här. Jag skulle ha haft vett att leva upp till min del av avtalet och haft den i brun papperspåse. Hursomhelst gick vi vidare ner mot festen. Det verkade som min stiliga doktorsutstyrsel gav utdelning, för rätt var det var kom en sjuksköterska fram och la armen om mig. Hon var svart, bör jag tillägga, och sa att hon slog vad om jag aldrig varit med en svart tjej tidigare. Av någon anledning ville jag inte ge henne rätt på den punkten, så jag svarade ”jojo, klart”. Detta förtog hennes intresse i stort sett helt och hållet, så snart därefter gick hon sin väg. Det rörde mig inte i ryggen just då, eftersom jag bevisligen hade så mycket game att jag inte ens behövde anstränga mig.

Så småningom dök vi upp på festen. Jag snackade med en tjej utklädd till Rambo. Hon hade inte sett First Blood, men vad bryr jag mig? Jag är inte Orvar Säfström. Festen var ballin', jag mådde bra och bjöd in Ted och hans polare. De kom dit och snodde en trelitare vodka från frysen under det tumult som uppstod då polisen stormade in och stängde ner hela skiten vid tolvsnåret. Dags att dra vidare. Brian försvann någonstans efter att vi kom fram till nästa fest. Nu var det läge att flytta upp saker och ting till nästa nivå med rambobruden, men precis i den stunden blev hon räddad av sin polare, så hon försvann uppför trappan. Kvar satt jag nu i en soffa på en efterfest med ett gäng fem eller fler år yngre främlingar som spelade nån sorts trist tv-spel. Och ville att jag skulle gå. Jag kände att kvällen hade tappat lite av sin magi. Så jag bestämde mig för att ge mig av hemåt. Jag kan tillägga att det, för första gången sedan jag kom hit, ösregnade utomhus.

The spin zone

2008-10-19T18:03:00.000-07:00

Jag undrade hur Fox News skulle presentera nyheten att Colin Powell ställer sig bakom Obama. Såhär gjorde de det: ett kort inslag från Powells framträdande och sedan en uppföljning med ett läsarbrev från en kvinna som tyckte att eftersom Powell var en del av Bushadministrationen borde den här utvecklingen göra att Obama, och inte McCain, nu är den som står närmast Bush. "Interessant!" säger nyhetsankaret innan hon går vidare till nästa inslag om hur Obamas skattepolitik hotar Joe the Plumber.

Den stora frågan

2008-10-19T15:48:00.000-07:00

I skuggan av den politiska retoriken försöker experterna reda ut valkampanjens avgörande fråga: kommer en demokratisk valseger att höja Joe the Plumbers skatt?. Omständigheterna är oklara, skriver den politiska granskaren Politifact om konversationen där Joe the Plumber (eller enbart "Joe", som McCain numera kallar honom) frågade Obama om vad demokraternas skattepolitik skulle göra för den rörmokarfirma som Joe funderade på att köpa . Det framgår inte exakt vad Joe syftade på när han sa att firman tjänade $270 000 - 280 000 om året, och därmed skulle bli en måltavla för skattehöjningar. Om det var nettovinsten han menade skulle Obamas skattepolitik mycket riktigt höja Joes skatt, från 36 till 39 procent på beloppet över $250 000. Om det däremot var bruttovinst som avsågs skulle en demokratisk seger istället innebära en skattesänkning. Politifact påpekar att en rörmokarfirma som drar hem en nettovinst på $270 000d skulle behöva vara "extremt framgångsrik". Tax Policy Center beräknar att runt två procent av USA:s egenföretagare skulle få höjd skatt med Obamas politik. På grund av osäkerheten i fallet går det inte att avgöra huruvida Joe skulle komma att tillhöra den gruppen eller inte. (Eftersom Joe har kvarskatt på 11 000 dollar är det dock troligt att en demokratisk seger skulle ge honom sänkt skatt i vilket fall som helst.) Obama svarade Joe att även om denne skulle tillhöra skattehöjningsskategorin skulle en progressiv skattepolitik ändå kunna ha en positiv inverkan på rörmokarens ekonomi; skatteförslaget innefattar nämligen sänkningnar för låginkomsttagare som skulle ge fler människor råd att anlita hans tjänster. "When you spread the wealth around, that's good for everybody", avslutade Obama sitt resonemang med. Den repliken snurrar nu för fullt hos McCain-kampanjen som ett bevis för att Obama politik bör benämnas med S-ordet, socialism.

Om Joe the Plumber verkligen kommer att kunna köpa den rörmokarfirman han har ögonen på är ett annat osäkerhetsmoment i den här frågan. En Youtube-användare skrev frågan om hur Joe, med en årsinkomst på $40 000, skulle kunna kvalificera sig för ett lån att köpa en firma som går med $270 000 - $280 000 i vinst om året. "Sounds like he's looking for a subprime loan", står det i kommentaren. Om lagstiftarna drar några lärdomar från finanskrisen kan ett sådant bli svårt att få i framtiden. Att Joe dessutom saknar rörmokarlicens kan ytterligare försvåra saken. Under omständigheterna kanske Joe the Plumber helt enkelt bestämmer sig för ge upp sin karriär som rörmokare och skaffar sig ett eget program på Fox.

The Alfred E Smith Memorial Dinner

2008-10-18T02:07:00.000-07:00

Jag vet inte hur bra koll ni i Sverige har på valkampanjen - ni kanske inte ens vet skillnaden mellan Joe Sixpack och Joe the Plumber - men den som är insatt kan ha stor behållning av McCains och Obamas tal på the Alfred E Smith Memorial Dinner, ett välgörenhetsevenamang där kandidaterna ägnar sig åt komik istället för the usual politickin'. Själv har jag kollat CNN till i princip varje måltid så om ni undrar bakgrunden till något av skämten är det bara att fråga. Visas det här i Sverige? Annars kan ni kolla här:

McCain del 1, McCain del 2
Obama del 1, Obama del 2

Alltså, hur soft är inte Obama?

Ahmad Jamal

2008-10-09T23:49:00.000-07:00

Först och främst måste jag erkänna att Idris Muhammad inte var med på koncerten, i motsats till vad jag hade inbillat mig själv och andra. I verkligheten hade Ahmad Jamal med sig en yngre förmåga vid namn James Johnson III på trummor. På bas hade en annan ung kille vid namn James Cammack. Trion var utökad med slagverkaren Manolo Badrena, känd från Weather Reports Heavy Weather, där han bland annat bidrog med skip-låten Rumba Mama.

Det säger sig självt att det var en fet koncert, om än aningen återhållen.

Under första låten höll Manolo Badrena en låg profil. Hans ena hand strök försiktigt över congatrummorna, medan den andra klappade på koklockorna. Så vände sig Ahmad Jamal om och pekade mot honom, och då gick han igång. Han började nu lägga kraft bakom slagen. Uppmuntrad av Ahmad Jamal tog han med ena handen också upp en trumstock och gick in i ett första solo. Mestadels höll sig dock Manolo Badrena på sin kant, men då och då inflikade han ytterligare slagverksolon. Som bäst var koncerten när trion fick fritt spelrum. (Bandet var av någon anledning listad enbart som Ahmad Jamal Trio.) Fokus låg mestadels på melodierna, men ibland drog Ahmad Jamal iväg i hastiga improvisationer, uppbackade av James Cammacks basgångar och James Johnsons bebop-snabba cymbalspel.

Tittade man åt Manolo Badrenas håll kunde man se honom spela tamburin, skaka maracas eller dra handen genom en eller annan vindflöjel. Ibland vevade han en vindsnurra över huvudet eller lät fingrarna stryka över en samling snäckskal han hade hängande vid mikrofonen. Vid ett tillfälle tog han upp en näsflöjt och blåste ett par toner. Vissa läten åstadkom han med munnen. En av märkligaste instrumenten han hade i sitt förråd var minitrumman - knappt synlig från där jag satt - som han då och då höll upp till mikrofonen och slog sina fingrar emot.

Till min stora besvikelse tilläts jag inte att fotografera i lokalen. Åtminstone inte av mannen bredvid mig, som brusade upp när att jag tog den första bilden. "Varför går du inte ut i gången om du vill hålla på och leka runt?" frågade han mig. Här är i alla fall vad som fastnade på plåten:

Ralph Nader

2008-09-29T21:19:00.000-07:00

Syftet med Ralph Naders framförande var, som vanligt, att påvisa allt som är fel med tvåpartisystemet och förklara varför reformsinnade amerikaner borde sluta att stödja det. Vanan att ständigt rösta för det minst dåliga alternativet leder inte till reformer utan ger endast båda partierna mandat att fortsätta att bli sämre för varje val. "You keep voting for the winners, but you keep losing", som Naders vicepresidentkandidat Matt Gonzalez uttryckte det.

Rädslan för en republikansk president har enligt Nader gjort att valbarhet snart är det enda kriteriet som räknas för en demokratiskt presidentkandidat. Demokraternas vänsterväljare tolererar vad som helst eftersom de inte har något alternativ. Kontrasten är stor till den republikanska basen, som inte accepterar att deras presidentkandidat tar ställning emot någon enda av deras hjärtefrågor. De republikanska kärnväljarna öser galla över sin kandidat ända tills han har tagit sig ända ut på den kristna högerkanten; spåren efter de avvikande åsikter som John McCain uppvisade i nomineringskampanjen är numera så gott som bortsopade. Demokraternas kärnväljare, däremot, " kommer till förhandlingsbordet med total underkastelse som sitt utgångsbud". Följdaktligen har Obama kunnat röra sig obehindrat åt höger. På vägen har han plockat röster från folk som tror på oljeborrning till havs, och pengar från exilkubanska intressegrupper och anhängare av den mer-pro-Israel-än-Israel-självt-organisationen AIPAC. I ett tal inför AIPAC fastställde Obama att USA aldrig kommer att förhandla med Hamas, i ett läge när till och med den israeliska regeringen gör just det. När Ralph Nader i en TV-panel blev tillfrågad vem som vann den första presidentdebatten svarade han "militarism won the debate".

Vicepresidentkandidaten Matt Gonzalez var först ut i talarstolen. Han riktade skarp kritik mot vad han ansåg vara en av grundorsakerna till tvåpartisystemets upprätthållande, nämligen förbudet för små kandidater att delta i debatter. När han själv deltog i borgmästarvalet i San Francisco steg hans opinionssiffror från sex procent till 47 procent efter att han fick tillåtelse att debattera. Och i Minnesota lyckades Jesse Ventura gå från nio procent till 36 procent och därmed ta hem guvernörsvalet.

Matt Gonzalez argumenterade också emot att demokratiska väljare har för hög tolerans för Obamas röster för oförsvarliga förslag i senaten. "It should be, you vote for the Patriot Act, that's it, I don't want to hear about it". Han avslutade med att säga till publiken att "If you hear anyone criticizing Ralph Nader, you need to stand up, and tell that person: what are you doing? Do you have any idea how ignorant you are?"

Sedan steg Ralph Nader in på scenen, till jubel och stående ovationer. Han inledde med att hävda att det finns tiotals miljoner amerikaner som inte vill rösta på varken en demokratisk eller en republikansk presidentkandidat. Republikraternas politiska agenda är enligt Nader långt ifrån vad majoriteten av amerikanerna tycker."People want universal health care, they want solar power. They want to see a crackdown on the corporate crooks on Wall Street who ar shredding pensions funds, unemploying millions of workers and then jumping ship into a golden lifeboat".

Istället för folkets vilja är det de två partiernas finansiärer, storföretagen, som diktera politikens villkor. Han frågade varför den amerikanska lagstiftningen är den mest fackfientliga i västvärlden och varför företag i Amerika har konstitutionella rättigheter, precis som individer. "It's bizarre", sa han.

En röst på någon av de marginaliserade partierna utanför mittfåran räknas av de flesta amerikaner som en bortkastad röst. För att påverka gäller det att rösta på antingen en republikan eller en demokrat. Men I många distrikt står inte ens valet mellan två partier utan i praktiken har bara ett av dem en chans att vinna. Kaliforniens valdistrikt har blivit manipulerade till den punkt att det är, med undantag för en sexskandal, omöjligt för en sittande kandidat att förlora. Att valdistriktskartan kan ritas om av sittande politiker var enligt Nader ytterligare ett bevis för att demokratin är i skriande behov av förändring. "Get on the justice train" uppmanade han publiken. "You don't want to miss it as it is pulling out of the station. Fifty years from now, when your grandchildren are asking you: "when all of these things were falling apart, what were you doing?", you don't want to be answering them: "grandchild, we were busy updating our status on facebook".

Eftermiddagens sista talare var en advokat med lång erfarenhet av att stämma storföretag. Han uppmanade publiken att donera pengar till Ralph Naders kampanj "för alla saker han har gjort för er". Bland annat var Nader, i princip egenhändigt, ansvarig för att inga kärnkraftverk har byggts i USA under de senaste trettio åren. Advokaten berättade också att Nader i fyrtio år skrivit brev till amerikanska flygbolag och uppmanat dem att förstärka dörrarna in till cockpiten, men att flygbolagen ansåg det vara för dyrt före 9/11.

Three 6 Mafia

2008-09-28T13:32:00.000-07:00

Lite svårt att ta skarpa bilder genom röken.

Dj Paul hade nån jävla dunk han drack ur.

Three 6 Mafia-koncerten var rätt soft, de har ju gjort en hel del hits, typ Sippin' on some syryp, Lolli lolli och Stay high/fly. (Hard out here for a pimp har jag dock aldrig förstått grejen med.) Mellan låtarna sa de saker som "don't do drugs" och "look at all the pussy here tonight, do y'all smell that pussy?" Juicy J sa att han kände för att tre vita tjejer skulle komma upp på scen och hångla med honom. Vid ett tillfälle klättrade en tjej upp i ett träd, så Three 6 fick be henne att klättra ner; "get down that tree woman, come on, what are you a squirrell, trying to get a nut? You want a nut, you come up on stage".

Förbandet UNI fick ett svalt mottagande. "You suck!" ropade killen bredvid mig. Bakom mig hörde jag "I can rap better than these fools". Till UNIs försvar ska dock påpekas att de äntrade scenen till tonerna av Bob James Nautilus och att de i en låt använde samma hi-hat som hörs i Raekwons Incarcerated Scarfaces.

Idag hade skoltidningen the Daily Nexus en intervju med Three 6 Mafia, gjord av reportern Sara-Fay Katz. Smakprov:

Daily Nexus — Is there a muse for your song “Azz and Tittiez?” Did you write it for a special girl?

DJ Paul — You.

DN — Me? You wrote “Azz and Tittiez” for me?

DJ P — We did actually.

DN — So I need to know, are you “azz” or “tittiez” men?

DJ P — Uh, everybody’s an ass man first, but titties come in handy. It’s like if you order a cheeseburger. Anybody can order a cheeseburger. But when you get lettuce on it, it’s got that extra incentive. Just like a cheeseburger with lettuce.

Hela intervjun finns här att läsa och att lyssna på.

Ralph Nader och Three 6 kommer till stan

2008-09-26T18:25:00.000-07:00

Imorgon kommer presidentkandidaten Ralph Nader till campus, vilket lär bli intressant. Så här uttrycker han sig i The Santa Barbara Independent om den senaste tidens skattefinansierade räddningspaket åt Wall Street: "As we speak, Socialist Superman is sweeping down on New York City from Washington, D.C., to bail out the big casino capitalists on Wall Street, which continues to spew forth ever more kryptonite."

Även ikväll får universitetet eminent besök, i form av Three 6 Mafia. Konserten har dock väckt anstöt hos en av skoltidningens kolumnister, som skrivit en halv sida lång avrådan från att gå dit. Här är ett utdrag: "So I ask you, students of UCSB, but more specifically the impressionable freshmen: Will you, for the sake of preserving a sense of morality within yourself and decency on campus, avoid the Three 6 Mafia concert and restrain yourself from being sonically bombarded by hate-speech".

On the Waterfront

2008-09-23T22:26:00.000-07:00

Min telefonbok

2008-09-22T23:28:00.000-07:00

Mobilen jag använder har tidigare tillhört någon annan vars kontakter är kvar i telefonboken. Därför har jag nu gratis tillgång till diverse olika lokala typer, bland andra Chuky, Creeper, Cricket, Cyclone, Dopey, Duke, Earz, El Puente, Junebug, Kurupt(!), Medina, Sicko, Snapper, Squeeks, et al. Ett nummer står listat helt enkelt som "Blaze me out...".

Now that's a fatburger

2008-09-22T18:51:00.000-07:00

Igår söndag

2008-09-22T18:23:00.000-07:00

Jag flyttade in i lördags. Igår dök min lägenhetskamrat Brian upp. Vi presenterade oss för varandra. Sedan frågade han "dricker du?", och "röker du?". Han förklarade att han röker mycket. Det hjälper honom att koppla av. "Jag går till skolan hög", sa han, "till tentor". Sedan åkte vi till Jack in the Box och åt lunch. Han tog en Supreme Cheese, jag en Ultimate Bacon. På vägen hem berättade han att bilen var köpt för pengar han hade tjänat när han gick i åttan och sålde tjack och pcp. På eftermiddagen tittade vi på en stonerfilm. Sedan åkte vi till ett keg party. Folk spelade beer pong och drack öl ur en tunna. Vi pratade med några tjejer födda 1990. De ville röka på eller åka till en öppen spritbutik. Det var söndag, så allt var stängt. Vi kallade det en kväll och åkte hem.